Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Domprostinnan suckade andäktigt.

Därpå intog domprostinnan sin frukost i Sara Siedels angenäma och ödmjuka sällskap. Och i samma sällskap for hon till kyrkan för att höra den beskedlige kyrkoherden predika.

Hennes tankar sysslade alltjämt med sonen Per. Och så till vida hade hennes sinne förmildrats, att hon icke längre hade någon tanke på eller åtminstone icke någon vidare stor lust att söka förödmjuka sonen.

»Dömen icke, så varden I icke dömda, talade kyrkoherden från sin höjd. Och just detsamma tänkte den gamla frun i Rogershusbänken. Ty var det nu verkligen så, att Per av en visserligen dåraktig men innerlig och varm böjelse förletts att taga den unga flickans parti gentemot sin bror, ja, mot sin egen mor, så borde man därför döma honom? Och borde man väl förhåna och förlöjliga den allvarliga känslan hos en ung man? Nej, visserligen icke. Och allra minst borde hans mor söka motarbeta sonens djupare känslor — ty ack huru lätt kan icke en sådan desillusion göra ungdomen kall, frivol, styvsint, förhärdad!

Ack ja, ack ja!

Dessutom — flickan var visserligen betydligt yngre än Per, minst en fjorton, femton år, men större ålderdomsskillnad har man sett. Och även om det i fråga om börd och dylikt kunde göras allvarligare invändningar, så — alldeles som den beskedlige kyrkoherden just nu sade: icke till det yttre utan till det inre skolen I se! Ack ja! Hade hon icke själv, Julia Bernhusen de Sars, räckt sin hand åt en ofrälse. Och aldrig, aldrig — eller åtminstone högst sällan hade hon ångrat detta steg.

Nej, från en högre ståndpunkt betraktad, tedde sig en förbindelse mellan Per och Blenda ingalunda orimlig.


92