Sara vred sina händer och suckade tungt, det var de enda tecken till djup rörelse, som hon för ögonblicket kunde åstadkomma. På domprostinnan gjorde de emellertid ett tillräckligt obehagligt intryck.
— I går kväll, då vi trodde, att onkel och Abraham Björner spelade bräde — vet tant, vad de gjorde? Onkel undertecknade sitt testamente!
— Vem har sagt det?
— Inspektorn. Han kom ut från kontoret och lämnade mig ett brev. Ja, nu ska tant få höra! Jag kände inte alls igen stilen, varför jag genast bryter brevet: från Abraham Björner!
Hennes nåd ryckte utan vidare till sig brevet. Och läste:
»Bästa Sara!
Tyvärr måste jag bedja er på ett skonsamt sätt meddela domprostinnan, att vad vi fruktade, verkligen inträffat. Baron Roger undertecknade i går afton ett testamente till förmån för Jakob Enberg och Blenda. Förutom testator och undertecknad var herr Enberg själv jämte inspektor Halling och betjänten Vickberg närvarande. Jag begärde att få tillkalla eller åtminstone underrätta hennes nåd, men detta vägrades mig kategoriskt. Jag önskade naturligtvis meddela mig med hennes nåd redan i går afton men hindrades av ett löfte, som friherre de Sars så gott som avtvingat mig. Jag ber eder till vår dyra tant framföra uttryck för min vördnad, mitt varma deltagande och min oföränderliga hängivenhet, och förbliver, min bästa Sara, eder tillgivne frände
Abraham Björner.»
