gärde då deputationen gemensamt utlåtande av de tre ämbetsverk som saken berörde, Kanslikollegium för utrikespolitiken samt Bergs- och Kommerskollegierna för de motsatta ekonomiska intressena. På samma sätt som diskussionsprotokollen i deputationerna (riksdagsutskotten) sätta oss i tillfälle att följa riksdagsarbetet under Frihetstiden bättre än vi förmå göra i vår egen tid, kan man i ämbetsverkens vanligen prydligt skrivna protokoll följa alla meningsbrytningar och individuella insatser av presidenter, råd och assessorer. Allt detta vittnar om avundsvärt överflöd på tid, men frukterna för eftervärlden äro ej att förakta. I det nu ifrågavarande fallet, de tre kollegiernas överläggningar om produktplakatet, är det dock icke många nya drag som komma till dem vi redan känna.
I den utrikespolitiska frågan gingo kollegierna närmast på lantmarskalkens linje och föreslogo att produktplaketet icke skulle komma till stånd förrän man fått Englands bifall till underhandlingar om en handelstraktat och dessa hunnit avslutas. Vad man fruktade av England var naturligtvis särskilt angrepp på järnimporten från Sverige, genom tullförhöjning eller rent av importförbud. Visserligen trodde man ej, att England kunde undvara Sveriges järn för alltid, men under fyra—fem år framåt skulle det kanske kunna reda sig med hjälp av sina stora inneliggande förråd, sin egen produktion och tillgång från annat håll. Särskilt fruktade man konkurrensen med det ”västindiska” d. v. s. koloniala järnet; man tyckte sig se, att motståndet däremot i underhuset blev allt svagare, och man fruktade att alldeles bryta det genom ett förhastat steg.
