emellertid också en stor och brokig svävande skuld — ett uttryck som visserligen självt är ”svävande” men som i detta sammanhang anses liktydigt med lån i antecipation på beslutade men ej influtna statsinkomster. Dessa låns beskaffenhet var likaledes i England allt annat än tillfredsställande, i det att skuldförbindelserna måste säljas långt under sitt parivärde. Någon ordnad obligationsmarknad förekom ej, och Bank of England, som ju redan lånat staten sitt aktiekapital, hade endast mycket begränsade möjligheter att övertaga de korta statsskuldförbindelserna men tog likväl vissa av dem till pari. I övrigt voro de svåra att placera, och den ständigt akuta finansnöden bidrog att ytterligare sänka kursen på de redan utsläppta. Man kom då på en tanke, som innebar en modifikation av den som tillämpats i fråga om banken och ostindiska kompaniet, nämligen att förläna stora privilegier åt ett aktiebolag, som ville — ej liksom i det förra fallet bevilja staten ett nytt lån, utan i stället — befria marknaden från de stora mängderna redan utelöpande, undervärderade statsskuldförbindelser och därigenom möjliggöra placering av nya lån på själva marknaden till förmånliga kurser. Det försiggick på sådant sätt, att inbetalningen på aktierna, varigenom de betalande alltså blevo delaktiga i de stora privilegierna, skulle ske genom att aktietecknarna överlämnade utelöpande statsskuldförbindelser, vilka följaktligen kommo att bliva bolagets enda tillgång; aktiekapitalet var alltså även i detta fall utlånat till staten. På detta sätt tillkom år 1711 det längre fram sorgligt ryktbara Söderhavskompaniet (South Sea Company), vars hela stora kapital, efter någon tid 10 mill. pund st., låg i statens skuldförbindelser.
