England stod långt efter Nederländerna i detta hänseende, och ännu efter 1688 års revolution klagades i en broschyr över att arméerna fingo gå barfota medan finansministrarna måste arbeta hela dagarna för att få pengar av fondmäklarna, som läto dem i små rännilar flyta till statskassan. Men just 1690-talet medförde på denna punkt en stor förändring. Dels tillkommo fonderade lån, statsobligationer med fast amorteringsplan, visserligen ej vidare reputerliga, så till vida som de måste göras smakliga genom olika lotterimoment, men dock så att allmänheten verkligen kunde förmås att direkt ställa sitt sparande till statens förfogande. Dels bildades också stora privata aktieföretag, som i utbyte mot privilegier lånade ut sitt aktiekapital till staten. Dit hörde två av världens med tiden ryktbaraste företag, nämligen Bank of England, grundad för ändamålet år 1694, och det omorganiserade engelska Ostindiska kompaniet 1698. Ånyo var det en i många hänseenden betänklig utväg, ty ett aktiekapitals uppgift är givetvis ej att lämnas bort utan i stället att möjliggöra företagets verksamhet, och Macaulays entusiasm över dessa finansieringsåtgärder tål därför vid att dämpas något;[1] men likväl innebar också detta led ett stort framsteg i engelska statens möjlighet att förfoga över tillgångar i nutiden mot framtida ersättning. Det hela var också så till vida betryggande som de samtidiga stora skatteökningarna utgjorde en verklig garanti för just denna ersättning, d. v. s. för räntebetalningen.
Vid sidan av dessa fasta lån hade engelska staten
- ↑ En banks eget kapital är visserligen avsett att lånas ut tillsammans med insättningarna, men här gällde det en utlåning på obestämd tid och utan den möjlighet att när som helst överflytta sin fordran på andra som goda moderna statsobligationer erbjuda.
