Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


jag för min del har då icke märkt ens något tycke mellan dem båda — —

— Tant har således icke hört, vad de säger —

— Säger! Vilka? Tjänstefolket kanske? Nej, min bästa Sara, det skulle visserligen icke falla mig in att skänka någon som helst attention åt dylikt skvaller. Du förvånar mig, Sara. — För resten, mig är det ju likgiltigt. Jag vill bara hoppas, att min stackars Per icke måtte ha gripits av någon olycksalig passion. Det skulle verkligen göra mig förtvivlad — —

— Per? Vad säger tant! Per och Blenda? Mais c'est tout à fait incroyable! Hon — en barnunge —

Domprostinnan mönstrade sitt sällskap, högmässominen förflyktigades och efterträddes av ett ganska uppsluppet och ganska elakt litet löje.

— Bredvid dig, söta Sara, förefaller hon verkligen vara rätt barnslig. Men jag tror icke, det minskar möjligheten av en förälskelse å Pers sida. Snarare tvärtom!

— Ja, i så fall beklagar jag Per! Hon är då alldeles ohyggligt kokett!

Domprostinnan smålog skalkaktigt.

— Sara, Sara! Vi ser du grandet i din systers öga?

Hennes nåds lynne, som under den högtidliga mässan förbättrats så väsentligt, fick tyvärr strax efter återkomsten till Rogershus en förfärlig törn. Hon ville tala med Blenda och sände för den skull Sara att uppsöka flickan. Men Sara återvände ensam.

— Kära tant — ja, Blenda kunde jag icke finna. Jag måste genast gå upp till tant för att berätta. Å, vilken förskräcklig nyhet! Och vi som ingenting anade!


94