Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


hårt. — Nej, nu är det du, som är så god och talar om vad du har haft för dig! Var så god, gunstig junker! Hans nåd lär ju ha talat med dig?

— Han lär visst ha det, mor. Men först är jag tvungen att framföra ett ärende till dig från domprostinnan. Det är visserligen inte vidare roligt för mig att framföra det, men jag är väl tvungen — —

— Vad är det för slag? Du kan ju skrämma en, pojke!

— Hälsa din mor, sa’ hon, att finns det någon fjäderbolster till överlopps, så kunde jag gärna få den i stället för den ärthalmsäck, jag hade i natt — —

— Å, det är inte sant! Du narras!

— Ja, nu har jag framfört det. Och nu får mor göra, som mor tycker. Vore jag i mors kläder, så låtsades jag som om ingenting utan lät henne ligga på ärthalmen i natt också — —

— Det var det skamligaste, jag någonsin hört! Jag, som själv har bäddat — —

Och fru Enberg rusade på dörren — kränkt, förfärad.

Men Jakob skrattade.

— Ja, får jag inte nu både lugg och örfil, så vet jag, att mor glömt bort konsten!

— Jakob! Var det inte sant? Narrade du tant?

— Jag vet inte, var jag fick det ifrån, det flög för mig. — Men hade jag inte hittat på något hemskt, så hade jag inte fått bort mor. Och hade jag inte fått bort mor, så — —

— Nej, vad gör du! Låt mig vara!

— Så hade jag inte fått kyssa dig!

— Det får du inte ändå. Låt mig vara, hör du!

— Jag ska tala om någonting för dig — —

— Nej, du får inte sitta på sängen! Gå din väg!


85