minst förmögne stapelstäderne i riket ej ännu äro i det tillstånd, att de sig tillräckelige skepp anskaffa kunnat”, vilket gav upphov till några vassa anmärkningar i rådet.[1]
6
Produktplakatets utfärdande 1724 De mindre städerna fingo emellertid ej tillfälle att göra sig hörda, innan produktplakatet utfärdades. När kommerskollegium i mitten av 1724 började tänka på saken, inskränkte det sig nämligen till att höra Stockholms borgerskap, vars livliga understöd för saken var givet på förhand. Så underbart det kan låta, ingick i dess motivering för saken även, att man därigenom skulle uppnå en sänkning av priset på järn, vår förnämsta exportvara. Vad som därvid föresvävade borgerskapet var sannolikt den föreställning om faran av ett högt järnpris som berörts särskilt i nästföregående uppsats; men givetvis skulle ett svenskt sjöfartsmonopol aldrig ha kunnat sänka priset på det svenska järnet i England, vilket i så fall borde ha varit syftet, utan blott i bergslagen, varmed landet väl aldrig kunde anses tjänt. Ett uppskov med förordningens utfärdande skulle däremot enligt borgerskapets mening lända till sjöfartens fullständiga undergång och föranleda köpmännen att avyttra sina skeppsandelar. Någon brist på fartyg stode ej att befara, eftersom Stockholm hade så många, att det även kunde hjälpa andra städer, och dessutom även Göteborg m. fl. hade tillräckligt för eget behov, vilket som vi sett ej var oriktigt, fastän därför icke avgörande.
Fullständig enighet tycks dock ej ha rått ens bland
- ↑ Kommerskollegium till Kungl. Maj:t 11 jan. 1725. Inr. rådsprot. 26 jan. 1725.
