VII.
Domprostinnan far till kyrkan och inspireras. Tredje skärmytslingen.
Domprostinnan hade haft en mycket dålig natt och efter endast några få timmars sömn hade hon nu vaknat till bekymmer, förargelse, huvudvärk, magsyra — —
Hon kunde icke förstå Per. Att vara så — så — grossier! Tellement gros! Att icke kunna finna sig, att icke kunna släta över en liten obehaglighet, att ställa till med en halv skandal för en ren bagatells skull. Och att fara ut i de häftigaste ord mot sin egen mor! — Roger hade bestämt icke haft så orätt i sitt förmodande:
— Han är bestämt verliebt i flickan, Pierre le Grand. Han beter sig ju som den mest melodramatiske primo amoroso!
Å — domprostinnan måste verkligen dra på mun! Det var för löjligt: Pierre le Grand — eller rättare le Gros! — förälskad i en liten snärta, som visst aldrig en gång börjat skolan.
Nå, detta var någonting att pika med! Hennes nåd kände en sann inre tillfredsställelse vid tanken på den förfärliga hämnd hon skulle kunna utkräva. Många små vassa, skämtsamma ord, många små löjen — Per hade ju en sådan stark rädsla för att vara löjlig.
Kär och olyckligt kär — ty flickan var ju redan så gott som förlovad. Pauvre Pierre!
