Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Och ett var då alldeles visst: komme en dylik förbindelse till stånd, ja, då finge bror Rogers »sista vilja» krypa i skrinet. Björner hade ju nämnt något om en klausul. Och för resten så galen kunde han väl ändå icke vara, att han till en fullkomligt oskyld pojke testamenterade sina ägodelar! Blenda kunde naturligtvis under alla förhållanden vara säker på den ojämförligt större delen av kvarlåtenskapen.

Och på så sätt min bästa Lovisa Enberg — —

»Ty utan äro de som vitmenade grifter —» röt kyrkoherden i ett anfall av hög entusiasm.

Domprostinnan tyckte inte om präster, som skrika för mycket. Men annars var det verkligen underbart, hur väl hans ord passade till hennes tankar. Ty var icke Lovisa Enberg en riktig farisétyp? Till det yttre så vänlig, så uppmärksam, så ödmjuk: kära hennes nåd, kära hennes nåd — och så i sitt hjärta så full av skamlig beräkning, av trolös listighet!

»Men Herren skall bringa dina ränker på skam», mumlade domprostinnan en smula patetiskt, i det hon stod upp att sjunga psalmen.

— Vad tycker du egentligen om lilla Blenda? frågade hon Sara Siedel, då de voro på hemväg.

— Å, vet tant, det är en rätt obehaglig flicka — —

— Såå — verkligen? Jag trodde annars att ni kom ganska bra överens, att döma av dina söta miner, kära Sara. — Nå, men tror du, att hon är så fäst vid den unge mannen — Jakob?

— Ja, det antar jag — —

— Antar — kära Sara, hur kan man utan vidare anta något dylikt? Det är precis som Roger: han antar, att de vilja gifta sig med varandra och därpå vill han basera sitt kuriösa testamente. Men nu för tiden vill ungdomen själv ha ett ord med i laget. Och

93