främst med dem bland dessa som ivrade för en protektionistisk sjöfartspolitik. Detta får ej förstås så som om ämbetsmännens arbete på en restriktiv politik åtminstone närmast förestavades av deras privatintresse, utan sammanhanget var förmodligen lika mycket det omvända, att deras tro på gagnet av inhemsk sjöfart lät det kännas som en patriotisk plikt att personligen intressera sig i rederinäringen. Men detta hindrar icke, att sjöfartspolitiken faktiskt till stor del kom att avgöras av personer som själva hade fördel av dess beskaffenhet. För att nämna blott ett enda exempel, ägdes handelsflottans största fartyg, Göta Lejon på 270 läster, av åtta personer, varibland Kommerskollegii president och två bland dess ledamöter — Hökerstedt var den ene — samt de två stockholmska skeppsredarna Johan Claesson och Hans Lenman.
När tiden då kom att bedöma handelsflottans tillräcklighet, kunde Kommerskollegii ledamöter med sitt sätt att räkna ej gärna tveka om svaret efter utvecklingen under året 1723—24. Å andra sidan var Stockholms och Göteborgs övervikt i fråga om fartygen i den högsta storleksgruppen fullständigare än någonsin; Stockholm ensamt ägde 20 av de 27 fartygen i denna grupp, och ingen stad utom de två hade fått något nytt stort fartyg.[1] Om de mindre stapelstäderna hade blivit hörda om lämpligheten att utfärda produktplakatet, kan det därför ej gärna tänkas, att de skulle ha känt sina farhågor lugnade. Det är också högst betecknande, att Kommerskollegium självt, sedan produktplakatet redan på dess initiativ blivit utfärdat, i ett annat sammanhang måste bekräfta, att ”de meste och
