Omständligt svar

Omständeligt Swar, På Den genom Trycket utkomne Wederläggning af Skriften, Kallad: Källan til Rikets Wanmagt av Anders Chydenius Jämte Anmärkningar Öfwer De wid samma Källa anstälda Wattu-Prof

Erinringar  →

Verket innehåller Chydenius svar på två av många kritiska texter som utkom som svar på hans anonymt utgivna skrift Källan til rikets wan-magt. Som bilaga publicerades, med obruten styckesnumrering, Chydenius "erinringar" över en text som kritiserade hans verk Den nationnale winsten, samt ett memorial från 1723 av Emanuel Swedenborg. Originalet är satt i frakturstil, med utländska låneord och ortnamn i antikva och schwabacher för emfas och citat. Ord i antikva återges här med fast teckenbredd och schwabacher med kursiv stil.

Omständeligt Swar,

På

Den genom Trycket utkomne

Wederläggning af Skriften,

Kallad:

Källan til Rikets Wanmagt,

---

Jämte

Anmärkningar

Öfwer

De wid samma Källa anstälda

Wattu-Prof;

Af

ANDERS CHYDENIUS.

STOCKHOLM,
Tryckt hos Direct. LARS SALVIUS, 1765.

Imprimatur
N. v. OELREICH.

Paragrafer:

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 85[a] 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95

Bilagor:

Erinringar, Ödmjukt memorial

§. 1.

Bewågne Läsare!

Då andre hafwa wänner, at skrifwa til, för hwilka de i stillhet yppa sina bekymmer, och under förtrolighets band, ofta afbryta sina skyldigheter emot de andra af sina med-människor, wänder jag mig straxt til dig, hos hwilken jag ofta funnit mera urskillning och kärlek för sanningen, än mången i allmänhet förmodar.

Det är dig bekant, at i Wåras utkom en Skrift af Trycket, under Titul: Källan til Rikets Wanmagt, som med mycken upmärksamhet och skiljaktiga omdömen lästes af Allmänheten.

Därpå utkom nyligen en Omständelig Wederläggning, uppå hwilken detta nu är et Omständeligt Swar.

Wärdigare ämne kunna Medborgare i et fritt Rike aldrig tänka uppå; ty utan mognaste eftertanka och redligaste nit hjelpes ej wårt beträngda Fädernesland.

At reta din nyfikenhet til granskning af denna sak, måste wara onödigt. Då ingen annan än den, som afklådt all sin medborgerliga skyldighet, kan wara bekymmerslös i så swikfulla tider.

Den utkomne Wederläggningen har bekymrat en del af Allmänheten, som ej utan oro kunde längre wara i owisshet om detta högmåls ärende, då den icke äger tid eller förfarenhet nog, at uplösa de emot Auctor anförda inwänningar.

Andre hafwa med blåsande Postillioner fört Källan til Rikets Wanmagt i triumph uti sina samqwäm: hedrat Wederläggningen med Lagrar, och anstäldt frögderop, at Auctor til Källan af Rikets Wanmagt, har få skrifwit, at han är sjelf wanmägtig blifwen och aldrig mera kan förswara sig.

När sanningen, icke desto mindre, bryter sig fram för Allmänheten, måste skåde-spelet, där Medborgares frihet och rätt ageras, icke sakna upmärsama åskådare.

§. 2.

Utan stadig grundläggning kan aldrig någon byggnad äga bestånd. Gå sannings-länkorne icke in uti hwarandra, och sluta sig tilhopa, kan ingen wara säker om utgången. Wil man nu rätt undersöka en byggnad, Blifwer ingen ting nödigare, än at noga ransaka grundwalen hwarpå den är bygd, och sedan noga märka, wad werkan det gjorda anfallet haft uppå den samma. I sådan afsigt av tjenligast, at först bestyrka de af Auctor anförda skäl, och sedan granska beskaffenheten af de inkast Criticus gjort däremot.

Ämnet, som Auctor gått in uti, är ganska widsträckt. Det rörer hela ställningen af wåra allmänna Oeconomiska författningar. Han ser sitt Fädernesland i en ömkans-wärd belägenhet. Ciceros wältalighet, Pompeji gåfwor och Cæsars lycka, hafwa ej warit i stånd, at skaffa honom öfwertygelse om Romerska Statens sällhet i deras tid, och det lykliga tide-hwarf man genom deras åtgärd hade framdeles at wänta. Attici foglighet, at med köld anse de farligaste wälfningar i Republiken, har han hållit för den swartaste fläck, som en fri Medborgare kunde beläggas med.

§. 3.

Wörda sin Konung och lyda Rikets Lagar, äro twänne så Helgade plikter, at deras eftersättning befläckar det medborgerliga namnet; men strida äfwen få litet emot en allmän granskning af wåra författningar, som den hos fritt folk blifwer en af wåra ömaste skyldigheter, utom hwilken wi aldrig göra rätt skäl för det stora Frihets-namnet.

Allmänna och långwariga trån-sjukor i Riks-kroppen, kunna aldrig wara til, om de icke understödjas af författningar. Dessa äro gjorde af människor, och kunna därföre wara felaktige, oaktadt de, så länge de äga bestånd, til sitt förbindande äro fullkomlige.

Sundt förnuft och en klar förfarenhet, äro de grunder, hwarpå Auctor sökt bygga sina slutsatser.

Låt oss litet följa honom, så få wi se huru noga han af dem låtit leda sig. Han beropar sig på den stora Samfunds-mästaren: det hade warit emot Hans helighet, at öpna människo-slägtet wägen til sanskyllig lycka i tiden, genom några afundsjuka författningar utom Staten, eller inom honom. Den smitta, hwaraf wårt slägte fick del, gjorde wäl sa mycket, at afund och ondska blef hos dem en arf-sjuka; men därföre kunde de aldrig blifwa en genwäg til wälmåga; ty de woro ej annat än afgrunds- och olycks-foster.

Människliga behofwen äro både små och stora. Icke frysa, icke swälta, icke törsta, är alt nog til det förra. En skinnpäls, en brödbeta och en skopa watten göra då tilfyllest; men då hela Naturen lyser af prakt, mon människan ensam, som det dyrbaraste, skal wara stängd från nöje och beqwämlighet? Naturen har sjelf omkring hela Jord-klotet delt ut dessa ämnen ganska wisligen, at ingen därigenom blifwer lidande: intet Rike och ingen ort är utan sin lott, och ingendera har heller alt: ingen är i stånd, at förse sig sjelf med nödwändighets behofwen, än mindre med det mångfaldiga, som wi åstunda för wår beqwämlighet.

Wi måste därföre hjelpas åt, och betjena hwarandra, at tillika blifwa sjelfwa betjente: eftersätte wi det ena, sakne wi nödwändigt det andra.

Förfarenheten bestyrker dessa sanningar, så ögonskenligen, at de af förnuftet aldrig kunna dragas i twifwelsmål. Karghet och afund fräta sig sjelfwa: den ene gömmer så sina skatter, at han med dem ingen ting kan förtjena, och den andre ser mäst på hwad andre förwärfwa, och är bekymrad därom huru han kunde hindra dem, och glömmer ofta bärt hwad han sjelf förlorar i det samma.

§. 4.

Förbud emot Warors utförsel, har i alla tider ökat brist därpå; men ingen annan Nation har kunnat blifwa mägtig och rik, än där Handelen warit fri.

Då Holland 1725, til at hämnas pa Swenska Product-Placatet, utfärdade sitt Retorsions-Placat, tog Provincen Seland däruti aldeles ingen del, utan fant det skadeligt för dess egen Handel; men än wärre belägenhet måste det Rike råka uti, där Medborgare hindras inbördes at tilreda Waror och med dem betjena hwarandra, och då de ej med sina tilwerkningar få sjelfwe skaffa sig in sina behof, utan några få träda i et fullkomligt Förmynderskap af all Handel och Näring, at deras med-undersåtare ej få efter behag disponera annat, än den därigenom timade förlusten.

När Skrån äga rättighet, at föröda många tusende människors tilwerkningar, som äro utom dem, utan at behöfwa fråga därefter, om tredjedelen af dem satte lifwet til därigenom: när 20 à 30 associerade Personer blifwa de endaste upköpare af flere 100:de Skepps-laddningar, utan annan Lag, än eget godtycko: när 60 à 70 millioner måste årligen gå ut och in genom föga mer än 40 à 50 mäns händer, utan minsta controll, med den egennytta, som wid ut- och införsel blifwer möjelig; då har et Rike, om det ock woro midt uti frihets lugnet, råkat under et Herra-wälde, som snart måste werka dess undergång.

Om Societeterne wille för sin frihet föda alla dem, som de gjort syslolösa: om Stapel-handlande wille betala alla de Waror, som dit kunde föras från upstäderna, til det pris, som de någon annorstädes inom Riket gälla, och om Grosseurer wille betala exporterna til det pris de utomlands kunna säljas til, Frakten och skälig winst oberäknad, och Trassenterne sälja Wäxlar til et i det närmaste stadgadt pris för alla, som åstunda dem, och om de i alt detta kunde ställas för hårdaste answar och förmås til ersättning, wore icke särdeles orsak, at klaga öfwer Förmynderskapet; men som alla desse icke annat äro, än omöjeliga suppositioner, är ingen ting wissare, än at Nation öfwerlemnat sin wälfärd och egendom, utan redo och answar, i dessas händer.

Men hwarföre har nu Criticus uti sin Skrift icke rört wid denna sak: et ämne, som wäl förtjent et omständeligt Swar; men måste ännu til allmänhetens oro saknas? Mon undersökningen häraf är en dårskap? Mon myndighet i en fri Nation är i stånd at gifwa oss öfwertygelse? Mon det wara nog därmed, at man säger: Swerige är hwarken China eller Holland? Det wete wi alle förut; men här måste af Criticus bewisas, at då andre Stater, efter sin stora Stiftares ordning, genom frihet hunnit til Rikedom och wälmåga, samma ändamål här kan winnas, genom snörrätt däremot stridande medel.

Criticus påminner oss, at behålla det wi hafwe, at ingen må taga wår Krona; hwarmed han förmodeligen förstår wår sällhet; men han är icke i stånd, at öfwertyga oss därom, at wi nu mera hafwe någon, eller at den genom wåra härtils tagna författningar någonsin kan behållas.

Nation är således föga nögd därmed, at behålla det han hafwer; ty hwar man wet, at det är alt för litet, om papperet kommer bårt, fast Criticus lärer föga kunna mera härefter, än hittils, hindra sådan orsaks sådana werkan.

§. 5.

Auctor anförer widare, huru farligt det är i et samhälle, at lemna för mycket af sina Medborgares wälfärd i några få människors händer. I en Stat har man ingen ting högre at önska, än dygdiga Medborgare; men twärtom, ingen ting mindre at förmoda.

Människo-hjärtat är af naturen en sammel-plats af de swartaste laster, som åt alla kanter söka utryme til sin utöfning.

Straff och Gudsfruktan äro wäl de bomar, som hindra deras utbrott; men det förra är här otilräckeligt och den senare är ej allenast sällsynt, utan ock tillika hos större delen obeständig, och odygden kläder sig ofta i et helgons skepelse, och kan därföre aldrig utmönstras från de wigtigaste och heligaste förrättningar.

Har altså Staten lemnat någon slags rättighet i den ena Medborgarens händer, fram för den andra, som kan missbrukas; men därwid ej tillagt något straff, eller ock, om det ändteligen wore tillagt, likwäl i sjelfwa werket ej kunde utmätas; så bör det tagas för afgjort, at den samma missbrukas så långt som möjeligt är.

Ju närmare hwar och en får genom Lagen bibehållas wid sina naturliga rättigheter, ju bättre är han i stånd, at förswara dem; men twärtom, ju mera han är genom författningar satt i mistning däraf, ju lättare kan han förtryckas, och ju swårare har Lagen at beskydda honom wid sin återstående och i Lagen grundade rätt.

Hwad kan wara ömmare rätt, som Naturen beskärt människan, än at med sitt arbete, och utan lasters utöfning få försörja fig och de sina? Ju större afdrag härutinnan sker, ju swårare blifwer at förswara det återstående, för de andras egennytta.

Kongl. Commerce-Collegium fant detta ganska wäl, då det i sitt til Kongl Maj:t afgifna underdåniga Swar, om orsaken til Handtwerks-warornes stegring af den 12 Nov. 1722 säger: at sedan Kongl. Maj:t genom nådigste förordnande af år 1720 giort rubbning i Placatet af den 26 Maji 1719, rörande Frimästerskap, på det såttet, at det allenast borde sträcka sig til utlänningar, hwaraf måste hända, at arbetarenas antal ej särdeles kunde ökas och at Swenska Gesäller, som reşte utomlands, at öfwa sig widare i fin Profession, måste jagas utur Riket, då de sågo främmande njuta större förmåner, än infödde, ingen möjelighet mera war, at få Handtwerks-warorna at falla, ehuru Rå-ämnen, sedan Gud gaf freden blifwit drägeligare.

Bemälte Collegium säger widare uttryckeligen, ”at dyrheten war en sammansättning af Skrået, och at intet annat eftertryckeligt medel kunde uptänkas til Warornas fällande, än at stoppa Källan, hwilket Collegium tror endast kunna ske därigenom, at hwar och en, som sin konst och arbete wäl lärdt, må tillåtas Mästerskap, utan at emot sin wilja wara underkastad Skråernes sjelf-behageliga godtfinnande”. Emedan oacktadt Kongl. Maj:ts egna, Commerce-Collegii, Stadsens Magistrats och Ämbets-Collegii eftertryckeligaste bearbetande, och Taxors uprättande för Garfware, Skomakare, Slaktare, Skoslickare, samt Skräddare-Ämbeten, de likwäl icke kunde förmås til någon billighet, utan Collegium måste sjelf tilstå, ”at dageliga förfarenheten utwisar, at på Taxor i sådant mål är intet at bygga, at de ju på hwarjehanda sätt kunna illuderas, och således ändamålet, som är et billigt pris, icke ärhålles; utan som den generale Regel är oryggelig, at ymnoghet ger godt köp, så lår den ibland Handtwerkarena inkomne dyrhet af sig sjelf förfalla - - när intet mera så många swårigheter läggas goda arbetare i wägen.” Hwilket Collegii utlåtande Riksens Ständers Commerce-Deputation i sitt til Riksens Ständer i detta ämne afgifne Betänkande af D. 2 Aug. 1723, til alla delar gillar.

Mon Criticus wågar påstå, at den ena Swenska Staden ei dger of Naturen lika ratt, som den andra, at föryttra sina Waror där de kosta mäst, och köpa sina behof där billigaste pris gifwes? Och i fall någon wore af Naturen i wissa delar missbytt, mon det är med-borgerligt, at lägga sten på bördan och inskränka det lilla, som återstår? Hwarföre skal då den ena blifwa den andras Herre? eller är någon i stånd at säja, huru långt detta wälde ännu kan sträckas?

§. 6.

I fria Stater har man altid lärt, at wara upmärksam på några Medborgares öfwerwälde. Salustius och Tacitus låta nästan på hwart blad förstå, at stora ägodelar i få händer äro farlige för friheten. I Athen ansågs blotta förtroendet hos Krigsfolket, för en giltig orsak til Mitiadis ewiga fängelse. Men jag wet icke, huru wi kunne falla på sådana tankar, som strida snör-rätt däremot. Wi tale om styrkans fördelning såsom skadelig. Wi wilje bewisa, huru Kronan i Krig, i Stats-brist, Entreprænader, Wäxlar, Utredningar etc. behöfwer af wissa förmögna Handlande et kraftigt biträde, i anseende hwartil de böra anses såsom Rikets pelare, utom hwilka det ej länge kan äga bestånd.

Jag måste tilstå, at sedan några genom författningar fått tilfälle, at lägga under sig det mästa af Krona och Medborgare, är ingen ting nödwändigare, då någondera af dem behöfwer, än at anlita dem om hjelp, som fått alt om händer.

Men just här upkomma några wigtiga Frågor:

Mon några få Medborgare kommit til en sådan förmögenhet, blott genom egen flit, eller hafwa de warit understödde af författningar? Mon Handels-ordinantier, Skrå-ordningar, Classificationer och Product-Placater, med flera, ej finge den äran, at härutinnan wara betydande deltagare? Eller om detta skulle nekas, hwarföre är då den strängen så öm, at röra wid, at man ropar Himmels-högt, så snart någon kommer åt den? Mon det wara idel Patriotisme? och mon man icke lätt finner, at det icke då ginge så lätt an, at taga för mycket för sig, om wi hade flere medtäflare? Mon samma förmögenhet icke är til större delen förwärfwad af Krona och Medborgare? eller i fall den ock wore af utlänningen, mon de icke genom författningarne dämt wattnet från sina Grannars, och ledt det til egen Qwarn?

Mon denna styrka rätteligen blifwit anwänd til Rikets hjälp och Medborgares förswar? Mon det icke wara werldkunnigt, hwad betydande del den haft i båda wåra olyckeliga Krigs-Declarationer, hwad den wunnit i Frakter, Transporter och Utredningar af Win, Bränwin, Råg, Hafra, Gewär och Monderingar? Huru den handlat med Kronans Wäxlar och Silfwer-myntningen i Pommern? Huru den jagat wårt reele Specie-mynt utur hela wårt Samfund, och därigenom försatt wårt allmänna i betryck på flera sätt? Huru den samma härjat Krona och Medborgare genom et sjelf-willigt raseri med Coursen? Huru den samma stegrat up Coursen några och trettio Mark högre, då största betalnings-tiden inföll af et med Kronan ingångit Contract, högre än hon war då det blef slutat? Huru den förringat Penninge-Löntagares inkomst til 23delar? Huru den förorsakat en ohörd dyrhet i landet, stegrat Arbets-löner och försatt alla nyttiga rörelser i et beklagligt tilstånd?

Mon någon utländsk Magt kunnat få några för Riket skadeliga förslag på banen, utan at med denna styrka wara förenad? Mon den haft eller werkeligen nu hafwer någon influence på wåra Riksdagar? Mon den inöfwat Nation til Corruptioner och Yppighet? Och ändteligen: om den icke at dölja alt detta onda, och undslippa alt answar, har begrafwit alt detta uti Decharger och Hemligheter?

Mon någon wara i stånd, at försäkra, det denna Magt icke mera missbrukas hädanefter, såsom det hittils skedt, hwarpå likwäl i alla Tide-böcker icke et enda exempel kan gifwas? eller hwilkens försäkran kan Nation här trygga sig til, då högsta Magten sjelf står i äfwentyr, at antingen eluderas eller öfwerrumplas? Mån den icke kan utwerka sig sådana Lagar, som stämma bäst in med dess afsigter? Eller mån afsigterna böra supponeras altid blifwa innom dygdens gränsor, när de hafwa det widaste fält öppet för sin egennytta? Och mon de däremot stridande författningar kunna få någon werkställighet? En dageligen tilwäxande magt, mon den icke någon gång måste blifwa en öfwermagt? Mon alla desse Frågor kunna endast därmed beswaras, at man måste skilja bruket från missbruket? Eller mon Nations tilwäxt, rikedom och frihet under alt detta äro wäl förwarade?

Hwad tycker du, min Läsare! om dessa Frågor? Auctor har gifwit Criticus full anledning i Källan til Rikets Wanmagt, at gå in i deras beswarande; men ehuru Omständelig Wederläggningen ock är, saknas där dock swar på dessa omständigheter.

Skulle det icke, min Läsare! för wår underrättelses skul, löna mödan, på det wänligaste anmoda Wederläggaren, at på desse enfaldiga Frågor lemna oss lika enfaldiga Swar; ty jag för min del måste tilstå, at så snart de blifwa högtrafwande, så måste jag blott undra på en sådan Auctors lärdom; men likwäl sakna öfwertygelse.

§. 7.

Christopher Forstnerus skrifwer i sina politiska Anmärkningar öfwer Tacitus: ”Wi wete, at högsta Magten är til den ändan förordnad, at öpna de dammar, som draga alt til de mägtiga, och at Medborgares ägodelar skola efter Naturens och förnuftets ljus wårdas; Ty hwad, säger han: kan wara enligare med Naturen, än at en och hwar äger rättighet, at sjelf nyttja det han genom Förfäders eller egen flit förwärfwat sig? Hwad kan i borgerliga sammanlefnaden wara nödigare, än at weta hwad som är wårt, ock huru stor besparning wi hafwe? Men en Regent, som antingen sjelf genom Yppighet förstör, eller öfwerlemnar i giruga människors händer de lagligen indrefne Räntor, blifwer nödsakad, at til Krigsmagtens underhållande uptänka nya beskattningar, hwaraf händer, at undersåtare stanna i owisshet, huru stor del Kronan, eller de sjelfwe, äga i sin egendom, - - och sedan de den ärlagt, blifwa i lika osäkerhet, om det återstående hörer dem til eller ej; emedan det samma genom nya påbud kan dragas ifrån dem.” Widare fortfar han: ”Et röfweri, som stöter emot Gud och Naturen, plägar ej eller bland människor hafwa någon framgång, som af alla tiders Historier kan å daga läggas”. Han wisar i det följande, huru farligt det är, at genom andras utmärglande söka befästa sitt Herra-wälde, och huru farliga de utbrott äro, som man af en tryckter och förtwiflad menighet har at befara, och at ingen kan så utblottas, at han icke hafwer en knif i behåll at hämnas med.

När Taciti ord: ”Ju färdigare någon war, at befordra twång och träldom, ju större heder och ägodelar öfwerhopades han med” på ena sidan sannas, ju närmare kan ock det träffa in, som han säger på et annat ställe, ”at folket blef oroligt, icke därföre, at de måste lyda, utan för de mägtigas girighets skul.” Är här då tid längre, at göra skilnad imellan bruk och missbruk af en Magt, som är utan controll? Är det tid, at updraga hela Rikets rörelse i få människors händer, och utestänga andra, då förnuft, förfarenhet och et allmänt missnöje fordra en snar ändring härutinnan.

Hwarföre går Criticus förbi den målning Auctor gifwit, om Rikets ömkeliga belägenhet i denna delen? mon han wågar neka sanningen däraf? Åtminstone har han i sin Wederläggning icke anfört skäl därtil, och allmänna rösten är aldeles emot honom. Författningarna äro ju redan 40, 50 til 100 år gamla, och således icke mera uti sin yngsla. När blotta hoppet om Product Placatets utfärdande, war efter Critici utsago, inom et års tid i stånd, at öka mer än dubbelt Swenska Fartygens antal, måste ju de dymedelst förwäntade skatter på 40 års tid, åtminstone til någon del hunnit komma in; men då ordstäfwet sannas, omnia ruunt in pejus, blifwer det för allmänheten altför långsamt, at wänta på den därigenom lofwade winst, och Criticus måste i denna delen hafwa ondt efter medhåll af andra, än dem, hwilka likna en Ängelsk Adelsman, som ej förr upphörde med sin bittra klagan öfwer sitt Fäderneslands olyckor, än honom blef bewiljadt et gods af några tusende pund Sterlings årliga Ränta, ifrån hwilken dag han skattade Ängelland så sällt, som han tilförene war rörd öfwer dess elände.

§. 8.

Ifrån dessa allmänna betraktelser, går Auctor in i en närmare undersökning af en författning, som han bland många andra trott bidraga til den ömkanswärda ställning, hwaruti wår Handel sig nu befinner, nämligen Product-Placatet af år 1724 och dess förklaring af år 1726, såsom et härtils mindre widrört ämne, det ingen i senare tider, utan at risqvera något, wågat sig, at underkasta en allmän granskning, och hwilket de större Stapel-städers Handlande i hemlighets asken, såsom en res privilegii sökt at förwara.

Auctor bygger fin tanka om Product-Placatet på twänne i Handel oryggelige sanningar, nämligen: at ju flere köpare på en marknad inställa sig, ju bättre marknad har säljaren at förwänta, och at Waran betalas altid bättre, då hon eftersökes, än utbjudes.

Han å daga lägger, huru genom Product-Placatet köpare af Bargslagens Producter blefwo färre, hwilket Criticus sjelf medgifwer, då Holländare och Ängelsman därigenom til en stor del utestängdes. Det Järn, som utlänningen tilförene falkade på, och genom fina Expediter upköpte, nödgades Bruks-ägare och Exporteurer sjelfwa bjuda ut i Amsterdam, London och andra Europæiska Hamnar. Bägge måste bidraga til Järn prisets fällande, och förorsaka en stagnation i Bruks-rörelserna.

§. 9.

At nu af förfarenheten bestyrka dessa sattser, behöfwes ej mera, än slå up Järn-prisen förr och efter Product-Placatets utfärdande,

Nämligen	1720 - 48 à 53	Dal.
	1721 - 43 à 50.
	1722 - 46 à 54.
	1723 - 50 à 55.
	1724 - 57 à 64.	[1]

Ifrån 1724 til 1729 föllo Järn-prisen wid pass 10 Dal. på Skepp. hwarwid i synnerhet märkes, at ifrån 1724 til 1726, då förklaringen därå utkom, sjö-farten ännu ej war så hårdt inspärrad.

När man widare öfwerwägar, huru oaktadt förbudet af Saltets införsel från några utländska nederlags Platsar, åtskillig slags underslef härwid idkades, hwarigenom utlänningarne ännu besökte Stapel-städerna, och lättade Handelen, så får man snart igen orsaken, hwarföre priset icke så hastigt föll på exporterna, och steg på importerna. Men då man märker, at år 1731 den 27 Julii utkom en särskildt Kongl. Förordning om Salt-handelen, och 1732 den 20 Martii en annan, om et Handels-Contoirs inrättande i Stockholm under wissa Köpmäns direction, som allena fingo hela Rikets Koppar under sin disposition, med förbud för någon annan, at understå sig någon Koppar at utskeppa eller utföra: Huru Bruks-ägarne, som i början arbetade emot Järn-prisets fällande, efterhand afmattades, trängdes från sina ägendomar, eller ock nödgades sluta låga Contracter med Exporteurerna på sina tilwerkningar, och huru ändteligen Exporteurerne sjelfwe, som af Järnet i Holland och Ängelland för wanprisets skul, nödgats göra stora nederlager, utmärglades genom sitt i Järnet liggande döda Capital, dyra Bod-hyror, som inom kårt tid förtärde hela Warans wärde, och förlager til Bruks-ägare; så blifwer det helt lätt, at förstå orsaken til det, som sedan hände, nämligen: at de nödgades utrikes låna stora Capitaler emot Ränta på sitt nedsatta Järn, sälja det omsider til underpris, och i samma mon betala illa wåra Bruks-ägare.

Därföre föll Järn-priset redan år 1729 til 40 à 36 Daler Skepp. och stod där imellan nästan hela 20 åren, til en smärtefull förlust för hela Riket.

Lät, til exempel, den årliga utskepnings Summan, för jämnare räkning skul, wara 300000 Skepp. Järn, som från 1726 til 1729 såldes til 10 Dal. K:mynt mindre hwart Skepp. i trenne års tid, gör det National förlust af 9 millioner. Ifrån år 1729 til 1749, war Järn priset circa 20 Dal. mindre på hwart Skepp., som på samma Exportations Summa gör 6 millioners årliga förlust, och på 20 år en förlust af 120 millioner, som tilhopalagde med de förutnämde 9, utgöra en Summa af 129 millioner. Hwad ömkans-wärd werkan måtte icke detta alt haft på Handels-wågen? Hwad elände hos Bruks-ägare?

Under denna tiden föllo Bruks-ägendomarne til en stor del i Exporteurernes händer. Exporteurerne sjelfwe stannade i förlägenhet, och begynte därföre, at arbeta på lån utur Banken på Gods och Fastigheter, på Actier och på Järn: det ena skedde 1735, det andra 1743, det tredje 1747. Räntorne måtte nedsättas från 6 til 4 pro Cent, och på slutet til 1 Dal. på Skeppundet.

Således förwandlades både löst och fast i löpande penningar. Banken utblottades, redbara Myntet förswann, Exporteurerne blefwo få, och tillika i stånd, at på Wäxlar af Medborgare få någon ärsättning, i det de på Järnet förlorat hos utlänningen.

Hålt här litet, min Läsare! tag fast i slutet af denna wår olycks-kedja, och se dig tilbaka, hwarifrån hon har sin begynnelse. Kan du ännu med godt samwete frikalla Product-Placatet från del i wåra ängsliga öden? Kan du ännu med Criticus kalla detta wårt antagna sätt at handla, en i flere tider gagnelig befunnen Handels-system, och en förnuftig Hushålls inrättning? Säg mig wäl, hwad tycker du härom? Alt detta har i Källan til Rikets Wanmagt, från pag. 13 til 15, gifwits Criticus full anledning at tänka på; men jag undrar rätt mycket, hwarföre han aldeles hoppat öfwer detta stället, antingen måtte han icke warit hemma i saken, eller måste han warit osäker, at komma wäl därifrån.

§. 10.

Tag dig ännu liten tid, at ytterligare blifwa underrättad härom af en besynnerlig händelse utur den Swenska Handels-Historien, som märkeligen uplyser saken.

År 1680 och den förutgående tiden, war det allmänna Järn-priset på Carlstads och Christinahamns Marknader 24 Dal. Kopparmynt, som efter den tidens Cours, utgjorde 4 Riksdaler Specie; men sedan år 1681 Götheborgs Stad blef et Privilegium Exclusivum til Stapel-frihet i Wästra Hafwet meddelt och den 1674 Uddewalla bewiljade Stapel honom betagen, och Järn-handelen wid ofwannämde Marknader stannade Götheborgs-boen, endast i händerne, så föll Järn-priset inom några år ända til 18 Dal. Skepp. eller 3 Riksdaler; så at Hammar-Patronerne, så kallades då Bruks-ägare, jämte Wärmlands Bärgslags Bruks-Idkare år 1688, under den 22 Octob. och 25 Decemb., genom ingifne Supliker i Kongl. Bärgs-Collegio, första gången måste klaga öfwer det odrägeliga twång deras Järn-Handel från den stunden råkat uti, då Uddewalla förlorade sin Stapel-rätt.

Det är ömkeligt, at läsa i Handlingarne, huru det gick til med den imellan Bärgslagen och Götheborgs Stad, härigenom upkomne widlyftiga Rättegång, och det elände denna Bärgslag dymedelst sattes uti. Alla undersökningar och Acter, samt Collegiernas och Konungens Befallningshafwandes utlåtande stämma därutinnan öfwerens, at Götheborgs ensamt wundna frihet, war den samma, som satte Staden i stånd, at twinga Bärgslagen. De Handlande blefwo af Konglige Bärgs-Collegio åtwarnade och hotade, at förlora sin rättighet; men alt förgäfwes.

Götheborg twingade 1) neder Järn-priset en Riksdaler på Skepp. 2) Stegrade oärhördt up sina Waror, och sålde sin Ri-torra Råg til 18 Dal. Kopparmynt Tunnan, då Uddewalla sålde samma slags Spannemål til 1312 Daler dito mynt. 3) Bedrog Bärgslagen genom et falskt mål; emedan Saltet såldes i spil-träds Tunnor, som ej mera höllo än 3 à 312 skeppa, då Stockholms mål innehölt 18:del mera.

Härwid bör jag anmärka, at sedan Stockholm genom Handels-Ordinantien af 1617, första gången kommit in i Bärgslags Handelen, hade några synbara Monopolier af dem, som nu först wille draga under sig Bärgslags Handelen från Upstads-borgarne, icke kunnat föröfwas, emedan utländske Expediterne förmedelst interims Resolutioner och Concessioner, twärt emot Handels-Ordinantierne af 1617 och 1673, höllo dem inom skrankorne, och ehuru samma Ordinantier genom Kongl. Maj:ts Förklaring af d. 28 April 1687 sattes i sin fulla kraft, ses dock af Handels-Ordinantierna den instundade tiden, och bland annat af Kongl. Resolutionen år 1699, at därå ingen werkställighet fölgt; men för Götheborgs-boerne gick det bättre an. De bisprungo 4) icke Hammar-Patronerne och Bruks-ägarne med tilräckeliga förlager. 5) Wägrade de, at ingå Contracter, och 6) at emottaga och betala det redbara Järnet, som öfwersteg Contracts Summan.

§. 11.

Sammanhanget af saken är kårteligen detta: Målet anmältes 1688 i Kongl. Bärgs-Collegio och af Kongl. Maj:t under den 20 Jan. och 12 April 1689 remitterades til en då förordnad Commerce-Commissions och Kongl. Bärgs-Collegii skärskådande; men som ingendera parten war med bewis försedd, fant Commission nödigt, at i orten en Commission af Bärgs-Collegii Ledamöter skulle förordnas öfwer detta mål, hwarpå likwäl ingen werkställighet fölgde, utan lämnades Bärgslagen uti sin ömkanswärda belägenhet, alt til år 1710, då Bruks-Patronerne, jämte menige Bärgslagen, genom 2:ne Supliker och 1 Memorial itererade sin förra klagan, i anledning hwaraf Bärgs-Collegium genom Skrifwelse af den 10 Maji, förständigade Kongl. Kammar- och Commerce-Collegierne, huruledes Hammar-Patronernes och gemena Bärgslagens i Wärmeland ofelbara undergång genom en slik twungen Handel stod at befara. Öfwer detta ämne upkom bemälte Collegier imellan en swår och widlyftig Skrift-wäxling, som ändteligen stannade däri, at en Commission i orten til detta målets undersökning måtte förordnas.

Imedlertid och at göra Commission onödig, lät Kongl. Kammar- och Commerce-Collegierne genom Bref til Magistraten i Götheborg åtwarna Stadens trafiqverande Handlande, at med sådant odrägeligt twång och förtryck samt oginhet i Järn-handel och förlags-Contracter afstå, så kärt dem war, at få behålla sin undfångne Stapel-frihet, hwilket likwäl ej hade bättre werkan, än at Kongl. Maj:ts Egit Tionde-järn, det året lemnades aldeles oförsåldt, och de därpå gjorde anordningar måste återsändas. I anledning hwaraf bemälte Collegier föranlåtos, at under den 5 Sept. 1710 iterera sin förra åtwarning, med uttryckelig tilsats, at Hans Kongl. Maj:t och Riket wore mera angelägit, om en hel Bärgslags conservation, än några enskildte Köpmäns winst och fördel, de där intet betänkande hade, de Staden af höga Öfwerheten förlänte, och på det allmänna bästa syftande Privilegier, til sin privata nytta och fördel at missbruka.

Men som Bärgslagen af dessa wackra ord, såg ingen werkan, eller hade det aldraminsta, at trygga sig wid; påstod den än ytterligare om den faststäldte Commissions sättande, hwilken ändteligen 1711 den 31 Julii i Philipstad sammanträdde. Denne Commission bestod af följande Ledamöter, nämligen Lands-höfdingen, sedermera Riks-Rådet Salomon Cronhjelm, och twänne Assessorer, Kindmund och Cederstedt, hwilken resolverade, at berörde Bärgslag skulle njuta lika försälgnings-frihet, som den öfriga i Riket, hwarföre Uddewalla skulle få igen sin 1681 förlorade Stapel-rätt, på det Den Järn-handelen emot Götheborg Balancera kunde.

Men bedröfweligt war, at äfwen detta utslag ej blef werkstäldt, utan kom saken å nyo först 1719 under granskning af Collegierne och Secreta-Utskottet, på hwilkas tilstyrkande Hännes Kongl. Maj:t, genom nådig Resolution af den 23 Maji, samma år, ändteligen stadfäste berörde Commissions dom, dock med 16 öre Silfwermynts drygare Tull för hwart Skepp. Järn, som från Uddewalla skulle exporteras, hwilken afgift icke annat war, än en lika stor Ränta til Götheborgs Handlande.

Än mera: Saken fick ej blifwa därwid, utan blef året därpå af Götheborgs Fullmägtig Jacob Sahlgren å nyo uprörd, och sedan wid 1720 års Riksdag af samtelige Collegierne och Secrete-Utskottet granskad, så at det då förordnades en ny Commission, som af Herr Baron och Landshöfdingen Ribbing, enligt Kongl. Maj:ts nådigste Befallning, och Bärgs-Collegii Bref af den 30 Sept. 1720 skulle förrättas; hwarwid bemälte Landshöfdinge til alla delar instämde med den förra Commission, som af dess Protocoll, hållit i Christinæhamn, den 29 Nov. samma år, kan intagas. Detta betänkande remitterades på nytt til Kongl. Kammar- Bärgs- och Commerce-Collegiernes samt Stats-Contoirets utlåtande, hwilka alla den 29 Maji 1722 gemensamt tilstyrkte K. Maj:t, at bibehålla Uddewalla wid den 1719 å nyo undfångne Stapel-frihet; men på Götheborgs Stads Fullmägtig Præsidentens Utfalls påstående, afgick saken ytterligare til Krigs- och Amiralitets-Collegierne, som med et aldeles häremot stridande betänkande inkommo.

Sluteligen uptogs hon år 1723 af en särskild öfwer dessa twistigheter tilförordnad Deputation, som under den 5 September samma år, lade den samma i hela sin widd för Riks. Höglofl. Ständers ögon.

§. 12.

Så oryggeliga, som desse sanningar nu äro, och af de påliteligaste Original-handlingar uttagne, och därföre af ingen, hos hwilken någon öfwertygelse äger rum, kunna dragas i twifwelsmål; så lagligen bewiste och i samma Handlingar uptagne, äro ock de bedröfweliga fölgder, som från denna och andra dylika författningar omedelbarligen leda sin uprinnelse.

När Bärgslagens behof blefwo upstegrade, och Järnet, som de hade at föryttra, föll i wärdet, war ingen ting nödwändigare, än at Bruks-idkarne måste råka i förlägenhet, och i högsta nödwändighet satte, at genom så stora förlager, som deras förlust årligen steg til, blifwa understödde, om werken ej skulle afstanna. Därföre nödgades Bruks-ägarne gå in i lindriga, och för sig sjelfwa nog skadeliga Contracter, at därigenom förwara sina Järn-werk från en total undergång.

Men det finnes ock af ofwanberörde Handlingar, i synnerhet af Commissions-Protocoller i Philipstad, at Götheborgs-boerne wid denna tid ej allenast nekat gifwa Bärgslagen några Förlager, och wägrat at sluta några Contracter med den samma, utan ock uphäft de förr ingångna; emedan de wäl sågo, at Bärgslagen allaredan råkat i stor förlägenhet, at på något sätt kunna behålla sin tilwerkning, utan nödgades, at hällre föryttra den til sitt halfwa wärde. Hwaraf hände, at Bruks-ägarne år ifrån år fördjupade sig i skuld hos de Handlande, rörelsen och arbetet afstannade, och at öfwerlämna hela sin egendom i de Handlandes händer, wore den enda utwäg, som återstod, at komma wäl därifrån.

Til samma olyckeliga ändamål bidrog äfwen märkeligen, at Götheborgs Handlande wägrade nästan aldeles, at emottaga det redbara Järnet, (så kallades det som blef tilwerkat, antingen utom eller öfwer Contracterne), eller ock samsatte sig, at köpa in det til under-pris.

Swenska Medborgare! för hwilka jag skrifwer, och hwilkas frihet jag fäktar före, besinner dock, at desse woro Edre Förfäder, som här trycktes i några och trettio år, och at några Handlandes Interesse war mägtigt i så lång tid, at utmärgla en så betydande del af hela Rikets Skatt-kammare, och det endast genom twänne författningar, nämligen utestängandet af utländska Expediter, genom Handels-Ordinantierne, och inskränkande af Uddewalla Seglations-frihet, af hwilka wi nu blott hålle oss til det sista.

Jag trotsar hwem som hälst, at med skäl kunna neka detta. Saken skal blifwa så handgripelig, at Criticus sjelf, med alla dem han tagit i förswar, skal knapt komma därifrån, utan at sumla bårt hänne, som han sist gjorde, eller förlora fältet.

§. 13.

Så snart Hännes Kongl. Maj:t år 1719 uphäfde den år 1681 emot Bärgslagen och Uddewalla Stad tagna olyckeliga författning, och med det samma bröt det ok, som Götheborgs Handlande lagt på dem, fick rörelsen i Bärgslagen inom få år helt annat utseende: all ting fick lika som ett nytt lif, så at dess inbyggare 3 år därefter, för Riksens Höglofl. Ständer betygade, huru de, som tilförene woro i gäld fördjupade, därigenom blefwo uphulpne, och nu mera mästadelen funnos i stånd, at utan andras förlager, kunna göra hela utsmidet.

Men det war ej allenast denna Privatorum och Rikets nytta, som fölgde af sådan frihet: Härigenom hade äfwen Kronan något at winna; ty af den tidens stora Sjötulls-Extracter i Götheborg och Uddewalla kan inhämtas, at åren 1720, 1721 och 1722, sedan Uddewalla erhållit meranämde Stapel-frihet, Tull-inkomsterne i Götheborg ej det ringaste minskats emot de förra årens, och at däremot i Uddewalla, hwaräst Tullen alt ifrån 1681 aldrig gått högre än til 7114 Dal. S:mynt, nämligen år 1696: har den samma, dock för år 1720, utgjort 49275 Dal. Silfwerm:t: år 1721, 47019 Dal. och år 1722, 48837 Dal. S:mynt, eller för alla tre åren tilsamman 145131 Dal. af hwilken Summa, när den i Uddewalla framfarne åren influtna Tull i medel-tal tagen til 7000 Dal. årligen, som för 3 år gör 21000 Dal. afdrages, blifwer Kronans ofelbara winst 124131 Dal. S:mynt, förwärfwad på trenne års tid, blott igenom en enda författnings uphäfwande.

Det torde således blifwa lätt, at förslags-wis lägga på Handels-wågen, hwad Riket och Kronan i 38 år förlorat, allenast genom denna författning. Om, til exempel, Wärmlands Bärgslags Järn utgjort 80000 Skepp. årligen, af hwilka wi ponera, at Bruks-ägarne förlorat genom detta Götheborgs Monopolium ej mera än 1 Riksdaler på Skepp., fast det, när Importernas uphögda pris lägges til det låga Järn-priset, gör ansenligen mera, blifwer samma Bärgslags årliga förlust därigenom 80000 Riksdaler, eller efter denna tidens Cours, à 24 Mark per Riksdaler, 480000 Daler Kopparmynt, hwilken förlust sammanlagd för 38 år, utgör en förlust för denne Bärgslag til 3040000 Riksdal. eller 18240000 Dal. K:mynt.

När förlusten i Kronans Tull tages för hwarje trenne år til så stor Summa, som de tre omnämde årens winst war genom författningens uphäfning, nämligen 124131 Dal. S:mynt, gör det på trettioåtta år 1572326 Dal. S:mynt, eller efter den tidens Cours 786163 Specie Riksdaler.

Hwad synes dig nu, min Läsare härom? Kan någon neka, at icke här, genom Stapel-frihetens indragning, för en enda Stad, på 38 år, Medborgarne i Wärmlands Bärgslag blifwit utarmade til 18 millioner, utom alla sina Ordinarie och Extraordnarie utskylder, och Kronan öfwer 412 million Dal. Kopparm:t, blott at understödja några wissa Handlandes egennytta? Kan någon i hwars ådrar Swenskt blod flyter, tänka härpå utan häpnad och rörelse? Kan någon se på denna Bärgslags elände, utan at röras af medömkan? Hwem af oss wille wäl stå i denna menighets ställe, se sitt arbete olönt, sig utarmad, och med hustrur och barn bårtdrifwen från sina Förfäders fastigheter, genom egennyttiga författningar, och sina Medborgares girighet?

Skal nu denna Handels-system, eller någon annan, som i det närmaste liknar denna, kallas gagnelig? Men lät oss, innan wi gå ifrån betraktandet af denna märkwärdiga händelse, göra däraf til wårt förewarande ämne några allmänna Reflexioner.

§. 14.

Af detta exempel torde nu blifwa begripeligt och til fullo bewist, huru äfwentyrligt det är för et Rike eller Province, at skränka Handelen inom en eller få Städer och få Personer: och at intet Krig eller Fiende kan så härja et land, som Medborgare, då porten därtil genom författningarna directe eller indirecte öpnas.

Här märker man, huru angelägit det är för Lagstiftande Magten, at wid Lagars författande hafwa folkets, men ej några personers winst för sitt Hufwud-ögnamärke; emedan man omöjeligen kan se förut alla de swåra påfölgder, som eljest därmed äro oskiljaktige.

Hwem hade wäl kunnat tro år 1681, då Uddewalla förlorade sin Stapel-rättighet, at det inom 38 år skulle kosta Riket och Wärmlands Bärgslag några och tjugu millioner. Eller om Uddewalla aldrig mera återfått denna rätt, eller å nyo blifwit satt i mistning däraf, som wisserligen war så tilstäldt, och ännu 1723 med alfware, äfwen inom den öfwer samma ämne satte Deputation, arbetades på, hwem hade wetat eller wågat från denna anstalt, som af Krigs- och Ammiralitets-Collegierne med så intagande skäl förgyltes, leda Bärgslagens och Kronans så stora skada och elände? Äfwen som nu ingen lärer wara i stånd, at säga: huru stor del dylika förbud för andra Städer i Riket, hafwa i wåra olyckor.

Här blifwer du warse det, som wid åtskilliga Oeconomiska författningar plägar hända, då de utwidga några Medborgares rättigheter på de andras kostnad, nämligen, at Regeringen öfwerhopas med twå dubbelt arbete; men uträttar ingen ting med någondera, om icke sjelfwa författningen uphäfwes. Lagstiftaren oroas ouphörligen af den lidandes klagan, och den andras öfwerdåd. Den förra blifwer ej tilfredsstäld, om den icke återfår sin förlorade rätt, eller någon ärsättning af den tredjes, som då blifwer lika klagande, som han war förut; men den andras nya förmon åstadkommer nya missbruk, missbruken nya Lagar, Lagarna nya brott, och brotten Rättegångar; hwilka alla härstamma från sjelfwa författningen såsom en Källa, och wid dess indragande straxt jämka sig och afstanna.

Här får du igen rätta Claven til det så högt i wåra tider öfwerklagade Sedernas fördärf, som nu drifwes af många såsom Origo Mali in Republica. Wi läre alle nödgas tilstå, at wi utaf naturen äro til seder fördärfwade: det kan ej eller nekas, at icke Götheborgs Handlandes egennytta war en högst fördärfwelig sed; men jag frågar, hwad war det, som lemnade dem tilfälle, at utöfwa den samma? Jag har redan wist, at det war Uddewallas utestängande från Stapel-rätten år 1681; ty ehuru Götheborgs Handlande hade i 38 års tid inöfwat sig i den styggaste osed, at rikta sig på Medborgare, stannade den dock twärt af utan Lag och utan straff år 1719, så snart Uddewalla fick sin Stapel-rätt, då de likwäl åren tilförene med de strängaste hotelser, ej kunde förmås til den aldraminsta sedighet härutinnan. Därföre säger Tacitus rätt: Rebus modicis facile Æquitas habetur.

§. 15.

Wi blande alt för ofta i wåra ideer Nationens winst, och några få Medborgares. Den förra är altid gagnelig; men den senare icke så.

När någon förwärfwar ägodelar utifrån och noga anwänder dem til sina Medborgares och egna nödtorfter, så äro de en gagnelig winst för Nation; men förwärfwas de, om de ock woro utifrån, och nyttjas sedan til med-undersåtares förtryck, så är det wäl wid första påseendet en winst; men åstadkommer genom idoghetens och näringarnes aftynande och folkets utflyttningar en 100 pro Cents förlust. Är den åter blott förwärfwad af Medborgare, skadar hon dubbelt, och när den skyddas blifwer en knif i owäns hand, at skada oss sjelfwa; så at det blifwer i alla tider owedersäjeligt, at Handelen aldrig drifwes för Nations, utan egen winst.

Här får du äfwen igen afsigten med den af Högst-Sal. Konung CARL den XII. i Lund den 15 Julii 1717 utfärdade Förordning om Järn och Stål-handelen i Riket, hwarutinnan et wisst pris stadgas för alla Järn-sorter, hwarunder de ej fingo säljas; men wäl däröfwer, nämligen: at det syftade på detta twångets motande och Bärgslagens understöd, samt bibehållande, emedan det äfwen i 4 §. heter; at det slut, och afsked, Betingningar och Contracter, som ännu genom fullkomlig betalning icke aldeles äro fullbordade, och wilkoren likwäl därutinnan til ägandens afsaknad under denna Taxa betingade, sådane böra NB. fast de woro af Oss, eller i Wårt Namn af Collegierne betingade, utan afseende ändras och rättas til det pris, som Taxan förmår, eller ock aldeles uphäfwas, och som ogiltige förklaras. Detta war ock aldeles oumgängeligt, när wi tillika märke den förändring, som år 1716 skedde i Myntet, då Plåtar förhögdes til 50, och Caroliner til 25 pro Cent, emedan det annars blifwit Bärgslagens undergång.

Hwad skulle du wäl tycka, om sådane ord nu skulle flyta in i någon Kongl. Förordning, om wåra närwarande Järn-Contracter, eller om man pålade, at de alla skulle förnyas til Riksdaler-tal, efter den Cours, som då war, när Contractet slöts, då man sjelf förwärrat Rikets Mynt til 100 à 150 pro Cent? Mon man icke skulle ropa, at Fides Publica går aldeles under? fast det i sjelfwa werket icke annat wore, än aldeles det samma wärde, som i början blef accorderat, och fast man, at frikalla Salt-Contoiret för obillig stegring på Salt, offenteligen nyttjat samma skäl, och det utan at Fides Publica på något sätt därigenom blifwit rubbad.

Ytterligare får du igen, af denna händelse med Wärmlands Bärgslag nyckelen til hela wår Järn-handels ömkeliga belägenhet och Rikets däraf flytande wanmagt.

§. 16.

Swerige har från urminnes tider tilbaka begynt, at inskränka sin Handel. 1303 utfärdades redan et Förbud emot Spannemåls utförsel, som hade omedelbarligen brist i följe med sig. I Konung ERIC den XIII:des tid gjordes den första Classification i Handelen. 1420 förböds Handel i olaga Hamnar. 1444 förnyades det samma af Konung CHRISTOPHER, och ytterligare 1461 af CHRISTIAN, i synnerhet, at hindra Tullens försnillande; men 1491 fant Riksens Råd, efter mognafte öfwerläggning, at Riket af de Lübskas Handel hade mycken förmon. 1463 förböds köpswänner, at idka landsköp, eller som war det samma, at betjena landet, och blifwa sjelfwe tillika betjente.

Sten Sture den yngre, til at befästa sitt Riks-Förestånderskap, och at göra Stockholms Stad til wiljes, af hwilkens wälbehag hans Regemente til en stor del berodde, inskränkte år 1520 några små Städers utländska Handel, til Stockholms upkomst; men igenom en Ministeriel-orsak, och det med Lübeckarne år 1522 ingångna förbund, som 1523 åsamkat Kronan en skuld af 68681 Mark Lübsk, för hwilken GUSTAF den I:sta nödgades sälja bårt sina undersåtares Handels-frihet, hwilket fördrag likwväl ej länge funde äga bestånd, fick man anledning, at med de swartaste färgor afmåla den Handel, som af utlänningar i Riket idkades; därföre fölgde den ena inskränkningen på den andra i de följande Tide-hwarfwen bland hwilka Handels-Ordinantierna af 1617, 1673 och Resolutionen angående främmande Expediter af den 28 April 1687, samt en annan af 1699, i synnerhet woro de eftertänkeligaste, hwilka i denna delen hade en så bedröfwelig werkan, at de, utan Landets och Bärgslagens undergång och Stagnation i Handelen, ej kunde werkställas.

Desse författningar, ehuru de icke rätt blefwo efterlefde, utestängde icke dess mindre en stor del utländska afnämare af wåra Waror: de få, som ännu funnos, inskränktes och sattes i äfwentyr, hwarigenom Handels-ådrorne tilstoppades, rörelsen fick en swår stöt, och alla tilwerkningar tillika med honom.

Wåra egna måste då sjelfwe exportera, åtminstone det mästa, som tilförene allenast stod i deras frihet. De fingo wäl sjelfwe förtjena frakten, som de så högt längtade efter; men det blef ock nästan det enda, som de fingo af utlänningen; ty han blef då satt i stånd, at commendera priset, dels efter den förlägenhet han såg wåra Handlande skulle råka uti med sin Wara, då de woro komne därmed i främmande Hamn: dels ock i anseende til deras nedsatte inköp utur första handen, hwaraf utlänningen i alla tider så wäl wetat betjena sig.

Wåra Stapel-handlande måste således wända sig åt andra sidan, hämta sin winst af Medborgare, genom de låga Järn-prisen och dyra Salt- och Spannemåls köpen, hwarigenom Bruks-ägare ej annat kunde, än utarmas, och anlita de Handlande, som då ägde mästa styrkan om förlager, sätta sina tilwerkningar och ägendomar i pant, och efter årligt fördjupande i skuld, sucka och wända ryggen til sina Förfäders fastigheter.

Härwid wore ännu någon tröst för Riket och Nation, om wåra Handlande werkeligen hade wunnit, hwad de andre förlorat; ty då wore likwäl ägendomen deras, och med det samma Rikets; men som jag nyss sade, måste ock deras egen winst blifwa måttelig, så länge de kunde få den af Medborgare; men än mindre då de föllo undan, hwarföre de Handlande blefwo omsider nödsakade, at anlita utlänningen om de förlager, som de sjelfwe förut stuckit i Bruks-ägares händer, hwaraf ej annat kunde hända, än at ägendomen werkeligen hörde Främmande til, fast under et Swenskt namn.

§. 17.

Alt detta hade dock swårligen låtit sig göra, om den ena Medborgaren ägt lika frihet med den andra, och genom författningar ej blifwit utestängd, at räcka sina nödlidande medbröder en hjelpsam hand. Hwarken Product-Placat eller utländska Expediters förbud hade förmått, at så långt undertrycka Nation, som det skedt, om alla Sjö-städer i Riket ägt lika rätt, och däruti ligger egenteligen orsaken, hwarföre Ängelska Navigations-Acten, ej skadat så mycket sin Nation, som Product-Placatet oss, hwarom framdeles mera; men då detta icke blef möjeligt, kunde sådant ej annat, än skynda på Rikets och undersåtares fördärf och undergång.

Auctor skylles före, at wara utlänninge; men döm nu, min Läsare! hwilkendera gjordt bästa skäl för detta namnet, antingen Auctoren, som welat warna och befria sina Landsmän för et sådant utländskt öfwerwälde, eller Criticus, som förfäktar alla de författningar, hwarigenom utlänningen satt sig i possession af Rikets redbarheter, och härefter blott genom Räntor af sina lån, kan hålla Nation under Contribution, och således blifwer af alt detta Auctors sats, at förbud, inskränkningar, och däraf flytande Monopolier, äro den rätta Källan til wårt Rikes Wanmagt, owedersägeligen bestyrkt.

Alla tiders Handlingar wittna detta så ögonskenligen, at jag undrar högeligen, hwarföre man af så Sol-klara händelser ej antagit rätta sättet, at göra en Stat lyckelig och wälmående.

När Förbudet emot Bräd- och Timmer-handelen, samt Masters utskeppande år 1723 kom under Riksens Ständers Bärgs- och Commerce-Deputationers skärskådande, aflämnade de til Riksens Höglofl. Ständer under den 15 Julii däröfwer et så märkwärdigt och moget betänkande, at det wäl förtjente helt och hållit blifwa allmänt.

Jag wil allenast anföra några ord däraf: De säga bland annat: ”Aldenstund alt twång i gemen uti Handelen, har skadeliga påfölgder med sig, och detta Generale Förbud, om Timmers, Bräders och Masters ut- och inrikes utskepning, utan Kongl. Commerce-Collegii tilstånd, befinnes icke skaffa den nytta hwaruppå det syftat, utan fast mera förorsaka en för Städer och Landtmannen gemensam skada, samt dyrhet på dessa Waror inrikes orter imellan;” så styrka Deputationerne til samma förbuds uphäfwande, med denna märkwärdiga tiläggning: ”Warandes öfwer alt detta friheten uti Handelen desto oumgängeligare och oskattbarare, at anse, som igenom den samma, icke allenast Warornes inrikes dyrhet aldrabäst kan förekommas, och deras pris å utrikes orter sålunda bibehållas, at Riket nu må kunna alt mer och mer komma at njuta den frukt och nytta, som en wäl inrättad Commerce tilskynda kan, hwaremot det skulle wara fåfängt, at mycket bemöda sig om en wäl inrättad Handel, så framt man genom slika bud och twång lägger hinder i wägen til dess befordrande och faciliterande”.

Hwarföre spiernar man då med fullt alfware twärt häremot? Hwarföre förgyller man Nations bojor, och utropar den för kättare, egennyttig, eller utlänning, som tager Rikets och Medborgares rätt och frihet i förswar? Naturen, förnuftet och farenheten stämma alla härutinnan öfwerens, och kunna endast af okunnoghet, fördomar och egennytta tadlas.

§. 18.

Men ännu et nytt bewis, om den olycka, som utlänningarnes utestängande från wårt Järns upköp och afförande har för wår Bärgslag och hela Riket i följe med sig, som i wisshet och öfwertygelse täflar med de andra.

År 1723, under den 10 April, aflämnade Kongl. Cancellie- Kammar- Bärgs och Commerce-Collegierne, samt Stats-Contoiret och Lag-Commission, til Riksens Höglofl. Ständer et gemensamt Betänkande, angående den projecterade Seglations-ordningen och Expediternas Handel, med mera, hwilket til Riksens Ständers Commerce- och Bärgs-Deputationernes gemensama afgörande blef remitterat.

Men då en wärdig Riksens Ständers Ledamot kom i ärfarenhet, at Commerce-Deputation ensam företagit sig samma ämne, at utarbeta, inlemnade han den 13 April i samma Deputation et eftertänkeligt Memorial om utländska Expediters Handel i Bärgslagen, hwaruti han på det högsta protesterar emot deras utestängande, såsom et af de farligaste och olyckeligaste steg , som för Rikets Bärgwerk någonsin kunde påtänkas.

Han utför ämnet med den redighet, styrka och nit, som af en oförsagd och redelig Riksdags-man någonsin kan wäntas. Han bygger sina tankar på skäl: han beropar sig på en oryggelig förfarenhet, och sluter däraf til det tilkommande. Han afmålar fölgderne af detta Förbud med så lifliga färgor, som wore de ej förut, utan sedan de gått i fullbordan, såsom wi nu hafwe dem i wåra händer afskildrade. Han wisar, huru det wore et swårt inbrått i Medborgares rättigheter, som aldraminst skulle passa sig, at werkställa uti en fri Republik, då de under Souverainitets-tiden blifwit förskonte därföre, hwarigenom hushållningen, Handelen och sjelfwa Staten hotades med undergång, och undersåtarenas ägodelar blefwe et offer för andras winst.

Jag skulle göra dig, min Läsare! orätt, om jag genom et stympat utdrag däraf wille mätta din nyfikenhet: läs det sjelf wid slutet af denna afhandling i hela sin widd. Det uplyser på et utmärkt sätt förewarande ämne.

Swenska Stapel-städerne hafwa länge arbetat på den saken, at få Bärgslagen under sig, och därföre från äldre tider tilbaka med harm sett utländska Expediter ligga sig i wägen, för detta deras Monopoliska upsåt.

I Handels-Ordinantien af den 10 Februarii 1614 blefwo alla Stapel-städer §. 8. förbudne, at handla med Bärgslagen; men i 1617 års Ordinantie trängde de sig ej allenast å nyo in i upstädernes Frimarknader, utan ock i §. 12. stöttes utlänningarne aldeles utur Bärgslags-handelen, då det heter: ”Ingen främmande eller utländsk skal tilstått eller efterlåtit wara, at förresa til upstäderne eller i Bärgslagen med någon köpenskap etc.”. Icke desto mindre ses af Konung CARL den XI:tes Handels-Ordinantie af den 21 Martii 1673. §. 4. at främmande, twärt emot de förra Handels-Ordinantier, det ena året efter det andra continuerligen lågo och handlade; hwilket ej allenast skedt af en djerf laglöshet, utan förmedelst Regeringens egen tilstädjelse, som klarligen ses af Konung CARL den XI:tes utfärdade Resolution angående främmande Handelsmän och Expediter, samt deras Handels-frihet, gifwen Stockholm den 28 April 1687. Hwarest det heter: ”Alla främmande Handelsmäns wistande samt Handel och wandel här i Staden, eller i andre orter och Städer här i Riket, skal inskränkas och rättas, efter det som Sweriges Lag, hwar och en Stads-Privilegier, Handels-Ordinantierne, af år 1617 och 1673; så ock Kongl. Maj:ts med en eller annan utländsk Potentat och Republik gjorde Afsked och Föreningar det föreskrifwa och medgifwa; men andre NB. interims Resolutioner och Concessioner uphöra”. På hwilken likwäl icke bör tros någon fullkomligare werkställighet mera efteråt, än förut, hafwa fölgt; emedan Konung CARL den XII:te år 1699 å nyo emot Expediternes Handel i Bärgslagen, utfärdade et Förbud, som hade den bedröfweliga werkan, at Järn-priset inom fjorton dagar föll 10 Dal. K:mt på Skepp., eller något öfwer 112 Riksdaler. I anseende hwartil, och på samtelige Kongl. Collegiernes föreställning detta förbud genast blef uphäfwit, såsom för Bärgslagen i synnerhet högst-skadeligt, alt til år 1723, då målet, som förrberört är, öfwerlemnades til Commerce-Deputations och sedermera Kongl. Maj:ts Egit afgörande, hwilket äfwen skedde, Stapel-städernas Handlande til et fullkomligt nöje; men efterlefnaden blef ändock lam i en sak, som med Bärgslagens undergång så nära war förknippad; ty man finner ännu år 1731 Stockholms Handlande klaga, at de för utländska Expediters skul, måste gå aldeles under, då de uti dem hade ständiga medtäflare, och Nation en säker controll uppå sina Medborgare, hwilka likwäl genom Kongl. Maj:ts Bref til Kongl. Commerce-Collegium, under den 26 Julii samma år, därifrån tämmeligen blefwo utestängda, och samma afsigt understöddes på andra sidan genom 19 och 20 § §. i det för Götheborgs Stad 1734 d. 14 Oct. utfärdade Reglemente för Handels-Societeten i Götheborg.

§. 19.

Product-Placatet och Förbudet emot Expediternas Handel woro icke förr utfärdade, än den i ofwannämde Memorial anförde spådom begynte ögonskenligen sannas, hwarom Järnets underpris, som år från år förwärrades, och Bruks-ägares och Arbetares förlägenhet och nöd, gåfwo et bedröfweligt witnesbörd, så at wid de följande Riksdagar Ständerne finnas haft många bekymmersama öfwerläggningar om denna sak. Därmed instämmer Järn-Contoirets år 1747 af Secreta-Utskottet projecterade, och af Kongl. Maj:t utfärdade Privilegier, där det bland annat heter: At om Järnet skal utgå til nu warande låga pris och höga Wäxel-Cours, måste det medföra deras undergång, som af denna näring hafwa sin föda och rörelse.

Hwarifrån detta låga pris härstammade, war ej eller någon Gåta. Det blef wid 1743 års Riksdag af wår stora Finance-man, uti et til Secreta Handels- och Manufactur-Deputation ingifwit Memorial tydeligen bewist, och yttrar sig dess wärda Uphofsman, om det låga Järn-priset på et annat ställe, at det härrörde af Förlagsmännernes sammansättningar, då NB. ingen controll gafs på Bruks-ägarnes sida emot dem, hwarwid icke mindre hela Riket led, än Bruks-ägarena.

Härwid förekomma mig trenne helt märkwärdiga Frågor.

Hwarföre war Bärgslagen denna tiden så angelägen om Förlagsmän, när man ser, at Wärmlands Bärgslag på tre års tid, ifrån 1719 til 1723, blott genom Uddewallas Stapel-rätt blef i stånd satt, at drifwa mästa arbetet med egna förlager? Mon icke samma orsak, som satte denna Bärgslag, från 1681 til 1719, i lika bedröfweligt tilstånd, nämligen et lågt Järn-pris?

Hwad war det, som satte Förlags-männerne i stånd, at göra sammansättningar til et sådant lågt Järn-pris? Mon icke få och sammansatte köpare, sådane, som Götheborgs Stads Handlande woro från 1681 til 1719.

Hwarföre woro Köpare af Järnet, från 1724 til 1747, färre, än de warit förut? Mon det ej skedt därigenom, at utländska Expediterna blefwo utestängde, at bjuda på wårt Järn, och skeppen genom Product-Placatet, at til det antal, som förr skedt, afhämta det samma? Jag trotsar Criticus med alla sina tilgifne, at på dessa Frågor kunna afgifwa sanningen och alla förutgående prophetier och händelser likmätigare swar.

Nu ser du, min Läsare! huru det går med Criticus, och huru gagnande för Riket dessa hushålls-författningar warit. Har han icke farit wilse, eller hans alfwarsama och wälmenande Borgersman, som han införer talande, då han pag. 9. mot slutet säger: at werkan och frukten af wåra hushålls inrättningar, efter Statens omständigheter, ännu ej kunnat (på 40 års tid) wisa sig; emedan de på de 5 första åren redan fält Järn-priset til 10 à 12 Dal.; men på de följande 10 åren til 18 Dal. på hwart Skepp.

När wi tillika öfwerwäga den ömkeliga belägenhet Swenska Sjö-farten i öfrigt hade råkat uti wid denne tiden, genom wåra Handels-författningar, winner sanningen än widare styrka.

Portugal belastades af dit löpande Salt-skepp med en otrolig mängd af Tjära, Bräder, Järn och andre wåre Bärgslagers Producter, och wi nödgades därifrån allena årligen uphandla wid pass 80000 tunnor Salt.

Härigenom sattes Portugisen i stånd, at commendera priset på båda delarne, fälde det på wår, och twärt emot ord och aftal, högde på sin egen Wara, emedan han wäl wisste, at Swenska Skepp, som en gång seglat dit, hwarken kunde behålla sina Waror, eller efter en så lång resa, wända utan Salt-laddningar tilbaka, så länge wi i Spanska Handelen ännu woro helt främmande. I anledning af hwilket alt Swenska Agenten Backmansson, (nu Herr Commerce-Rådet Nordencrantz) i stöd af Commerce-Collegii til Hans Kongl. Maj:t under den 4:de Martii 1732 aflemnade underdåniga Föreställning, anmodas om en hemlig Expedition, at oförmärkt göra sig underrättad, hwad Debit de Swenska på sina Waror i Spanien hade at förwänta, och om icke någon Handel dit åt kunde öpnas, och imedlertid genom Kongl. Maj:ts Egen höga Skrifwelse i afwarsama termer til Konungen i Portugal, söka förmå Portugiserne til billighet.

Swenska Handelen hade således fastnat i de olyckeligaste band på alla sidor, och behöfde en tidig och eftertryckelig hjälp, om han ej snart skulle stupa af slag eller en dödelig blodstörtning.

Den antagna Handels-systemen hade wunnit hos de klokaste i Nation et allmänt bifall. Man sökte därföre ej efter orsaken i någon af de förut gillade författningar, utan skylde på några andra tilfälligheter och små olycks-händelser, hwilka aldrig under de olyckeligaste Krig warit i stånd, at sätta rörelsen i så hårdt trångsmål, som den nu under bästa fredslugnet råkat uti.

En och annan knotade wäl i mjugg på sjelfwa anstalterne; men den antagne Principe ansågs för så helig, at ingen wågade uppenbart röra därwid, utan at anses för förrädare.

Icke desto mindre sökte man, at under främmande namn och målningar, smyga fram sanningen. En Mentor införes således 1738 talande: ”Men - - säger han beklageligen - - Til ändrings ärhållande häruti wore aldrig bättre medel, än at låta den utrikes Commercen njuta en fri tilgång, hwarigenom alla Monopoliska inrättningar i Handelen skulle kunna förebyggas och afskaffas, som rätt nu hota landet med en swår fattigdom.”

Men det war fåfängt i denna tiden, at tala utur en sådan ton. Wi hade wäl hundrade andra medel, som skulle bota wår krämpa. Wi trodde, at uti Fabrikers kostsama inrättning skulle alt bestå. I dem sågo wi wårt Jord-bruk förbättradt och Handelen uplifwad: i dem skulle ock wår til undergång lutande Handels-Ballance slå om på andra sidan. Wi hade ju tilförene hulpit up wåra Rederier genom Product-Placatet, stängt utlänningen från deltagande i wår Avance. Ökas wåra Exporter, tänkte man, ännu genom Fabriker och behofwen utifrån minskas; så är ingen twifwel mera, at ju Swerige snart måtte nå högden af sin sällhet.

§. 20.

I detta wårt Patriotiska nit, träffade wi ännu en ny Rikedoms Källa, Ostindiska Handelen. Wi blefwo ju warse, at de förnämsta Sjö-magter i Europa gjort sig mycken möda, at inrätta och upmuntra den samma och därigenom blifwit rike. Wi märkte, at den skulle föröka och stärka både Commerce och Sjö-fart. Ja, wi woro i stånd, at med oryggeliga skäl bewisa, at hela Riket skulle ansenligen winna genom den samma. Hwem kunde wäl i betraktande af dessa och andra goda förslager annat, än redan med glädje se sitt fosterland räddadt från den hotande faran?

Wi brunno af nit, och om jag tror mig rätt, så war det idel patriotisme, som rådde hos oss. Wi uplifwades af hopp om en lyckelig utgång så på det ena, som andra. At försumma werkställigheten häraf, och låta det komma an på tiden och undersåtarenas egen flit, ansågs lika farligt, som wid Product-Placatets utfärdande: det skulle ske straxt. Den som wille börja med arbetet, skulle få därtil Privilegier, Förlager, persons friheter och Præmier. Folket stötte til hopetals, (dock kommo de icke ned ifrån månan) de gladdes, at genom så märkelig hjelp, som dem nu af Staten skulle meddelas, kunna blifwa så nyttige för sitt Fädernesland, som man nu ansåg dem.

Alt härtils gick det hurtigt; men här mötte en swår knut. Hwad då? här fattades penningar, at werkställa förslagen med. Det war harm. Wi klådde oss några gångor bak om örat: wi sågo öfwer hwad wi hade; men det war icke stort, at winka på.

Det war någon, som sade: Fattige äro wi förut; men än fattigare måste wi blifwa, om Handel och Manufacturer genom Penningar allena skola forceras i gång, när de icke få följa Naturen. Första utgiften är den wissaste: til äfwentyrs wi blifwe narrade. Jag behöfwer, fortfor han, mina Penningar sjelf; och jag wet icke hwad det war annars för misstankar, som han ältade inom sig, och tordes icke komma ut med. Hwad kunde wi annat än blifwa förbittrade på honom? En af oss stampade foten i gålfwet och sade: Tig! Jag tror wäl, han fick äfwen en örfil, så myssan flög honom af Hufwudet; men han wågade icke mucka; ty wi woro för många.

Wi öfwerlade oss imellan: hwad står nu at göra? Icke blifwe wi af med wårt Järn: ingen ting wil Utlänningen betala därföre. Tjära och Bräder är mera ingen debit på uti Portugal: han börjar på at stegra sitt Salt: Frakten kostar oss mera, än at wi med barlast kunna segla därefter, det blifwer oss annars redan nog dyrt. Stackars Bruks-ägare, de jämra sig eländigt! De wilja af wåra Handlande hafwa förlager, at drifwa werket med, annars stannar rörelsen twärt af; men de äro icke i stånd at få det någorstädes. De Handlande låta sjelfwa hälften wärre, at de utomlands sent eller aldrig få Penningar för sitt Järn, och knapt mera Credit där uppå, och jag wet icke, war det en, som lade til, hwarmed Bruks-ägare en gång skola betala förlagen då deras tilwerkning ingen ting gäller. Jag är rädd, at en hel hop af dem til slut går, såsom sparf ifrån axet. Jag känner 5 à 6 stycken som redan blifwit sine ägendomar qwitte, och om här icke gifwes någon utwäg til Penningar, så blifwer en allmän misèr i landet.

Här förslå inga smulor: alla behöfwa Penningar: Bruks-ägare, Handlande och Manufactorister, hwardera Tunnetals. Det är ju narri, war det en, som sade, at mynta Penningar af ingen ting. Hwad? swarade den andra: skola wåra förslager nu därföre afstanna och gå öfwer ända? Finnes här då inga Skattgräfware eller Gullmakare? Om wi allenast skulle öfwerwinna den swårigheten, så wille jag wara man före, at förslaget skulle lyckas. Ja! mente kammeraten, det är et swårt Om. Detta Om har mången spelt Banqverout före: mången mist både Råck och Wärja: mången har för samma orsaks skul, kommit på Gillstufwan, och ibland när missgernings-mannen icke haft, at betala plikten med, hafwer det äfwen kostat hans rygg-hud.

I det samma steg en Förslags-makare helt dristigt in med en hög Mine, utan at röra på hatten, och sade: de skola blifwa hulpne alla tre, allenast wi gå warsamt til wäga. Manufactoristen skal få sammanskott af Medborgare. Det blifwer blott et förlag, som han snart betalar til sine med-undersåtare med Ränta tilbaka. Handlande skole wi öpna Banken åt: De få ju taga ut därifrån det tyngsta Myntet: De kunna ju förskrifwa Silfwer in med tiden i stället, och imedlertid betala Räntor, alt Banken til fördel, och Riket med Banken. Men det som jag i synnerhet tykte, at han war konstig uti, war, som jag i början hölt för en troll-konst, at kunna flytta gods och fastigheter, som ligger 40, 50 til 100 mil från Stockholm, som hwardera är större än hela Banko-huset, in uti Banken, mynta dem där til Penningar i Kopparmynt: förwandla K:myntet i papper: supa, äta, dricka, spela eller handla bårt det altsammans. För Bruks-ägare fant man utom dess på en annan utwäg, at göra Järnet til Penningar. Det låter wäl något likare, fast det tycks böra blifwa nog tungt; men lika mycket hwad man drager sig fram med. Går detta an? war det en som ropade. Ja wisst, sade den andra. Må göra då, mente jag. Wi få se, huru länge det räcker.

Öfwer detta stora fynd, som inom en kårt tid gjorde et utarmat folk til en rik Nation, blef en allmän frögd: Upfinnaren yfdes öfwer sitt wäl träffade förslag, och det är just det samma, som wi nu så swettas före; emedan det wände öfwerända all trygghet i Handel, Penningar och rörelse.

§. 21.

Auctor är aldeles ense, med wåra stora och redeligaste män däruti, at wår olycka med Coursen härflyter af de i Banken och Järn-Contoiret af Repræsentanter gjorda stora lån, och redbara Myntets förwisande utur rörelsen: men däruti skiljas de åt, at Auctor icke håller dessa lån för den aldraförsta orsaken til wår olycka, utan tror dem wara olyckeligen träffade bote-medel, emot en då redan öfwerhand tagande twinsot och i nöden tilgripne palliativer, at för en stund stilla smärtan, som nu med dubbel häftighet bryter fram, och ingalunda hjelpes därigenom allena, at Patienten uphör med palliativets bruk, om ej sjukdomen, som redan långt för Banko-lånen, genom et lågt Järn-pris och wådeliga sammansättningar satt Riket under det ljufwesta freds-lugn i en bedröfwelig belägenhet, med alfware botas från grunden.

Men desse äro alt sådane saker dem Criticus i största tysthet går förbi, ehuru Auctor tydeligen wist, dem med Product-Placatets utfärdande och dess påfölgder wara i et oskiljaktigt sammanhang. At uti en så omständelig wederläggning, som Critici är, taga så stora språng öfwer de wigtigaste omständigheter, gör ingalunda honom wäl inskrifwen hos owälduga Läsare. Huru wäl hade han icke däremot betjent både Auctor och Läsaren om han utredt hälst någondera af dessa wigtiga ämnen.

Äfwen så går han aldeles med stilla tigande förbi, de af Auctor pag. 19 och 20 anförda flera och solklara exempel, som wisa, at aldrig någon Nation i werlden blifwit förmögen genom en twungen Handel, och huru alla wälmående folkslag lemnat Handelen öppen, åtminstone för Medborgare, och därigenom förkofrat sig, fast han icke glömt, at göra åtlöje af hans därpå fotade slutsats.

När skäl och förfarenhet på detta sättet lämnas orörda, och man gör stort wäsende af små saker, ser det icke annorledes ut, än at man icke wågar sig til drabbning på fältet, utan söker, at med blinda larm och lösa Troupper, jaga fienden utur wägen. Men sådant hjelper här icke. Hela Europa är åskådare. Saken är icke privat, utan Rikets.

Ingen må tänka, at Auctor, då han gjorde larm, icke wäntade motstånd: Det war just det han önskade: Han tänker ock icke släppa Criticus, förrän sanningen segrat. När detta är skedt, har Auctor wunnit, om han ligger öfwer eller under; men just därföre måste Criticus fram med honom på fältet: Han låter aldeles icke hwarken busar eller halm-gubbar skräma sig.

§. 22.

Wi komme nu, min Läsare! med Criticus närmare i handamänge. Han har fyllt nästan hela första arket med hårda tilwitelser, at såra Auctor med, på det han sedan så mycket lättare måtte få råd med honom.

Auctor får där namn af myndig och sjelf-klok, utan grundeliga skäl: Han säger, at Auctor wil imponera med myndighet och djerf skrifart, gjort äfwentyrligt försök, warit intagen af inbillningar, förut fattade meningar, wissa afsigter, otilräckeliga begrep, flygtiga och förhastade omdömen: Han säges gifwa nakna förslag, hysa swäfwande ideer, för hwilka Criticus ryser, och mena Staten illa. Han anses för den, som ratat och utdömt wåra Oeconomiska författningar på flygtiga grunder, som tittat för hastigt på Källan och skrämt sig sjelf genom inbillningar, fruktan och misstankar, som råkat för synwilla, och därföre predikar uppenbarelser: Han kallar Auctors satser för uppenbara willfarelser, och et tygellöst fritänkeri, som reser sig emot alla sunda begrep, och löper an uppå sjelfwa grundwalarne af en förnuftig Riks-hushållning, som skulle störta Fäderneslandet uti en farlig wåda.

Widare talas om Auctor, som enstaka Person. Hwad tro Criticus förstår härmed? Mon det gifwes twå- eller tre-staka Personer? eller mon det skal betyda privat, som icke äger rättighet, at tala för andra, än sig sjelf allena? Huru kunde den gode Criticus weta detta; då han sjelf betygar upriktigt, at han ej kände Auctor, eller wisste hwem han war? Huru lätt hade icke det kunnat hända, at han misstagit sig emot Swea Konunga-försäkrans 8. §, emedan icke person, utan ämnet, som han handterat, blef allmän granskning underkastadt. Hans begrep kallas af Criticus inbillade djupare insigter och sjelf-kloka motsatser, som falla hwar tänkande människa i ögonen: Han utföres för den som welat inbilla folk med seendes ögon, at de äro blinde, och straxt därpå, at sådant försök kunde snart få namn af dårskap.

Men - - Jag måste hålla up, det blefwe et alt för långt Register, at uprepa alt hwad Criticus anfört af detta slags skäl, innan han det aldraminsta rör wid saken. Hela 11:te sidan innehåller föga annat, än de hårdaste tilwitelser, directe och indirecte stälde emot Auctor.

De äro twifwelsutan i den afsigt af Criticus upsatta, at läsas, Auctor til wälförtjent blygd för sitt förhållande. Det kan således ej annat, än wara Criticus angenämt, när jag hos Läsaren uplifwar minnet af de skäl, hwarmed han begynt sin wederläggning, och det så mycket mera, som de äro af den beskaffenhet, at de i en sedig Skrift ej kunna beswaras.

§. 23.

At en Criticus sedan han uptedt några grundeliga skäl emot en Auctor, gör däraf sådane slutsatser, som de anförde bewisen synas leda til, ehuru de ock skulle tyckas wara hårda, måste altid en Auctor tåla; ty annars förlorar bewiset något uti sitt eftertryck. Hwarföre äfwen Criticus på de ställen han sökt följa en sådan ordning, med skäl bör ursäktas; Men at nästan fylla et helt ark i början af en wederläggning, med sådane talesätt, stälde emot Auctor, mer än saken, innan man det ringaste rördt wid ämnet, uptagit och wederlagt något däraf, måste falla en owäldug Läsare så misstänksamt före, som det hos de andra kan gälla för de starkaste skäl, hwilka både roa och öfwertyga detta slags Läsare hundrade pro Cent mera, än det kraftigaste bewis.

Alla dessa tilwitelser äro ju af den beskaffenhet, at en Auctor bordt därom med skäl öfwertygas, då de kunnat hafwa sin werkan. Men at i början taga det för afgjort, som bordt bewisas, är ju det samma, som at ropa hai, förrän man är öfwer bäcken, och sälja skinnet förr, än Björn är skuten.

Huru har Criticus här fölgt, det han på första sidan säger wara sin hufwud-sats, nämligen, at icke fästa sig wid Personen, utan saken, och hwad han pag. 6. så nitiskt bedyrar, då han säger: Ware det långt ifrån mig, at jag med wäldughet eller hårdhet skulle fälla omdöme öfwer andras meningar, och det han ännu pag. 11. påminner sig sjelf, då det heter: Jag wil icke förhasta mig i mitt omdöme. Jag frågar dig, min Läsare! Hwad synes dig härom? Har Criticus hållit sina löften? Eller stå de icke rätt wäl sin uphofsman til heder midt ibland de upräknade beskyllningar? När man tillika öfwerwägar huru Criticus farit öfwer de allmänna skälen med harefoten, som Auctor anfört för sin sats; men med en grym ifwer hakat sig fast wid det som närmast rörer Product-Placatet, får man märka på hwad fot han mäst ömade. Dock stor sak i detta, som icke hörer til hufwud-målet.

§. 24.

I Critici Afhandling finnes någre sådane satser antagne för grund-sanningar, som efter all min öfwertygelse, åtminstone ännu äro obewiste, om icke aldeles oriktige, såsom då han pag. 13. är i begrep, at wisa de sanskylliga grunder, hwaruppå Kongl. Collegierne bygt sitt til Riksens Höglofl. Ständer under den 10 April 1723 afgifne betänkande, om Rikets Handel i gemen, då det heter: ”Sedan utlänningarne nog länge och alt ifrån urminnes tider dragit åt sig Rikets märg och must, dymedelst, at de icke allenast gjort sig den Handels-winst af Rikets Producter, (hwilka de i nästan alla inrikes Sjö-hamnar med fördel uphandlade), som eljest kunnat tilfalla inbyggarena, så framt Producterne hade med egne Fartyg blifwit utförde; utan ock den båtnad på de utrikes ifrån införde nödige Warorne, som äfwen icke hade gått utur Riket, om icke i brist af egne tilräckelige Fartyg, man warit nödtwungen, at taga Warorne utur andra handen, eller at därom tillita Ängelsmän och Holländare; Icke at förtiga, hwad utlänningarne förtjänte på Frakter Swenska Städer imellan: sedan äfwen för samma orsak skul, de inhemske Skeps- Bygg- och Rederierne, omöjeligen kunde komma i det stånd, som wederborde; och altså icke eller Rikets Sjö-fart och Handel utwidgas och tilwäxa, som erfarenheten nogsamt wiste; Så ock i öm betraktan af den härifrån flytande ständiga Nationelle förlusten, och den därutaf följande större och större underwigt i Handelen, togo Högbemälte Kongl. Collegier under nogaste öfwerwägande, huru och igenom hwad medel detta säkrast skulle kunna hjelpas, och förekommas.”

Det är et underligt begrep om den Nationnale winsten, som man redan i flere Secler gjort sig hos några Stater i Europa, som i sin tillämpning stöter de förnuftiga begrep man annars wille göra sig om den samma. I dess första och enfaldigaste beskrifning äro nästan alla ense, nämligen, at den består i differencen af ut- och inskepnings Warornes wärde; men så snart man kommer, at göra tillämpning däraf, faller man in uti sådane satser, hwilka swårligen därmed kunna förenas, och antager dem aldeles utan bewis, såsom solklara fölgder af detta allmänna begrepet. Til exempel: Ju mera man är i stånd, at utestänga främmande Handlande utur et Rike, ju större skal dess Nationnale winst därigenom blifwa. Ju flere näringar man kan hitta uppå och få i gång, ju mera skal en Nations Folk- och Waru-mängd ökas, utan at det är förut afgjort, om de nya kunna blifwa mera lönande, än de förre, eller icke. Om et arbete kostade tusende, men tilwerkningen däraf ej wore wärd mer än 100:de, så säger man ändå, at den handteringen är winst för Nation. Ja! det har gått så långt, at man nästan trott Kronans- och Privatorum Cassor kunna beskattas och uttömas med föga apparance, at någonsin få sitt tilbaka, alt til en Nationnal winst: och när dylika satser wunnit burskap i en Nation och läsas i berömliga Skrifter, såsom grund-sanningar, hwad under, om man med sina hushålls Förslager löper kors om hwarannan, och författningarne blifwa tilskapade därefter?

Ämnet är så widsträckt i sig sjelf och sanningen så stridande emot den allmänna smaken, at den fordrar en mera utförlig och granlaga utredning, än i detta Swar kunnat få rum.

Den är äfwen så betydande i förewarande Frågomål, at däruppå wäsendteligen beror utgången af den imellan Auctor och Criticus upkomna twist. Därföre är nyligen utgifwen af Trycket en Skrift, under namn af den Nationnale Winsten, hwarest detta ämnet finnes närmare granskat; dit jag altså ser mig föranlåten, at hänwisa, min Läsare! såsom en grundläggning til detta Swar.

§. 25.

Så snart det är gifwit, at differencen af utskepnings- och införskrefne Warornes wärde utgör den rätta Nationnale winsten, så blifwer med det samma afgjort, at i tilwerkningarnes eller deras wärdes tilwäxt består et wäsendteligt stycke af en Nations winst. Skal wärdet kunna ökas, blifwer nödigt, at Nation syslosättes med sådant, som bäst lönar sig, eller gifwer högsta wärdet: försummas detta, och annat mindre lönande arbete företages, måste ju Rikets tilwerkningars wärde blifwa mindre, och följakteligen åstadbringa en så stor förlust, som differancen är imellan de förra och senare tilwerkningars wärde.

Uti ofwannämde Skrift finnes äfwen bewist, at Nation sjelfmant söker up och går in uti de mäst lönande näringar, allenast den får nyttja sin frihet: at därtil behöfwes icke några författningar och ändteligen, at författningar därwid äro skadelige, så länge ingen med skäl stadgad principe gifwes, at följa därwid, och det blifwer omöjeligt för människor, at kunna säga, hwilken näring är den fördelaktigaste, hälst då wäld och egennytta därwid svårligen kunna undwikas, och ständiga förändringar ut- och inom Riks kunna göra den bästa näring til den aldraswagaste för en Stat.

Häraf blifwer således oemotsäjeligt, at utländska Handlandes utestängande icke förr ökar Nations winst, än wåra egna Handlande i samma Sjö-farts eller Handels-idkande kunna förtjäna mera, än uti någon annan Handels-gren af dem de förr idkat. Händer detta, är ofelbart, at wåra egna gå in däruti sjelfmant, då de äga allenast full frihet därtil, och således straxt utestänga främmande Handlande, och det aldeles utan något förbud för utlänningar. Men syslo-sättes egna Handlande med andra för dem indrägtigare rörelser, än den utlänningen hafwer om händer, är klart, at wåre Handlande, och Nation med dem winner mera därigenom, at de blifwa qwar i sin förra handtering, och låta utlänningen hjälpa sig i det som mindre lönar, hällre, än at öfwergifwa den bättre, och tränga sig in uti en swagare rörelse.

Om en Landtman i brådaste andetiden, då hwart dags-werke kostade honom 6 Dal., wore nödig om et par skor, och honom wore en Skomakare tilbods för 2 Dal. men han skulle raisonera med oss, det är min winst, hwad jag ej behöfwer taga af någon annan: satte sig sjelf wid lästen och lämnade dymedelst 2 parmar Hö obärgade; så är wäl det sant, at han slapp, at betala ut något för sina skor, och i det afseende wore det winst; men då jag ser hwad han annars kunnat winna i sitt ängs-arbete, är det klart, at differencen i förtjänsterne måtte ju wara hans förlust. Men kan han mera förtjäna sig wid lästen, än annars, så är det bäst blifwa därwid, och det kan ingen stöta honom därifrån, fast inga förbud gifwas däremot.

Det måste således blifwa onekeligt, at om wåra Handlande finna sin räkning sjelfwa därwid, at genom utwidgande af sin utländska Handel hålla främmande ute, är det en ofelbar både egen och Nationnal winst, men i annat fall, bådas känbara förlust; emedan just det, at han icke ser sin räkning i den Handel, som utlänningen drifwer, witnar därom, at han sitter förut i en fördelaktigare.

Ärsättes Privatorum lidande härwid, genom hel- och half-friheter, som bestå i 13 eller 16 minskning i stora Sjö-tullen, emot Licent-taxan, eller några andra förmoner, blifwer ju denna frihet icke annat, än en lika stor minskning i andra Medborgares rättigheter, och i Kronans reeleste inkomst, den han oafkårtadt fått njuta, om samma Handel blifwit besörgd af utlänningar, och nu plötsligen upoffrats på några Medborgare, at hålla dem skadeslösa i den för Nation och dem sjelfwe mindre lönande rörelsen.

Men hel- och half-friheten wille icke så mycket säga til Handelens twång: Här war et mål ännu, som någorlunda tyglade egennyttan, så snart den wille skrida öfwer den tredjedels besparing af Tullen, som egna njutit til godo; emedan utlänningen då war i stånd, at genom et drägeligare pris minska deras afsättning.

De större Stapel-städers Handlande, som noga märkte detta, och med harm sågo hwad afbräck dem af utlänningar häruti tilfogades, söngo dageligen den wisan, huru skadeligt det war, at låta utlänningar handla fritt i Riket, och en godtrogen Nation glömde bårt, at göra skilnad imellan sin och några Handlandes winst, hwilka i friheten woro på det närmaste med hwarannan förknippade, men genom författningar fingo et stridigt Interesse sins imellan. Det antogs af de flästa, som et axiom, utan at fråga widare efter något bewis därpå, och man trodde främmandes utestängande göra oss så lyckeliga, som en Mahometan, när han fått taga lifwet af en Christen. Man hade mäst at sysla därmed, huru man kunde werkställa detta sitt beslut.

Den år 1660 i Ängeland utfärdade Navigations-Acten tjänte härwid til en plan, Ängelands wälstånd til et skäl, Konglige Collegierne til et medel, och de större Stapel-städers Handlande til oförtrutna pådrifware. Satsen nekades af ingen; men påfölgderna satte likwäl Riksens Höglofl. Ständer, och i synnerhet de mindre Städers Borgerskap i oro, hwarföre Commerce- och Tull-Deputation i sitt til Ständerne under den 11 Junii 1723 afgifne Betänkande, påstå, at Kongl. Commerce-Collegium skulle wara wid nästa Riksdag answarig, om genom dess för tidiga utfärdande, någon brist eller dyrhet skulle existera.

Det hade kunnat tjena til uppenbar Krigs-orsak med andra Stater, om man aldeles förbudit utlänningarne at segla hit: samma ändamål syntes winnas til någon del med lindrigare ord, fast ej af mycket olika betydelse. Därföre utfärdades et Product-Placat år 1724, hwarå 1726 en Förklaring utkom, hwarigenom utlänningar, då de ej funno sin räkning wid, at segla med hela laddningar af egna Producter, wid förlust af Skepp och Gods, blefwo förbudne, at segla på Swerige.

§. 26.

Hwad i öfrigt Ängelska Navigations-Acten och dess utfärdande beträffar, som af wederparterne så högt åberopas, så är af Ängelska Historierne bekant, at den haft med wårt Product-Placat et någorlunda lika ursprung. Nation i Ängeland war redan i förra Seculo delt i twänne Partier, af hwilka det ena fått namn af Whighs, och ansågos för Patrioter eller frihetens förswarare, hwilket de ock under det långa Parlamentet år 1673 gjorde skäl före: det andra Torris, hwilka den tiden höllo sig til Konungen; men under det Whighs skylde sig under frihets-namnet, och med ena handen fäktade emot enwäldet, krafsade de i mjugg under sig med den andra, så mycket de kunde komma åt af sina Medborgares rättigheter, intogo de förnämsta Handels-platser, och wille icke af utlänningarna hindras uti sina afsigter, utan utwerkade sig Navigations-Acten, hwarigenom de förlorade en stor del af sina utländska Rivaler, och fingo et större Herrawälde öfwer Warornes pris i Nation til sin förmon.

De woro, efter en Fransysk Auctors utsago, redan år 1700, så mägtige, at de befordrade det stora Kriget, och nästan alla de senare, och därigenom blifwit ägare til större delen af Publiqvens redbaraste Effecter; och en Ängelsk Auctor bekräftar det samma då han säger: ”Desse 2:ne Factioner woro aldrig i sådan förbittring, som år 1706, och ehuru Whighs woro den tiden satte utur myndigheten i Ministeren, så woro de icke dess mindre mägtige i Staden, och hade stor influence öfwer den stora Regements drif-fjädren, nämligen, utwägar til medel, at fortsätta Kriget.”

Desse Whighs fingo et mer och mer stridande Interesse emot Staten, eller det så kallade Landt-partiet, det de sjelfwa i begynnelsen härstammade ifrån. Deras upkomst och wälmåga bestod nu i Nations utblottande, genom Krig, Præmier, Löner och Pensioner, hwarigenom deras Capitaler i lån til Kronan kunde göras fruktbare, och menigheten utmärglas genom Räntor.

Som alt detta icke annat kunde än af hjärtat gräma den tryckta delen af Nation, så har det allmänna missnöje satt Whighs i farhåga, at wid en Revolution förlora altsammans, til undwikande hwaraf de i synnerhet nödgats gripa til twänne medel, nämligen, at slå sig til Hofwet, hwars afsagde fiender de likwäl i början woro, at där njuta skygd, och at bruka Corruptioner, eller wärfwa anhang, ej allenast inom Parlamentet, utan äfwen til Parlaments Ledamöternes utnämnande i Lands-orterne.

”Detta, säger en Auctor, som med skäl kallas Wäxel- eller Penninge-partie, anser sig, som det där underhåller allmänna Crediten, och som en grund-pelare i Staten wid åkommande olycks stormar. Det anwänder alla krafter, at hålla Banco-Sedlar och annat repræsentativt Mynt i wärde, och skryter om den snabba Penninge-circulation, som Agio på dessa papper förorsakar. Jord-ägare, såsom skuldenärer i Staten, se med missnöje en del af sin med möda och flit förwärfwade inkomst gå i Wäxel-partiets hand, som merendels äro late Medborgare och snåla Procenten-Hjälmar, de där, utan at framskaffa det minsta goda i landet, draga must och märgen uti sig.” Jag må således med en wärdig Swensk Medborgare säga, at ”de Ängelska hafwa stupat i samma olyckor, igenom samma fel och laster, som tusende hafwa stupat förut; men tagit sig däraf ingen warning.”

Jag anser därföre alla de steg, som på något sätt bidragit til detta Partiets öfwerlägsna styrka för de aldrafarligaste för Ängelska Nation och dess frihet, och dem så mycket skadeligare, ju högre de af det nu rådande Partiet warda prisade; emedan de med sjelfwa Nation hafwa et helt stridigt Interesse, om hwilket Auctor De L. Esprit talar eftertänkeligen.

”At göra begripligt, säger han, huru en sådan enskildta Interessens Anarkie är farlig i et samhälle, så lät oss endast betrakta det onda, som födes af enskildtas opponerade Interessen emot Republikens - - Ledamöterne af en Corps eller Faction i en Republike, hwilken undfått et Interesse, som är opponerat emot Republikens allmänna Interesse, kunna äfwen som de Romare wara et honett folk imellan sig; men stråtröfware i anseende til Republiken.”

§. 27.

Ehuru man således klarligen finner, at Navigations-Acten ingalunda därföre war gagnelig för den Ängelska Nation, fast hon tjänte Wäxel-partiet til en not, at draga sina Medborgares ägendom under sig, och befästa sitt öfwerwälde, war twånget därigenom likwäl icke på något sätt, at likna emot det, som Product-Placatet werkat hos oss, så at man här med skäl må säga: Cum duo faciunt idem, non est idem.

Ty 1:mo. Stå alla Hamnar i Ängelland öpna för utlänningar at förse landet, och controllera egna Handlande, då de i hela Sweriges Rike, på en strand af wid pass 400 mil, enligt Handels-ordinantien af 1617 och dess 1 §. ej hafwa in alles mer, än 15 stycken, med uttryckelig tilsäjelse, at kommer någon främmande til någon annan Stad eller Hamn seglande, i den akt, at där förhandla sitt gods och köpslaga, den skal hafwa förbrutit Skepp och Gods, halfparten under Oss och Kronan, och den andra halfparten under den närmaste af förbemälte Sjö-städer.

Lät Product-Placatets werkan wara sådan, at den utestängde en stor del, til exempel 34 delar af utländska trafiqverande Handlande utur alla Swenska och Ängelska Hamnar, där utländsk Sjö-fart idkas, hwilket Criticus sjelf medgifwer: Lät båda Magternas Sjö-hamnar äfwen wara lika många, til exempel 60, af hwilka Ängelsman nyttjar alla, men Swerige ej mera än 15 eller 14 del; så är klart, 1:mo at då Ängelsman ej förlorar mera än 34 delar af den Controll, som utlänningen håller, öfwer inländske Handlandes winnings lystnad, så förlorar Swerige där emot 34 delar af den återstående fjerde del, det är 1516 delar, och då Ängeland har af sin Handels-frihet 14 del i behåll, återstår genom samma författning i Swerige ej mer än 116 del.

2:do. Gör belägenheten af hwardera Riket här en otrolig skilnad. Ängelland ligger så godt, som omgifwit af största Handlande Nationer, Dannemark, Tyskland, Holland, Frankrike, Spanien, Portugal och Swerige, som til större delen med små och wiga fartyg kunna besöka de Ängelska Hamnarne, och hafwa sin räkning wid, at fylla dem med egna Producter, och äger utom dess et tämmeligit förråd af Maji-saltet, såsom dess egen Product.

Hwaremot Swerige ligger i Norra ändan långt aflägse genom sund och farliga far-watten, wida skild ifrån en så nära gemenskap med andra handlande Nationer, aldeles utan Salt och Ost- eller Wäst-Indiska Colonier; hwaraf måste hända, at et och samma förbud, hafwer en alt för olika werkan, icke annorlunda, än twänne lika utlysta fri-marknader, besökas af alt för olika folk-mängd, efter landets belägenhet. Åtminstone är det klart, at Ängelsman aldrig syftade på förbud emot Saltets införsel, som man likwäl ser hafwa warit den ömaste strängen för wåra Handlande, at slippa alla medtäflare wid dess pris.

3:tio. Blifwer här genom Climatens alt för stora olikhet, en hufwudsakelig skilnad i Product-Placatets werkan hos båda Nationerne.

Ängelska Hamnarne uti et warmare Climat, ligga öpne nästan hela året igenom, och kunna därföre snart sagt alla tider förses med sina utländska behof, då i Swerige däremot all ut- och inskeppning måste ske inom 5 à 6 månader, i anledning hwaraf Swenska Sjö-folket på dessa 6 månaders tid, genom Frakter och Hyror, böra förtjäna sig sitt uppehälle och skäliga winst, äfwen för den öfriga tiden af året, hwarigenom hyror och omkostnader blifwa dyrare, än hos de Södre Nationer, och wår, saknad af utlänningarnes biträde för Nation och dess Handels-frihet mera känbar och tryckande, än hos Ängelsman.

När wi nu 4:to. öfwerwäge den märkeliga skilnad, som är imellan wåra och Ängelsmans Handels-waror: huru Ängelsmans til större delen bestå i lätt och dyrbart Gods, såsom Ull, Hudar, Smör och Talg, och allahanda Fabrikes-waror, som wäl bära sin Frakt, och fordra ej så stor mängd af Fartyg, som andra tyngre Waror, hwarigenom Nations-winst wid deras utskeppande blifwer altid så stor, at egne Handlande wäl finna sin räkning därwid, och därföre utan Product-Placat äro i stånd at stöta främmande utur sin Handel; men huru Swenska ut- och inskeppnings Waror, såsom Järn, Salt, Spannemål, med flera, äro grofwa och tunga, och fordra därföre mera och större Fartyg emot en mindre Frakt; så blifwer det tydeligt, at utlänningarnes utestängande från Swenska Hamnar, måste åstadkomma en större Stagnation i rörelsen hos de Swenska, än Ängelsmän, där det skedt mera otwungit och at wåra Handlande genom Product-Placatet sattes i et wisst slags twång, at, om det ock skedde med förlust i anseende til sin förra rörelse, likwäl sjelfwe utskeppa Rikets Effecter, hwilken skada de Handlande måste wid sina Wäxlar til Remittenterne söka, at genom hög Cours ärsätta.

Således är förmodeligen bewist, at Ängelska Navigations-Acten, långt ifrån, at wara Nation til någon fördel, har warit af de medel, som hulpit Wäxel-Partiet på benen, och minskat den Controll, som Nation annars kunnat hafwa öfwer det samma, genom utlänningar, på lika sätt, som det skedt hos oss, och at samma Act likwäl i anseende til Ängelsmännernas i öfrigt fria Handel, beqwäma belägenhet, mildare Climat, och lättare Export-waror, icke kunde på långt när så hårdt twinga dem, som Swenska undersåtare lidit genom Product-Placatet. Hwad styrka skulle wäl Criticus då widare wänta sig däraf, då Auctor, biträdd af Historien, funnit därutinnan så godt ryggstöd för sig, och allmänheten får se dem wara likadana nät för Handelen och friheten, men lagda på särskildte ställen, hafwa förorsakat et olika fänge.

§. 28.

När wi nu således fått de förnämsta styltor utur wägen slagna, hwarpå Criticus bygt sitt System: komme wi närmare til granskningen af det, hwarmed han mäst syslosatt sig.

Det första rörer sjelfwa tilgången wid Product-Placatets utfärdande, som i Wederläggningen intager sex sidor ifrån pag. 12. til 18, hwarest Criticus söker öfwerbewisa Auctor om en orätt upgifwen berättelse rörande tilgången därwid. Jämför nu, min Läsare, båda berättelserna med hwarandra, om hos Auctor finnes en enda afwikelse ifrån sanningen och res facti, härwid. Det fås alt igen pag. 6, 7 & 8. nämligen, at Kongl. Collegierne projecterade Product-Placatet, och målet remitterades til Commerce-Deputation, at granskas, och därifrån til Riksens Ständers Plena, jämte Borgare Ståndets protest: Från Ständerne expedierades til Hans Kongl. Maj:t, och därifrån til Collegium, med åtwarning, at ej förhasta sig, och ändteligen, at året därpå Commerce-Collegium kom med föreställning tilbaka om dess utfärdande, hwarpå straxt fölgde behörig werkställighet, och det är alt det samma, som Criticus så widlöftigt har at göra med, utan at han wågat neka den aldraminsta omständighet däraf, fast han til at få färg på saken pag. 13. måste fylla halfwa sidan med blåtta Ingressen, til sin Relation, icke annorlunda, än den, som wil gå öfwer muren in i en Trägård, måste först foga anstalt om en hög stega eller lång brygga, innan han kan komma in, eller åtminstone innan han får någon at följa sig.

Därpå anförer han några andra ord och meningar utaf de åberopade Handlingar, än dem Auctor låtit inflyta, jämte sina egna därwid bifogade Noter.

Skulle det räknas Auctor til last, at han ej infördt detta, så kunde jag räkna det med lika rättighet til last för dem båda, at det ännu är mycket i de åberopade Handlingar, som ingendera af dem infördt; men som jag icke finner, at någondera åtagit sig detta, kan jag ej eller förstå, huru sådant kan räknas dem til last.

Criticus kallar de af Auctor införde stycken af bemälte Handlingar, stympade föreläsningar. Detta låter wäl något hårdt, men när man rätt förklarar orden, tycks Critici mening därmed ej blifwa så elak. Stympade måste de wara, emedan de ej innehålla hela de Skrifter, af hwilka de äro utdragne, och i synnerhet, emedan Auctor af kärlek för sanningen, ej wågat pryda dem med någon swants, utan lämnat Läsaren frihet, at sluta däraf hwad han wil.

Jag sade nyligen, at Auctor och Criticus äro om sjelfwa allmänna händelserna helt ense; men här är något annat werkeligt, hwaruti de äro af olika tankar, nämligen, afsigten och drif-fjädrarna wid Placatets utfärdande. Criticus tror dem hafwa warit de aldrarenaste, som kunna uptänkas; men däremot kommer saken Auctor något misstänkt före.

Det är artigt til at läsa med hwad slags skäl Criticus tror sig hafwa gjordt saken helt wäl ifrån sig. Han anförer först et stycke af Collegiernas betänkande i detta ämne, uti hwilket de recommendera saken; men NB lämnar bårt det, som Borgare-Ståndet uti sitt Memorial, af den 10 Maji 1723 mäst stötte sig wid, nämligen, at det war bemälte Collegier orätt förebragt, at wåra Skepp redan woro så många, at man därmed skulle kunna drifwa hela Rikets utländska Handel, hwarpå Kongl. Collegierne grundadt sitt förslag. Det andra skäl tager han af den compliment, hwarmed Borgare-Ståndet i början af sitt skarpa Memorial wille smycka de torra sanningar, som de emot Collegiernas förslag nödgades anföra; och när han ändteligen skal införa dess påstående, säger han, at de höllt för orådligt, at inom et eller twå års tid förbjuda främmande; men lemnar bårt det som står straxt därefter, nämligen, at de höllo för bäst til nästa Riksdag låta Handelen njuta sitt fria lopp; emedan det til äfwentyrs torde på något sätt hafwa blandadt bårt det sammanhang, som Criticus wille gifwa Läsaren uti saken, då det kunnat falla någon in: Hade Borgare-Ståndet fått saken upskuten til nästa Riksdag, torde flera utwägar gifwits, at hindra, at det sedermera aldrig blifwit utaf. Det tredje skälet har han fått utur Riksens Ständers Expedition til Kongl. Maj:t och K. Maj:ts Bref til Commerce-Collegium i samma ämne, hwarwid i synnerhet är märkeligt, at Criticus med uprepandet af orden just stannar där, som Auctor börjat, om det answar Kongl. Maj:t lagt på Collegium, i fall det förbittida skulle styrka Kongl. Maj:t til Product-Placatets utfärdande, så at därigenom någon dyrhet skulle existera. Mon Criticus utelemnat detta, at spara papper? eller snarare, mon det icke hade förstört sammanhanget af den färg saken skulle få? skulle sådant icke lika wäl kunna kallas en stympad föreläsning, som det hwilket Auctor anfördt?

Men hwad bewisar nu alt detta? Mon Criticus wara i stånd, at lägga fram en enda författning, som icke warit berömd och för nyttig ansedd, då hon blifwit utfärdad? med samma skäl kunde man på lika sätt bewisa, at alla andra stadgar, äfwen de som efteråt funnits wara aldraskadeligast, likwäl warit de nyttigaste. Nej! på helt annat sätt skal man undersöka om en Förordning är nyttig eller ej, och hwad drif-fjädrar därtil werkat. Man måste gå in i den tidens hushållning och rörelse både förr och efter författningen, och taga wara på de lön-krokar, som man ibland här och där finner dolda under de aldrawackraste ord, och wid dem fästa sin upmärksamhet, så får man ofta helt annat ljus i saken, än då man blott betraktar dem på deras goda sida.

§. 29.

Det är allmänt bekant hwad tillwäxt wår Handel wunnit på de tre föregående åren, under hwilka wi fått sitta uti freds lugn. Swenska Handlande woro öfweralt syslosatte, at öka antalet af sina Skepp redan långt för Product-Placatet. Järnet, Rikets förnämsta Export, war genom utländska Expediter och handlande bragt up til det högsta wärdet, som det någonsin warit uti utländska Penningar: Qvantiteten tycktes ock warit tilräckelig af Järnet, nämligen 260000 Skepp., och Wärmelands Bärgslag, hade under samma tid, såsom förut de bewist, kommit i wälstånd: Spannemåls införskrifningen war den tiden ej högre än 157792 Tunnor: hwaremot den i förflutne åren nu stigit til 5 à 600000 Tunnor: Saltet blef af utlänningen sålt denna tiden til så godt köp, at Kongl. Commerce-Collegium sjelft säger, at Swenske Handlande ej hade Saltet til det pris. Här war således ingen nöd, som bragte Kongl. Collegierna, at falla på några nya förslager. Handelen hade ljufligen upqwicknat under det lilla freds-lugn, och Nation började at få lif, och smaka frihetens behageliga frukter. Kongl. Commerce-Collegium såg tydeligen, at Product-Placatet skulle öpna en ny wåg til sammansättningar och Warors upstegrande; emedan det i sitt til Kongl. Maj:t den 30 Octob. 1724 aflämnade underdåniga tilstyrkande säger: ”Om ock det skulle finnas, at Rederierna af detta förbud skulle taga sig anledning, och genom en skadelig sammansättning dyrkade Saltet oskäligen; kunde til hämmande däraf, uti detta förbud ske så wida en öpning, at de främmande åter til någon tid, och in til dess Saltet förföllo i sitt wanliga billiga pris finge frihet det, at hitföra, hwarom enär de inhemske Rederierne förut blifwa warnade, så lära de dess mera ifrån et sådant sammansättande afskräckas.”

Min Läsare! härwid är et och annat, som noga bör märkas, om wi skola få rätt ljus i saken. Medgifwer icke Kongl. Commerce-Collegium i dessa ord möjeligheten til Swenska Handlandes sammansättning genom Product-Placatet, som annars, i anseende til utländska medtäflare, war aldeles omöjeligt?

Ärkänner det icke, at rätta och sanskyldiga medlet til dess motande och förekommande war uphäfwandet af samma Placat? men tror likwäl, at inhemske Rederierne kunna blott genom en åtwarning hållas inom billighetens skrankor. Hwad anledning bemälte Collegium nu fått til en sådan god tro om dem, som genom författningarne blifwit i stånd satte, at wara egennyttige kan jag för min del icke begripa. Mon bemälte Collegium redan hade glömt bårt, huru fruktlösa slika åtwarningar warit, dem Kongl. Collegium i de aldraalfwarsamaste termer några år förut låtit afgå, at stilla Götheborgs boernes wåldsama sammansättning emot Wärmelands Bärgslag, hwarigenom Kronones egit tionde Järn samma år lemnades aldeles osåldt, och de därpå gjorde anordningar kommo med protest tilbaka? Mon icke Collegium kunde taga det för afgjort, at människan är lika ond hwarest hon är, och at det är och blifwer en dårskap, at lita på personliga dygder?

Hwad grund kunde Kongl. Collegium hafwa, at hysa bättre tankar och mera förtroende til människor, som lefde i den ena Societeten, emot dem, som lefde uti en annan? Jag tycker, at då Collegium 1722 i sitt betänkande til Kongl. Maj:t af den 12 Nov. angående Handtwerks Warornas stegring wisste at säga, det alla botemedel däremot woro i Handtverks-Societeten förgäfwes, utom den enda, at genom en större frihet stoppa Källan, (nämligen det twång, som Skråna woro i stånd, at utöfwa emot Nation, så hade det lika lätt kunnat sluta, at äfwen sammansättningar, som Product-Placatet kunde gifwa anledning til, utur ingen annan principe kunde undwikas i Handels-Societeten. Hwem hade förestäldt sig, at Collegium, som näst förut beropat sig på dageliga förfarenheten däruti, at Taxor och Förbud intet woro, at bygga på, nu trodde at blotta hotet af Placatets uphäfwande hade en så kraftig werkan, at Handlande ej skulle wåga sig, at stegra up sina Waror, och fälla priset på wåra Exporter, fast de blefwo färre, än förr. Mon Collegium härwid nyttjade den Regel, som det sjelft näst förut sagt, ej allenast wara generel, Utan äfwen oryggelig, nämligen, at ymnighet ger godt köp? eller mon Collegium trott, förbud emot Warors införsel skaffa ymnoghet på dem?

§. 30.

Men, hwad hände? Så frågar Auctor, och berättar något hwad han wisste. Criticus frågar på samma sätt, hwad hånde? Han lofwar swara därpå, och säger orsaken därtil, emedan Auctor, ”ehuru han eljest talar mycket högt, likwäl förtegat och undanstuckit det förnämligaste af händelsen.” Han berättar sedan många händelser, om Warfwens ökande, och Staplarnes på warfwen, om stor-werk, om Ægyptiska Kött-grytan, om Commerce-Collegium och dess mångfaldiga göromål med Fri-bref och Förtekningar på Fartyg, med flera sådana, dem han alla räknar för en händelse.

Sedan nu så wäl Auctor, som Criticus efter behag fått nyttja denna behändiga frågan, utbeder jag mig på det högsta samma rätt, och frågar således först: Hwad hände, når jag las igenom detta fallet hos Criticus, hwarest han anförer antalet och drägten af Swenska Skepp på denna tid? Jag hisnade öfwer dessa stora werk. Han säger pag. 16. at Kongl. Commerce-Collegium funnit Swenska Skeppens antal från 177 stycken större och mindre Fartyg tilsammans, hafwa på 14 Månader ökts allenast i Stockholm: Götheborg och Carlskrona til 348 stycken stora Fartyg af 100 til 300 Lästers rymd, som kunde afhämta öfwer 60000 Tunnor Salt från Spanien och Portugal, och utom dess mindre Fartyg til et antal öfwer 300 stycken. Således hade efter Critici föregifwande Swenska Handels-Flottan från 177 stycken större och mindre Fartyg ökt sig til mer än 648 stycken från den 27 Julii 1723 til den 30 Octob. 1724 på 15, eller som Criticus säger 14 Månader, och det som aldraunderligast förekommer mig, från sju stycken i Maji månad 1723 i hela Riket, som woro af 100 Lästers rymd och därutöfwer til 348 stycken af samma storlek, blott i Stockholm, Götheborg och Carlskrona.

Lått oss nu följa Criticus tätt uppå hälarne, ty rätt nu hafwa wi honom fast.

Tryckfel kan detta icke wara, som nogsamt ses af sammanhanget på sjelfwa meningen, och de af honom nyttjade talen 177 och 348 med flere; ty de woro werkeligen införde af Konglige Commerce-Collegium i dess underdåniga tilstyrkande til K. Maj:t, som här nedanföre kan ses, och hwilket Criticus således måst hafwa haft tilhands. Af samma Kongl. Commerce-Collegii Bref daterat den 30 October 1724, har jag en, af twånne trowärdige män, vidimerad Afskrift, hwarest det om antalet af wåra Fartyg ord ifrån ord så lyder: ”Af den här hållne förteckning öfwer de Swenska Skeppen, hwilka NB. alle med detta Collegii Fribref förses, befinnes, at ifrån den tiden, som detta ärende hos Riksens Ständer förehades, antalet på Swenska Skeppen ifrån 177 til 348 NB. större och mindre sig förökt, förutan at här ännu efterhand upwisas Magistraternas Certificater til Swenska frihetens ärhållande. Och som ibland de nu i förråd warande Swenska Fartyg så många öfwer 100 alt intil 300 Lästers storlek, ifrån Stockholm, Götheborg och Carlskrona redan äro i farten, hwilka alla äro tjenliga, at gå på Portugal och Spanien NB. at därmedelst intil 60000 Tunnor Salt årligen kan bringas in i Riket, förutan det Lyneburgske, Franska och Skottska Saltet, som hitföres antingen med de smärre Swenska Fartygen under och til 100 Läster, hwaraf antalet redan öfwer 300 sig bestiger, eller ock de twenne senare Salt-sorter, med Franska eller Skottska Fartyg, såsom desse Länders Product.” Så kan Collegium för ingen del se, at ju Riket med tilräckeligt Salt kan blifwa försedt, med mera.

Säkrare Document kan icke wara, at tilgå i detta ämne. Här få wi rätt nu igen en underlig händelse. Criticus säger: Det hände, ”at Riket wardt på desse 14 Månader försedt med et mer än tredubbelt antal af egne Skepp och Fartyg.” Af näst anförde stycke af Kongl. Commerce-Collegii Bref ses tilökningen warit ifrån 177 til 348: men at 348 skal wara mer än tredubbelt emot 177 är en besynnerlig händelse, ty emedan 531 är tregånger så mycket som 177, så måste efter all Mathematisk slut-konst 348 wara mera än 531, hwilket är orimeligt. Och detta war nu det ena Critici stor-werk.

Widare säger Criticus, at i Octob. månad 1724 ifrån Stockholm, Götheborg och Carlskrona 348 stycken stora Fartyg från 100 til 300 Lästers drägt woro i rörelse; men däremot berättar åter Kongl. Collegium, at Swenska Fartygen in alles ej wore flere än 348 med små och stora i hela Riket, af hwilka 300 woro under 100 Lästers drägt: jag medgifwer gerna, at de återstående 48 större, alla woro i Stockholm, Götheborg och Carlskrona; men däraf följer ändock, at 348 skal wara lika med 48, som med den förra blifwer en lika obegripelig stor-werks händelse.

Med desse 348 stora Skepp, om 100 à 300 Lästers storlek, säger Criticus, at man kunde afhämta öfwer 60000 Tunnor Salt, men det måste jag tilstå aldeles icke wara något stor-werk; ty för 348 sådane Skepp förslå 60000 Tunnor icke til barlast en gång: och om wi tage 200 til et medeltal af desse Fartygs Lästetal, så kan med 348 skepp, à 200 Läster, föras 69600 Läster eller 835200 Tunnor, och således 12 ganger mera än Criticus ment, och wi förmodeligen den tiden af Portugisiskt Salt behöfde, så at wi efter mitt begrep kunnat äfwen förse en stor del af Ryssland med öfwerskottet.

Det war icke därmed nog, at Criticus gjorde alla Swenska Fartyg, små och stora til Salt-dragare för de tre större Stapel-städer, han skapar 300 stycken aldeles å nyo, hwilket är et stor-werk, som wida går öfwer alt mitt begrepp; Ty efter Commerce-Coliegii här ofwanföre anförda berättelse til Kongl. Maj:t, woro Swenska Fartygen in alles ej öfwer 348; då de likwäl efter Critici upgift stego til 648, och således 300 mer än då någonsin, utom de utländske, woro til i Swerige.

”Hwad tycker nu min Läsare om Critici berättelse angående förloppet med Product-Placatets utfärdande?” Jag nyttjar här med flit Critici egna ord, emedan de tyckas passa rätt wäl på detta ställe: Har han wäl skrifwit sanning, eller har han ”stympadt, wridit och förtydt rätta sammanhanget därutaf?” Huru står det nu til med Criticus? Begriper Läsaren honom? Jag ser åtminstone icke annat, än at han så fastnat på sitt eget nät, at han aldrig kan blifwa lös, och måste för en så stor decouvert i osanningenes Rike göra sitt namn bland Auctorer odödeligt för efterwerlden.

§. 31.

Emedan wi med Criticus nu äre syslosatte, at berätta åtskilliga händelser, och wi med honom ej blifwit ense, om Konglige Collegiernas afsigter wid detta tilstyrkande, så wele wi än upleta några flera händelser, til äfwentyrs gifwa de oss mera ljus i saken. I förra Seculo war mycken twist: om hel-friheten för Swenska Skepp wore gagnande eller ej: Den blef en tid bestådd blott för de stora Fartyg, som i Holland, Ängeland och Lübeck bygdes för Swensk räkning, fast oftast med utländska Förlager, Hwaruppå sjelfwa Skeppet stod i pant, som lastades med 3, 4000 à 4500 Skepp. Järn, hwarigenom några få Handlande i de stora Stapel-städerne drogo til sig allena de mästa Frakterna, och utöfwade därutinnan i sammansättning med utlänningarna et Monopolium, hwaremot af de andra Handlande under den 27 Sept. 1677 gjordes en Oförgripelig Remonstration, uti hwilken de påstå enahanda frihet för alla Swenska Fartyg, större och mindre, i anledning af hwilken, såsom ock andra inkomna förslager, den hela inländska friheten blef til någon tid uphäfwen, såsom ländande Kongl. Maj:t och Kronan til afgång i dess rättigheter, hwilken utom dess ej annat kunde, än sätta de förmögnaste Stapel-handlande, som ägde styrka, at reda ut stora och monderade Skepp, i en förmons rätt fram för de öfrige, dem en sådan förmon med sina smärre Fartyg aldeles war betagen.

Detta warade dock icke länge; ty år 1683 antogs den förra författningen å nyo, som af Kongl. Commerce-Collegio uti dess til Konung CARL den XII:te ingifne berättelse om Commerce-sakernas beskaffenhet af den 22 Maji 1697, blef såsom nyttig befunnen, på det högsta recommenderad.

Under det bedröfweliga tjugu åra kriget blef Swenska Sjöfarten så godt, som aldeles ruinerad, så at i det stället är 1697 i Stockholm allena woro 229 större och mindre, af hwilka 79 woro monderade och 150 half-frie; woro i hela Riket år 1723 ännu icke flere än 100 in alles, af hwilka sju allenast woro öfwer hundrade lästers drägt.

Men - - hwad hände? Jag frågar så; emedan de följande händelserna i synnerhet uplysa saken. År 1722 om Hösten inkommo Kongl. Kammar- och Commerce-Collegierne med et gemensamt betänkande til Kongl. Maj:t om nederlags-frihet för Stockholm, Carlskrona och Götheborg, hwilket Kongl. Maj:t den 11 Decemb. samma år biföll, hwarigenom dessa Städer med de öfrige Stapel-städernes utestängande blefwo satte i stånd, at allena drifwa en Transito-Handel, hwaröfwer de öfrige wid 1723 års Riksdag sig högeligen beswärade, och funno Riksens Ständer en sådan mon Stapel-städerna imellan, icke wara grundad i billigheten, i anledning hwaraf Kongl. Maj:t under den 16 Aug. samma år, alla Stapel-städer enahanda rätt härutinnan meddelte.

En annan händelje, hwaraf man kan förstå, på hwad fötter Kongl. Commerce-Collegium wille denna tiden ställa Handelen.

År 1723 den 2 Januarii inkom Collegium til Kongl. Maj:t med förslag, Huru Tjäru-handelen borde uphjelpas. Konung CARL den XII:te inrättade den 11 Augusti 1715 smärre Societeter til Tjäru-handelens befrämjande; men Kongl. Collegium ogillade detta förslag, och hölt daremot för rådeligare, at et Tjäru-Compagnie eller General-Societet skulle å nyo inrättas, sådan som den war i framfarna Seculo, då hela Rikets Tjära war så godt, som i en hand, upköptes för 4 Dal. 5 öre Kopparmynt Tunnan, och såldes i London för mer än twå gånger så många Riksdalrar. I anseende hwartil, och som nogsamt synes, at winna samma ändamål, Collegierna utlåta sig därom; men som innan samma General-Societet kan taga sin begynnelse, nödwändigt wara wil, at priser, hwad Bonden för Tjäran hafwa skal, bor förut regleras. Detta Tjäru-prisets stadgande recommenderades hos Kongl. Maj:t, at til bifall hos Riksens Ständer anmäla Huru skulle man kunna förstå denna hemlighet, om man af det föregående ej wore underrättad, hwad därwid tilförene händt, och huru det samma likwäl prisades för nyttigt? När jag las de ofwananförde orden, kläckte det uti mig. Skal, mente jag, den wärnlösaste först bindas? Collegierne uptäcka i ofwanberörde Bref icke ens sjelfwa Plan af denna Societets-inrättning, eller röra det ringaste om den Reciprocitet, som imellan en sådan sammansättning, den där skulle få en betydande Artikel af Rikets Exporter i sina händer, och de öfrige undersåtare nödwändigt borde wara. Mon det icke warit nödigare, at först weta hwad Tjäran skulle gälla i London och därefter reglera både Borgarens och Bondens pris, efter man ändteligen wille, at alt skulle gå efter den nogaste tabulatur i saker där naturen håller sin egen ordning? eller ock uptäcka de medel, hwarigenom Collegierna trodde detta Compagnie kunna hållas inom billighetens gränsor, utom hwilket et sådant reglerat Tjärupris kunde leda allmogen i et slafweri för några Handlandes winst och wälmåga.

När en menighet för sin möda och tilwerkning bindes wid et stadgadt pris; men dess behof få säljas efter godtycko, är wägen öpnad til rubbning i den säkerhet Konungen, Reg. form. 2. §. sworit sina undersåtare, nämligen: at ingen undersåtares gods, löst eller fast någon afhända eller afhända låta. Och hwad de öfrige Warornas pris anbelangar, hade Collegium i Brefwet af den 12 November 1722 tydeligen wist, at inga Taxor med dem kunde hållas, utan at den enda Regel war fast och oryggelig, at ömnoghet ger godt köp, hwaraf således måst hända, at om ock Tjäru-priset på bästa sätt blifwit reglerat, men inköps-prisen på allmogens behof, hwilka bemälte Collegium widgått sig ej wara mästare af, blifwit upstegrade, hade arbetaren i samma mon blifwit satt i mistning af sin ägendom. Ständerne finnas därföre hafwa warit för mycket uplyste, at gynna et så äfwentyrligt försök, och Landshöfdingarne, så wäl som fläste Städernes Borgerskaper protesterade däremot på det högsta, hwarigenom Kongl. Collegierne likwäl ej afstodo från sin tanka, utan anmälte målet å nyo hos Kongl. Maj:t den 26 Januarii 1726.

§. 32.

Hwad hände widare? 1723 under den 10 April anmältes, som förr är sagt, af Kongl. Collegierne saken om Product-Placatets utfärdande, hwilket de höllo före böra då straxt ske, ehuru ej mera än 100 Fartyg, större och smärre, wore i hela Riket at tilgå, dem Borgare-Ståndets Fullmägtige tydeligen wiste ej förslå til hälften af wår utländska rörelse, och genom hwilket förslags werkställande, då straxt half-parten af Rikets rörelse hade afstannat, som i sjelfwa werket låter föga bättre, än at en del af Riket med det samma skulle ödeläggas, blott at uphjelpa wåra Rederier.

Sådant kunde ju icke undgå Riksens Ständers upmärksamhet, när de sågo tillika, at Stockholms Fullmägtige aldeles icke tålde något upskof, utan wille hafwa det straxt utfärdadt. Det torde ej wara någon hemlighet, at Kongl. Collegierna arbetade med Stockholms Fullmägtige på et ändamål: sjelfwa betänkandet gifwer det wid handen; hwarföre Commerce- och Tull-Deputationerne i sitt utlåtande häröfwer til Riksens Ständer under den 11 Junii 1723 påstå, at et sådant förbud NB. nu för tiden ej må ske, med uttryckelig åtwarning til Commerce-Collegium, at wara Riksens Ständer answarig wid nästa Riksdag, om någon dyrhet igenom dess för tidiga utfärdande skulle förorsakas, och at därföre hällre måtte finnas öfwerflöd, än brist på nödige Swenska Fartyg, som til alla delar want Riksens Ständers bifall, och blef af Kongl. Maj:t den 21 Julii därpåföljande Commerce-Collegio förständigat.

Huruwida alt detta redan hade sin riktighet den 30 Oct. 1724, då det tilstyrker Kongl. Maj:t til Product-Placatets utfärdande, därom skal bemälte Kongl. Collegii egen föreställning til Kongl. Maj:t af sistnämde dato bara det säkraste wittnesbörd, hwaruti Collegium säger, ”at Swenska Skeppen, tillika med främmandes, som årligen med barlast til Järns afhämtande hitkomma, woro nu ofelbart tilräckelige, at afföra landets Producter.” Detta låter i sig sjelft ganska wäl, men jag längtade för min egen underrättelse weta: Om der war lofgifwit för Collegium, at wid Product-Placatets projecterande hafwa affeende på främmande Skepp? Om det war at lita uppå, at så mânga utländska Skepp, som förr seglade hit med barlast, skulle äfwen göra det sedan Placatet blifwit utfärdadt, då de ej mera fingo lof at bruka Salt därtil? Huru det kom til, at sedan wåra egna Fartyg 1724 woro ofelbart tilräckeliga til den Swenska Commercens bestridande, efter Kongl. Collegii utsago, och öktes dageligen; de flästa Städerne likwäl år 1725 på det högsta protesterade däremot, och nödsakades därföre nyttja utländska på Frakter inrikes orter imellan, at undwika Stagnation i den inwärtes rörelsen, emedan det då an icke war förbudit? Och ändteligen, huru Collegium emot sådane protester wågade sig, at under den 27 Sept. 1725 styrka Kongl. Maj:t i den 1726 utkomna Förklaringen, at stänga utländska Fartygen från sådane Frakter, bland annat, äfwen af den grund, at Stockholms Borgerskap woro af den tankan, at sådant borde förbjudas? Hwarföre har Criticus ej uptäckt dylika til saken hörande händelser?

Det andra, som Riksens Ständer lade på Kongl. Commerce-Collegii answar war: Om därigenom någon dyrhet skulle existera. Det är artigt at se, huru lätt Collegium kom från denna omständighet. Det säger i sitt förr åberopade af den 30 Oct. 1724: ”Hwad angår den befarade dyrheten, som Eders Kongl. Maj:t befaller skal sökas, at förekommas, så kan Collegium för dess del NB. ej widare i underdånighet försäkra än - - at wi nu hafwe tilräckelige egna Skepp” (fast de smärre Städer och Landet försäkrade twärtom) ”hälst många tilstötande händelser, Saltets dyrhet förorsaka kunna, och därjämte har warit den omständighet, som uti de nästförflutne åren under tiden bragt Portugisiska Saltet til et mycket lindrigt och ringare pris, än hwad det de Swenska Handlande sjelfwa kostat, nämligen, at de främmande, emot förtjenst af Frakten allenast, mycket Salt hit fört.”

Kongl. Commerce-Collegium war icke af Kongl. Maj:t anmodad, at söka förekomma dyrhet wid Product-Placatets utfärdande, utan det war lagt på dess ansvar, om efter dess utfärdande någon dyrhet skulle existera. Jag begriper därföre icke, huru detta Collegium wågade sig, at gå in uti et sådant förslag, då det ej allenast rent af undandrager sig answaret, utan ock medgifwer uttryckeligen en af samma Placats utfärdande immediate flytande dyrhet på Saltet kunna existera, af den orsak, at wåra egna Handlande, jämte Frakten äfwen måste hafwa en skälig winning, den Collegium likwäl ej tror wara särdeles betydande, fast den ock gingo til några Daler på Tunnan, ehuru det aldrig kan nekas, at Medborgare därigenom blifwit graverade til en eller flere Tunnor Guld, at hålla wåra Handlande skadeslösa i denna Handel, emot det de uti sina förra rörelser kunnat förtjena.

Mig faller in härwid: Mon Kongl. Collegium igenom en sådan exeption kunde draga sig undan, det af Riksens Ständer ålagde answaret? och mon Hans Kongl. Maj:t icke haft full anledning, at icke förr utfärda Product-Placatet, än Collegium fulleligen åtagit sig det samma.

§. 33.

Se, här år mu, min Läsare! den lagliga tilgången wid Product-Placatets utfärdande af Kongl. Commerce-Collegii egen underdåniga skrifwelse til Kongl. Maj:t för dina ögon lagd. Det war ingen hemlighet hwem som låg Collegium i örat härom; Bemälte Collegium säger sjelft i sitt ofta åberopade Bref, at Stockholms Magistrat hade under den 21 Augusti samma år insändt det handlande Borgerskapets påminnelser, angående detta projecterade Förbud, hwaruti de widlöftigt föreställa nödwändigheten däraf, til förekommande af den Swenska Sjöfartens totale undergång; emedan ingen, efter deras utsago, kunde anwända sine medel på sådan handtering, som icke annat än förlust af sig kastade.

Här medgifwer Stockholms Borgerskap, at den forcerade Swenska Sjöfarten war dem til förlust, så länge de hade utrikes medtäflare, och war för dem i detta afseende ingen ting nödigare, än sätta dem i stånd, at blifwa rådande öfwer prisen; ty annan ersättning i Handel äro möjelig.

Min Läsare! tänk nu efter, hwarifrån denna förlust härstammade. Winsten måste ju för detta Borgerskap hafwa warit relative mindre i denna handtering emot den, samma Borgerskap i sin förriga rörelse kunnat förwärfwa sig, i anseende hwartil det måste heta förlust. Är nu Handelen en näring, och näringens winst Nations winst och twärtom, så blifwer owedersägeligt, at Handels-avancen af utlänningen är den rätta Nationnale winsten; men när Handlande tilstodo, at deras ökade Sjö-fart åstadkom förlust hos dem, war ju onekeligt, at Nation skulle förlora med det samma.

Härwid bör noga märkas, at ehuru högt man ock ropar ont wåra egna Stapel-Handlandes utestängande ifrån ut- och inrikes Sjö-fart, genom utlänningarne, gafs likwäl icke någon in- eller utländsk författning, som hindrade dem, at med wåra Ex- och Importer och Frakter inrikes orter imellan, drifwa så stor Handel de åstundade, och hwar och en fant sin räkning wid. Konglige Collegierne hafva aldrig kunnat påstå sådant, och icke en gång Stockholms Borgerskap sjelft, hwilket jag beder Läsaren en gång för alla behåller wäl i minnet; ty just har ligger hemligheten fördold, och den knut, som jag icke funnit af någon wara öpnad.

Stockholms Handlande Borgerskap klagar således icke öfwer någon författning emot sig, utan blott öfwer förluft af den med force utwidgade Sjöfart, som Kongl. Commerce-Collegium under hopp om et Product-Placat ledt dem uti.

Nu frågas: Hwaraf upkom denna förlusten? war det någon som hindrade dem, at med sina många nya Skepp föra Waror ut och in? War det någon som förböd dem, at förtjena sig med transporterande af Waror inrikes orter imellan? Sådant har aldrig skedt. Hwarföre klagar då Borgerskapet öfwer förlust, om utlänningen ej blefwe hindrad? Kongl. Commerce-Collegium swarar sjelft, nämligen, emedan utlänningarne woro nögde med Frakten allena, men wåra egna wille äfwen hafwa en winst därutöfwer; det är, de wille hafwa för samma tjenst en drygare betalning: utom dess är ock saken i sig sjelf så handgripelig, at något annat slags utestängande har näppeligen rum oftare, än af någon besynnerlig händelse. När jag nu wil medgifwa det, som Stockholms Handlande och Kongl. Commerce-Collegium påstå, at det war omöjeligt för wåra Stapel-handlande, at utan förlust i dylika Frakter hålla köp med utlänningen, lärer ingen kunna neka, at de uti denna nyligen utwidgade näring hade mindre förtjenst, än i sin gamla rörelse, som således ej annat kunde än åstadkomma en lika stor förlust för hela Nation, som differencen war imellan deras förra och senare förtjenst, hwilket nogare finnes bewist och utredt i den af trycket nyligen utkomne Tractat om den Nationnale Winsten §. 2, 3, 4. etc.

At mota denna förlust, som dock af det forcerade Skepps-byggeriet ögonskenligen hade sin uprinnelse, utfärdades Product-Placatet, på det wåra inhemska Rederier af utlänningen ej kunde twingas til så låga Frakter, som förut skedde. Men antingen den dyrare Frakten skulle af in- eller utlänning ärsättas, bör tagas i ömaste öfwerwägande; ty här irrar Criticus sig, och många andra med honom. Utländska Frakt-handelen blef genom Product-Placatet mera inspärrad än befordrad, förmedelst Holländska Retorsions-Placatet af år 1725, som hindrade Swenske Skepp, at segla dit med andra än Swenska och Finska Producter, och i alla wåra utländska Frakter låg Holländare, Ängelsman och andre Sjö-magter, i lika äntring med oss som förr, så at ingen annan än den, som gaf bästa köpet, kunde winna Frakten, hwilka nu så mycket flitigare passade up den utländska rörelsen, som de til större delen genom Product-Placatet blefwo utestängde från Swerige. Samma Placat har således ej kunnat werka det aldraminsta til den utländska Frakthandelens tilwäxt, men wäl förfall, om man icke supponerar det hafwa åstadkommit et Skeps-byggnads raseri, som utan någon öfwerläggning ökt Fartygens antal, långt öfwer egna behofwen; emedan alla motiver därtil woro tilförene större, och i det aldrminsta lika stora.

När nu detta år bewist: återstår ej annat, än at denna förlust måste ersättas af Frakten på ut- och inskeppnings Waror och Frakter inrikes orter imellan.

I det förra fallet måste antingen in eller utländsk man ärsätta den til Rederiernes utkomst nödiga förhögning i Frakten; i det senare stannade den straxt på Medborgare. Wil man nu påstå, at denna ersättning skjedt af utlänningen i förra fallet, så har utlänningen funnit sig nödsakad, (ty det förstås, at han ej gjordt det med goda) at så mycket dyrare betala wåra Exporter, och fälla inköps priset på importerna, som denna ärsättning kunde bestiga sig til, om annars Swensk man skulle få sin Wara lika wäl betalt som förr, och sina behof för wanligt wärde. Men om nu Product-Placatets Patroner ej wore i stånd, at upte sådane nödgande omständigheter, som genom dess utfärdande hos utlänningarne hafwa blifwit til wäga bragte, at hålla wåra Rederier skadeslösa, och de ändå tro denna ärsättning wara gifwen af utlänningar, så måste jag tilstå, at de hysa långt mera förtroende, för dem, an Auctor, som beskylles wara utländsk man och Rikets fiende, och gå snörrätt emot principium rationis sufficientis, då de påstå, at utlänningarne utan orsak bära wåra Rederier under armarne.

En enfaldig kunde snart förmås, at tro det mångt och mycket sker sine ratione sufficiente; men at den ena gifwer bårt några millioner til en annan, utan orsak, wore alt för swårt, at få i hufwudet på honom. Om här frammanföre utaf de säkraste Handlingar wore bewist, at Järnet, Rikets förnämsta Export, ifrån Product-Placatets utfärdande föll de 20 första åren in-och utomlands alt til 20 Dal. på Skepp. och andra Exporter dårefter, och Saltet stegrades på båda ställen, och man säger ändock antingen, at utlänningen ärsatt wåra Rederiers förlust, eller at samma Placat i denna delen ökt Nationnale winsten, så måste jag tilstå, at dessa satser löpa så hårdt an emot sjelfwa principium contradictionis, at det står i äfwentyr, af så förtwiflade anfall aldeles häfwas öfwerända.

§. 34.

Men här är ännu et hål öppet, at krypa uti: man säger: Penningarne blifwa dock nu inom Riket för Frakterna, som förr gingo til utlänningen, och det är en Nationnal winst.

Uti Tractaten om den Nationnale Winsten är bewist, at en Stat winner mäst, då han syslosätter sina arbetare med den näring, som bäst lönar sig, och at de aldrig utan förlust för Nation kunna ledas i andra handteringar, äfwen at de sammanskott och præmier, som skola hålla dem därwid skadeslösa, icke på något sätt kunna minska denna förlust, hwilket här blefwe för widlöftigt, at å nyo uprepa. Här, näst förut, är åter wist, at Swenska Rederierna förlorade genom deras många Skepp, tils Product-Placatet utkom, och at de därigenom sattes i stånd, at få sin skada ärsatt af Medborgare, i anledning hwaraf ingen slutsats kan blifwa oryggeligare, än at en sådan genom författningar updrifwen rörelse, måste hafwa åstadkommit Nationnal förlust.

Ehuru man nu af detta hade fullt fog at sluta, det att hwad man om Nations winst genom Frakter härwid anförer, måste ware i grund falskt, så framt man ei wille påstå, at Nation på en gång och i samma handtering kan hafwa både winst och förlust, måste likwäl hos de flästa därwid saknas den fulla öfwertygelse, som en eftertänksam Läsare gärna åstundar, då han icke hafwer tilfälle, at sjelf arbeta sig djupare in uti saken, hwilket jag så mycket mindre bör räkna Läsaren til last, som hwarken Wederläggaren, eller några andra i wåra tider utkomne Skrifter finnes hafwa utbenat detta wigtiga och granlaga ämne.

Härtil hade jag hunnit i mitt swar, då jag fick om händer en Skrift, under namn af Wattu-profwet wid Källan til Rikets Wanmagt. Jag drog ut med detta Swar med flit, då jag för någon tid fick höra, at utom den förra Criticus, äfwen en annan god wän wille göra Auctors Källa med fin Critik den äran, at jag på en gång finge undfägna dem bägge med sådant, som i hast wid en Källa kunde åstadkommas; men då jag tyckte, at det drog för långt ut på tiden, och menigheten war nyfiken, at se, huru leken skulle lyktas, beslöt jag, at imedlertid göra anrättningarne efter dens smak, som jag hade at göra med; icke desto mindre försäkrar jag, at den senare är äfwen ganska wälkommen.

At för hans skuld göra helt nya anrättningar, blefwe för widlöftigt; oförtänkta gäster få oförtänkta rätter. Jag skal likwäl se til, at jag kan längre fram i denna Afhandling hedra honom särskildt med en liten desért. Utom dessa twänne äro wäl några andra, som gripit an Auctoren, men med så litet fog och så ringa skäl, at det ej stort interesserar Läsaren se några Swar på deras Skrifter, såsom tjenligare til at roa wisst slags folk, än i så wigtigt ämne söka sanningen.

§. 35.

Nu tilbaka igen til saken, nämligen, at pragmatice bewisa, huru Nation nödwändigt förlorat, oaktadt egna Redare fått draga all Frakten til sig ifrån utlänningen.

frân den 10 Maji 1723 til den 30 October 1724 forcerades Skepps-byggnaden i Swerige från 100 til 348 större och mindre, och bygdes således på samma tid 248 nya Fartyg. Om wi nu antage Trädet med Timmermäns lön på hwardera i medel-tal ej hafwa gått högre än 4000 Dal. Kopparm:t, hwarwid arbetaren gjort sig med egen kost 2 Dal. om dagen, stiga de på blotta trädet anwända dags-werken i det minsta til 2000, på hwardera Fartyget, som för de på detta år nybygde utgör 496000 dags-werken, som Landt- och Timmermän försummade i annat nyttigt arbete. Ponera widare, at til Skepps-smide in alles i det minsta åtgått 50 à 60000 dags-werken: Repslagare dags-werken 20000: Segel-sömmare wid pass 10000, som från de wanliga näringar ryckt 586000 dags-werken på et enda år.

Om nu desse 586000 dags-werken delas imellan 2000 man, så hafwa alla 2000 blifwit därmed i det närmaste hela året syslofatte, som däraf måst för sig och sina hushåll hafwa föda och kläder, och med intet annat kunnat befatta sig. På det nu saken måtte blifwa så mycket tydeligare, frågas med skäl: mon desse 2000 människor utom detta Skepps-byggeri haft något, at göra och föda sig af? Nekas detta, så blifwer påfölgden den, at Swerige några år efter et blodigt 20 åra krig, och en hundrade tusende tals människor ödeläggande päst, hade desse 2000 Personer til öfwerlops.

Men blefwe nu detta orimmeligt, och det på andra sidan wisst, at samma antal människor äfwen kunnat syslosättas i andra handteringar, måste ju hos hwar eftertänksam upkomma den frågan, såsom aldrahufwudsakeligast: I hwilkendera näringen de woro Nation nyttigare, antingen i denne, eller någon annan?

At kunna fullkomligen afgöra den samma, wil jag icke beropa mig på det företräde, som af nästan alla hushållare lämnas Landt-bruket, såsom modren för andra näringar: Jag går förbi det bistra ödesmål, hwaruti hela Finland, och en stor del af Swerige då war, som hade tyckts fordra detta antal arbetare, at bygga up sina afbrända hus, plöja sina i linda lagde åkrar, rödja skogen af sina ängar, och de som inga ägde, sätta sig ned på de tusendetals Hemman, som et olyckeligt krig, dödande päst och härjande fiende aldeles beröfwat sina åboer och arbetare.

Låt oss betrakta saken helt abstracte, utan afseende på några sådana Considerationer: Låt oss äfwen antaga det som gifwit, at Städerne betalt sina Arbetare och Sjö-män, så at de därwid haft lika, och til äfwentyrs någon bättre utkomst, än i sina förra handteringar, så at de woro skades-lösa. Låt oss icke se på de bedröfweliga fölgder, som af försummadt jordbruk och andra nödwändiga närings-sätt i framtiden blifwit för Riket oundwikeliga. Wi wilje blott taga saken sådan, som Stockholms Handlande Borgerskap sjelft under den 22 Augusti 1724 Kongl. Commerce-Collegio hafwa hänne förebragt, nämligen: huru den i hopp om Product-Placat hastigt tilwuxna Sjö-farten, i fall samma Placat ej blefwe utfärdadt, hotades med total undergång: den wäntade tilwäxten af Swenska Skepp skulle förswinna, och de redan warande inom några få år råka i de främmandes händer: läggandes rätta orsaken därtil tydeligen å daga, nämligen, at ingen kan anwända sina medel på sådan handtering, som icke annat än förlust af sig kastar.

§. 36.

Hade Stapel-städernas Handlande, jämte all sin förriga Handtering kunnat, hälst med aldrig så liten winst, sköta sina Rederier, hade det hwarken kunnat sägas, at Sjö-farten utan Product-Placat skulle blifwa ruinerad, eller at denna Handel idel förlust kastade af sig. Förut är åter påmint, at ingen författning låg i wägen, som hindrade dem, at gå in uti alla wåra egna Frakter, som de sjelfwe åstundade. Således finner ingen annan uttydning här rum, än at desse Fartyg kostade sina Redare så mycket i arbete, manskaps hyror och förlag etc., at de antingen icke ens, eller med stor förlust, nödgades nyttja dem för så lindriga Frakter, som utlänningen tilböd sina.

At hjelpa denne förlust, woro ej mera an twänne sätt möjelige: antingen at skaffa Rederierne större Frakter, eller Fartyg och folk för lindrigare pris. Ingendera slags ersättning hade rum, utan at blifwa Nationen til förlust eller på dess depence. Det förra är näst förut tydeligen wist, och hwad det senare beträffar, om det genom något slags twång hade låtit göra sig; så hade denna Rederiernas förlust med rätta bordt delas på arbetarena, så at hwardera fått mindre för sitt arbete, än nu werkeligen öfweralt betaltes, emedan de i anseende til denna näringsgren ej woro berättigade til mera, än hwad Redarne kunde komma ut med, så at om de år 1724 på Skepps-byggeri anwände 586000 dags-werken, nu hade kostat Redarena 1 million Daler Kopparm:t, woro de likwäl i anseende til Redarenas förlust med Skeppen, på långt när ej wärda så mycket. Låt då til exempel 600000 Daler wara det pris, som Rederierne i det knappaste kunnat komma ut med.

Hwar eftertanksam finner ju, at desse 600000 Dal. woro då rätta wärdet af desse 586000 dags-werken, som anwändes detta år på Skepps-byggerie, och således 400000 Dal. mindre, än Rederierne werkeligen betalt. Det är äfwen ofelbart, at wåra Handlande gärna innehållit samma öfwerlopps Summa, om de warit i stånd, at få arbetare för billigare wilkor, och på andra sidan lika handgripeligt, at de 2000 människor, som supponerades hela året därmed hafwa warit syslo-satte, hade gärna åtnögdt sig med 600000 Dal. om de ingen annan större förtjenst hade haft i något annat närings-fång; men då de ej kunde förmås, at under 400000 Dal. tilökning gå in i detta arbete, blifwer klart, at de i några andra näringar quam proxime kunde förtjena en lika stor Summa, som dem nu måste bestås för Skepps-byggeriet, nämligen 1 million, det är 400000 Dal. mera, än deras tilwerkning wid Skepps-byggeriet werkeligen war wärd.

Lämpe wi nu har til det oryggeliga begrep, wi måste hafwa om Nationnal-winst, nämligen, at den består däruti, när minsta antal människor frambringa Waror til det högsta wärde, som nogare finnes uplyft i förrnämde Tractat i samma ämne, så blifwer ingen sanning sol-klarare, än at de 2000 människor, som år 1724 arbetade blott uppå Skepps-byggerie, och därwid tilwerkade Waror för 400000 Dal. mindre wärde än wid annat arbete, med det samma åstadkommo en lika stor förlust för hela Nation, hwilket war egenteligen det som skulle bewisas.

Samma 248 Skepp fordrade nu i det aldraminsta 2000 man alt framgent årligen til besättningar, at föra dem; som til största delen af denne näring skulle föda sig och de sina. Nu emedan Frakterne buro sig så illa, blifwer wisst, at Sjö-folket äfwen måste warit för dyrlegdt, om hwilka just på lika sätt, som näst förut skedt kan bewisas, at de i denna näring arbetat til så stor Nationnal förlust, som Redarena utom Product-Placatet hade förlorat wid deras aflöning.

§. 37.

Låt så wara, tänker man, at det wore någon förlust för Nation, genom dyrare Frakter hålla wåra egna Skepps-redare skades-lösa, det blifwer ändock en onekelig förmon, at penningarne blifwa hos Medborgare.

Jag måste tilstå, at sådane tale-sätt, så allmänna de ock äro ibland oss, röja en alt för liten eftertanka och granskning af saken. Så snart det blifwit bewist, at en forcerad Skepps-byggnad och Frakt-handel åstadkom förlust för Nation, så år klart, at Riket, som i samma mon förlorade i Handels-wägen, måste med redbara Penningar ersätta differencen imellan tilwerkningarnas wärden, så framt det annars supponeras i Handel med utlänningen; ty annars kunde både winst och förlust existera på en gång; men minsta delen af mina Läsare finna sig fullkomligen däruti, huruledes det i förewarande ämne werkeligen går til.

Arbetare behöfwa mat och kläder, och Redare ansenliga förlager, at drifwa arbetet med. De 2000 man, som haft, at göra hela året med Skepps-byggerierna hafwa til sin utkomst därwid efter förra Suppositionen nyttjat 1 million Daler, och likwäl i detta arbete ej tilwerkat Waror för mer, än 600000 Dal., som förut de bewist; således om af samma personer ingen warit jordbrukare, utan i sina förra handteringar nödgats införskrifwa alla sina behof, som årligen stigit til en million, ut ifrån, dem de netto warit i stånd, at förskaffa sig med sina tilwerkningar, så hade de genom sin förtjenst för det nämde året ej kunnat få af dessa sina behof för mer dn 600000 Dalers wärde: resten eller 400000 Dal. hade för deras återstående behof nödwändigt måst med redbara Penningar betalas til utlänningen, til en känbar förlust för Nation.

Denna Summa blef innan Product-Placatet utfärdades, en förlust för Rederierne, hwilka, i hopp om dess utfärdande, gått in i denna rörelse; men blef sedermera af Nation ersatt genom dyrare Frakter, som icke annat war, än en Contribution på de öfrige Medborgare, at hålla Rederierne skades-lösa.

Wåra Handlande måste således til utlänningen, så förr, som efter Product-Placatets utfärdande, nödwändigt betala Nations förlust. Aldeles samma sak är det med föda och underhåll för de 2000 man, som fordrades til besättning på dessa 248 Fartyg. De woro dyrlegde, efter de hade tilfälle, at annors förtjena sig så mycket; men de låga Frakter, som föllo til Rederierna, satte dem utur stånd, at utan förlust betala en så dyr lega. Skilnaden i mellan det wåra Rederier kunde utan sin skada betala, och hwad de nu nödgades göra, blef på lika sätt Nations förlust som icke annorlunda än det förra, måste genom dyrare Frakter ärsättas af Medborgare, at hålla Rederierne skades-löse.

§. 38.

Låt oss nu närmare eftersinna, hwarifrån detta antal arbetare blifwit tagit. Mon Städerne någonsin warit i stånd, at förse sig sjelfwa med folk, eller mon icke Lands-byggden årligen tusendetals warit nödsakad, at ärsätta Städernas betydeliga afgång?

Denna nya handtering, jag menar denna forcerade Sjö-fart, ehwad arbetare därtil blifwit tagne från Städerna eller landet, har förr eller senare stannat på Landtbrukets depence, i det 2000 personer för et helt år blifwit ryckte til Skepps-byggerierna, och 2000 för all sin tid tagne därifrån, och i följe däraf ej allenast alla högstnödiga upodlingar, som 4000 personer kunnat göra på första året, och sedan 2000 i hela deras lifs-tid saknas på Rikets jord, utan ock den mängd af Spannemål och Victualier, som samma personer wid Landtbruket af sin egen afwel, kunnat föra sig med. Det är i det aldraminsta tre Tunnor Spannemål årligen på hwar person, och et Lispund Smör, som nödwändigt til samma arbetares uppehälle måst i det stället införskrifwas utifrån, och gör för första året 12000 Tunnor Spannemål, och de följande 6000: Smör för första året 4000, och alla de följande åren 2000 Lisp., utom mångt annat, som alt med redbart utomlands har måst betalas.

När wi nu tillika öfwerwäge det ansenliga förlag för Skepp, Tachlage och Segel, med mera, som Rederierne i en så penningelös tid straxt efter kriget måste gå uti, hwilket nödwändigt fordrade til en stor del utländska Förlager på ränta och dyra införskrifningar af därtil nödiga Waror, så blifwer ej swårt at se, om de penningar, som wåra egna handlande fingo för sina Frakter, stannade i Swensk eller utländsk mans hand.

Til exempel: Om wi tage allenast de år 1724 å nyo bygde 248 Fartyg, i et medel-tal hwardera kosta 10000 Dal. Kopparm:t, fordrades til deras utredande in emot 212 millions Förlag, af hwilket til det minsta den utomlands annars sälgbara Järn-posten minskades til 12 million Dal. K:mynts wärde, för det som nyttjades til egna Skepps-byggerier; För desse Skeppens behof til Tachlage, Linor, Trossar etc. kunde åtgå wid pass à 15 Skepp. på hwardera, 3720 Skepp. Hampa, som à 200 Dal. Skepp. drog en Summa af 744000 Dal. K:mynt utur Riket. Lägga wi nu 1000 alnar Segelduk til hwardera Fartyget, som til större delen färdigt hämtades in och räkne dess pris til Dal. K:mynt alnen, utgör det 248000 Dal. K:mynt, eller tilsammans med den införskrefne Hampans wärde, in emot 1 million Dal., som samma år gingo til utlänningen. Om nu dessa 248 Skepp blifwit upbygde med utländska Förlager til 212 million, förlorade Riket blott igenom Räntor däruppå à 6 pro Cent 150000 Dal. årligen.

§. 39.

Se nu, min Läsare! huru de af egna Redare upburne Frakter, med hundrade ProCent kunna falla i utlänningens händer, och huru den smikrande winsten, i fall någon näring icke kan utan twång, belöningar och ärsättningar, bära sig self, nödwändigt måste på et eller annat sätt falla i utlänningens händer.

Kan någon Swensk man se detta wara dolt för sina Landsmän, och dem inwefwas i mörker om hela sammanhanget med fagra skäl, utan at tillika känna hos sig den kraftigaste förbindelse, at rödja sådane hinder utur wägen, och lägga alt i ljusan dag? Mon den lilla förtret, at blifwa tadlad och ansedd för utlänninge, skulle swara emot det nöje, at arbeta på Medborgares frihet, och en fast grundwal, hwarpå deras författningar kunde med trygghet i en framtid fotas? Döm nu opartiskt af alt detta, om Auctor är en utländsk man i Swensk drägt och en bestucken Medborgare, eller om han, utan at afkläda sig medborgerliga skyldigheter, kunnat dölja så ömma Considerationer för sina Landsmän.

Det har aldrig kommit Auctor i sinnet, at anse Sjö-farten för Swenska män, såsom onyttig eller skadelig. Swerige är af Naturen ämnat til en Sjö-magt, i anseende til dess widsträkta stränder, som äger den oskattbara förmon, at genom egen Sjö-fart mota utlänningarnas egennytta, at den icke kunde wara oss så farlig; i anseende hwartil jag äfwen anser det för en olyckelig författning, hwarigenom en stor del Städer, under namn af en god ordning, stöttes utur denna af Naturen dem förundta rättighet. Men at genom särskildte Privilegier och Product-Placatet i en hast rycka folket utur andra näringar, och in uti en, som på detta sättet, icke annat, än förlust af sig kastade, efter Borgerskapets egen utsago, det är egenteligen, som Auctor icke kan se stå tilsammans med Nations fördel, hwarom äfwen förmodeligen en och hwar, som icke finner eget Interesse i bibehållandet af de förra författningar, lärer finna sig öfwertygad.

§. 40.

En klok Husbonde i sitt hus är ofelbart altid så mon om sin winst, som trots någon Nation kan wara om sin. Han har nödigt til sitt Hemmans-bruk i en bråd andetid arbets-hjelp, och kan omöjeligen med egit folk hinna, at sköta det nödwändigaste en gång. Belägenheten de sådan, at han under samma tid måste Sjöledes transportera all sin afwel til närmaste köpstad, om den hela året ej skal ligga honom til last. Han slår öfwer för sig sjelf, huru mycket denna resa kostar honom med egit folk, i anseende til hwad nödigt arbete hemma i det ställe saknas, eller för huru stor Summa han måste lega arbetare til syslornes drift imedlertid, och räknar i stöd däraf sin rese-kostnad stiga in alles i det minsta til 200 Dal. Han möter i det samma sin granne, som åtager sig denna Transport, kan ske i afsigt, at skinna honom, för 150 Dal. och gifwer det bästa köp, som möjeligt är. Jag frågar då: Hwilkendera utwägen wäljer Husbonden? eller hwilkendera borde han, som försigtig Hushållare utwälja?

Herr Öfwerste-Lieutenant Boje i sin Hushålls-bok gifwer, bland andra märkwärdiga hushålls Reglor, äfwen denna: at man icke bör njugga, så at man gör sig skam och skada, och kallar det för karghet när man så spar Dalern, at man därigenom förlorar hela Plåten.

Hwem är wäl i stånd at hindra Husbonden, om han finner sin räkning därwid, at med egit folk transportera sin Wara? Om resan kostar honom sjelf 200, men när han nyttjar grannens Fartyg allenast 150, så må han räkna huru han wil har han förlorat 50 Dal. på sin resa med eget Folk och Fartyg, antingen han tagit detta steg af snålhet, at få alt sjelf, eller afundsjuka, at missunna andra något med sig. Helt annan sak är, om han hafwer för mycket folk, och på et mera lönande sätt ej kan syslosätta dem, då blifwer deras hem-arbete mindre lönande, och därföre mindre wärdt; hwarigenom Husbonden straxt sättes i stånd, at hålla köp med sin granne, och låta sitt folk hällre förtjena 150 Dal. på resan, än allenast under samma tid 100 hemma.

Hwad tycker du, min Läsare! därom: Om utlänningen wille tilbjuda sig, at hålla oss årligen några tusende arbetare tilhanda, til hälften det wärde, som wi kunne få lega någon inhemsk, och därigenom werkeligen öka wåra upodlingar och tilwerkningar; mon det wore en winst eller förlust för Nation? Det är wäl wisst, at några af wåra dags-werks karlar skulle med agg och afundsjuka se på dessa främlingar; men Land och Stad skulle med upräckta armar taga dem emot, jorden blefwo upbrukad, lediga werkstäder satte i rörelse, egna dags-werks karlars egennytta tyglad, tilwerkningarne drägeligare i pris, och med större förmon utom lands sälgbara, efter Criticorum tanka, alt til en bedröfwelig förlust för Nation.

Tillämpningen i det förewarande frågomålet är handgripelig; men man har upfunnit et artigt sätt, at wederlägga alt ganska behändigt; man säger: Auctor förstår icke Handelen. Man gör litet åtloje, säger med en trygg mine, at det är alt obewist, och uttyder bakfram några meningar, så år segren fullkomlig. Men jag får förtro dig, min Läsare! at det är just sanningens öfwerwälde, som gör anfallen på andra sidan förtwiflade. Oroa dig imedlertid icke: saken skal wäl gå för sig småningom. Wi hafwe en gång (ware sagt i en lycklig stund) lyft up swingen på hemlighets täcket: det går icke mera så lätt, at jurare in verba Magistri och Nation prætenderar, at förstå det man wil han skal tro. Då det talas om utländska busar, tror man, at hwar och en skal kasta sig i några få Medborgares armar; men jag tycker, at det icke wore wäl wärdigt för et från Hedenhös tappert och fritt folk: åtminstone måste jag för min del tilstå, at jag är hwarken mörkrädd, eller fruktar för spöken.

Jag betygar heligt, at jag är så mon om Swenska Nations Interesse, som trots någon annan; men jag utbeder mig den wänskap af mina Medborgare, at de uptäcka faran på et sätt, som blifwer begripeligt för mig och allmänheten, såsom hatare af gåtor och hemligheter i Oeconomie-mål; ty med myndighet går det sanfärdeligen icke mera an: det gör saken allenast mera misstänkt.

§. 41.

Nu til min förra Criticus tilbaka, pag. 18. Läs det sista stycket på denna sida, så slipper jag, at här föra in det samma andra gången. Jag måste tilstå, at det på et utmärkt sätt hedrar sin uphofsman, och det i flere afseenden. Han uptager först Auctors ord, icke som de stå, utan med en tilsats, som bäst passade för hans afsigt. Auctor säger: at Holländare och Ängelsman genom Product-Placatet stängdes utur Swenska farten NB. om de ej wille nyttja sand och sten til barlast, i hwilka ords ställe Criticus har behagat sätta: med andra än deras Lands-Producter, och tekna dem, at stå for Auctors räkning.

Får man på detta sättet skrifwa sju för tu, och afsäga Domen därefter, skal den aldraoskyldigaste efter et wällydande Protocoll blifwa förfallen til hwad straff, som hälst, utan at hafwa någon del i brottet, som han kommer at plikta före. Beware oss GUD för sådane Domare! Det war innehållet af Product-Placatet, at främmande ej fingo segla hit med annat än deras eget Lands-Producter; men at de då nödgades hafwa sand och sten til barlast i stället för Salt, finnes aldrig omnämdt i Product-Placatet, men blef wäl en påfölgd däraf.

Criticus wisar därnäst, at Auctor gjort sjelfwa saken til en dess påfölgd, eller förklarat idem per idem, i det han skal sagt påfölgden af Product-Placatets werkställande skal hafwa warit, at samma Placat blef werkstäldt. Härwid äro så många oredor förlupne, at jag ej utan, at öma Critici frägd hos allmänheten, af kärlek för sanningen nödgas uptäcka dem. 1:mo. Nyttjar han den här näst förut omnämde egenwilliga tilsats sig til färmon på Autors räkning.

2:do. Har han haft den olyckan, at ej begripa skilnaden imellan en författning och dess werkställande, bud och efterlefnad, utan gör dem til et och det samma, och således glömt bårt hwad han pag. 5. sjelf anfört af Stora Deputations Instruction, at goda Lagar kunna hafwa en elak werkställighet, hwilket wore orimmeligt, om Lag och werkställighet woro et och det samma. Mon Holländares utestängande, som icke ens nämnes i Product-Placatet, är et och det samma med sjelfwa Placatet, då hade de nödwändigt måst ske på en gång; i det stället man wet, at Placatet kom ut 1724 men wertställigheten ej förr än 1725? 3:tio. Påbördas Auctor hafwa talt om werkställigheten, i det ställe han haft at göra med påfölgderna, hwilka wäl i många mål stöta tilsammans, men äro i alt för mycket åtskilde från hwarannan. Det senare är mera widsträckt, och innefattar äfwen det förra.

Sluteligen beskylles Auctor på samma sida för en uppenbar Petitio Principii i det som har ofwanföre finnes omrört. Här röjer Criticus alt för mycket sin Logiska styrka. Petitio Principii kallas, när man antager det för en grund-sanning, at bygga sina följande bewis uppå, som aldeles icke kan antagas, utan är egenteligen det samma, som aldraförst borde bewisas; hwaruppå wi längre fram af Critici egen Skrift få de tydeligaste exempel; men låt oss nu se, huru detta här passar sig.

Criticus och Auctor äro på detta stället, hwad sjelfwa saken beträffar, af enahanda tanka; ty sedan Criticus anfört Auctors ord, säger han sjelf: afsigten med Product-Placatet war ju ingen annan, nämligen, än den Auctor där på stället anfört, och widare: Product-Placatet gick ju helt och hållit därpå ut etc. etc. Här äro ju icke flere än täanne satser nämde, nämligen: at et Product-Placat blef utfärdadt, och at utlänningarne til någon del därigenom utestängdes, båda medgifwer Criticus: hwad tro det då må wara för en falsk eller obewist sats, som här på stället är antagen? Petitio Principii måste således wara en term den Criticus upsnappat under någon discours af en Logicus, utan at förstå hwad den hafwer at innebära. Och detta ware nog sagt om Criticii sätt, at argumentera.

§. 42.

Hwad Criticus pag. 19. förmäler om den andra påfölgden af Placatets utfärdande, at den samma är obewist, så läses bewiset likwäl straxt efter de af honom anförda orden: at Holländare och Ängelsman blefwo nödgade, at sälja sina Waror dyrare: där står tydeligen NB. ”at sådant hände, emedan de genom dyrheten nödgades taga ersättning, för hwad de förut genom myckenheten wunnit; ty Saltet, som förut bruktes til barlast, tog mera ingen del uti Frakter.” Hwartil kommer, at sedan Swenska man sattes genom denna stadga i stånd, medelst högre Frakter få sin förlust wid Skepps-byggerierna ersatt, som förut är bewist, kunde ingen hindra de utlänningar, som funno sin räkning därwid, at nyttja samma dyrhet til sin förmon uti sina Frakter. Til exempel, om Sverige, at hålla Landt brukare skades-lösa, genom en författnings-werkan, fast ej klara ord, skulle wara i stånd, at höja priset i år på Spannemålen en Plåt på Tunnan, och hela Rikets upköpte Consumtion däraf woro 1 million Tunnor, hwaraf hälften såldes af utlänningen, hälften af Swenska. Medborgare, skulle icke de köpande därigenom taxeras til 6 millioner Daler Kopparmynt högre än förr, hwaraf 3 millioner gå öfwer til utlänningen, dem han aldrig annars kunnat komma åt, än genom en sådan författning, som endast syftat på egna Landtbrukets uphjelpande.

Kongl. Commerce-Collegium säger sjelf i Brefwet til Kongl. Maj:t af den 30 October: ”at utländska sålt Saltet i Swerige de näst förflutne åren, til et mycket lindrigt och ringare pris, än hwad det de Swenske Handlande sjelfwe kostat, nämligen, at de främmande emot förtjenst af Frakten allenast, mycket Salt hitfört, då wåra egna likwäl utom Frakten måste hafwa skälig winning på sjelfwa laddningen.” På hwad sätt skulle Då Product-Placatet tygla utlänningens dyra priser? Huru kunde då det samma twinga honom til lindrigare Frakter? och på hwad sätt prässade han oss då, när han gaf oss den lindrigaste Frakt, och slogs 1723 och 1724 på Bron om wårt Järn, och betalte det långt öfwer höfwan? Huru snörrätt emot alla Handels-principer och en solklar förfarenhet äro icke då Criticii frågor pag. 19. i detta ämne?

Och hwad det af Konung GUSTAF ADOLPH redan i sin tid inrättade General Handels-Compagniet beträffar, som Criticus åberopar sig, så grundar det sig helt och hållit på den Handels-system, som widtogs redan i Konung GUSTAF den I:stes ålder, angående utlänningarnes afhållande från Rikets Hamnar, hwars grund och driffjädrar framdeles finnas utredde, och Nation har af de flere inrättade Handels- Koppar- Tjäru- Salt- och Järn-Compagnier och Contoir så fullkomlig öfwertygelse om, hwad nytta eller skada Riket i gemen af dem haft, fast jag gerna måste medgifwa, at de för wisst folk, och wissa personer warit af de indrägtigaste närings-grenar, som någonsin kunnat gifwas i Swerige.

Riket war i hans tid på långt när icke i det elände, som nu, då fants än både folk, mat och penningar mer än nu, och wi må söka och dikta orsaker därtil huru mycket som hälst, blifwer dock ingen, som så hufwudsakeligen werkat därpå, som det twång under hwilket handel och näringar hos oss denna tiden blifwit bragte. Så länge det icke heter om Swerige, hwad Hybner säger i sin Vollständige Geographie om Holland. Ueberhaupt wird das Regiment sehr gelinde geführet, und NB. nur hauptsächlich darauf gesehen, daß jederman möge Gelegenheit haben zu arbeiten und sein Brodt zu verdienen; så blifwer det slätt af en omöjelighet, at med alla konstgrep, som den klyftigaste hjerna kan uptänka, rädda fosterlandet från armod och utflyttningar.

Wi hafwe redan jämkat för länge, såsom gumman gjorde med barn-foten.

§. 43.

Pag. 20 är Criticus syslosatt, at wisa oriktigheten däraf, at Swerige förlorade något genom Holländska Retorsions-Placatet; men med så swaga skäl, at jag ej kan förstå hwarföre de, hwilkas förmoner han tagit i förswar och af förfarenhet i Handelen lätt märkt misstag i hans slutkonst, icke rättat honom, förrän han lemnat sina tankar för allmänhetens ögon. Han menar, at så länge en Nation hafwer tilräckelige Fartyg, at söka Frakter hos andra Nationer, kan ingen annan få fördelaktiga Frakter hos honom, hwilket likwäl strider emot både skäl och förfarenhet i Handelen.

De mångfaldiga Speculationer och möjeliga händelser, som kunna förefalla en Handlande wid sin Sjö-fart, göra ständiga förändringar härutinnan. Handelen har, såsom alla andra Wetenskaper, sina allmänna reglor och grund-sanningar, men kan aldrig practiceras efter en Theoretisk Tabulatur. Det som gifwer et Fartyg en profitabel Frakt, kan et annat ofta ej utan märkelig förlust gå in uti.

Til exempel: et Skepp, som med Järn-laddning går på London och är därifrån destineradt til Lissabon efter Salt, kan i det ställe Fartyget från London skulle med barlast segla til Portugal, taga Frakt i Ängeland af Hudar, Stenkol eller något annat, för et så lindrigt pris, at Ängelsman, som wid samma tilfälle har någon annan Speculation, och då icke behöfwer något från Portugal, ej utan märkelig förlust kan gå til den ort för så lindrig Frakt, som den andra med sin fördel kan göra.

Den uppenbara Contradiction, fom Auctor altså beskylles före, då han påstår, at wi stöttes utur Frakt-handelen hos främmande, då wi icke hade för egna behof tilräckeliga Fartyg, öfwertygar Läsaren därom, at det aldeles icke är någon Contradiction, at inbilla sig kanna Handelen, och ändock i Handels-saker göra så synbara felsteg i sin slutkonst.

Swenska Skepp kunde redan långt för Product-Placatet profitera af utländska Frakter i Konung CARL den XI:tes tid, ehuru utlänningarne nyttjade samma frihet i Sverige, emedan det heter i Kongl. Commerce-Collegii berättelse til Konung CARL den XII:te af den 22 Maji 1697, ”at igenom Navigationen woro årligen stora och ansenliga Capitaler i bara Frakter Swenska undersåtare icke allenast til godo bibehållne, utan ock därjämte af andra främmande igenom Frakter en god fördel wunnen.” Jag undrar mig högeligen, huru Critici Argumentation kan hålla stick. Mon han tänker neka, at wi den tiden ingen ting förtjente med Frakter af utlänningen, eller utlänningen ingen ting af oss? Hans wänner borde därföre råda honom, at först lära sig känna hälst någorlunda det han tänker skrifwa om.

Och hwad egenteligen Swenska Sjö-farten på Holländska Colonierna beträffar, så kan den icke wara någon obekant, som aldrig så litet sett uti Europæiska Handels-rörelserna i nästförflutna Seculo, och de mångfaldiga äntringar, som i Wäst-Indien då förelupo: Huru Holländaren år 1617 inrättade et Wäst-Indiskt Compagnie, och tog Neu-Yorck i besittning: Huru Swerige midt uti samma Seculo intog det, som nu af Ängelsmännerna kallas Neu-Jerseiy och Pensylvanien, och kom dymedelst in uti den Wäst-Indiska Handelen: Hwad täflan som war under denna tid, båda dessa Colonier imellan, och huru Holländaren ännu sitter i besittning af Länder i Wäst-Indien, och förer därifrån en märkelig mängd af Såcker och Tobak.

När man nu tillika öfwerwägar, at Holländska Retorsions-Placatet icke annat war än Represalier för Swenska Product-Placatet, och at det sträkte sig lika widt som det Swenska, tillika med dess förklaring af år 1726, i anledning hwaraf, ingen Swensk man får drifwa Handel med andra än sina Lands-Producter på Holland, och at Hollandska Nation aldrig kan tros hafwa wid dess utfärdande syslosatt sig med idel spegelfäkteri, eller förbudit Frakter til månan, då ingen tilbudit sig därtil, i hwilken händelse det äfwen för Staten Seland warit onödigt, at ifrån samma Placat draga sig undan; så är klart, at General-Staterne därmed welat göra afbräck i Swenska Handelen.

Philopater skrifwer därom i sitt 15:de Bref af tredje Flocken bland annat, då han förut yrkat, huru angelägit det wore at få obehindradt deltaga i Frakter, äfwen således: ”Til detta ändamåls winnande, som borde wara den förnämsta afsigt för Rederierne, gör Product-Placatet stor skada, och på en gång förstör den winst af Holländska Frakter, som Rederierne kunna giordt sig försäkrade om, hwilket ock skedde, i det år 1725 General-Staterne i Holland utfärdade et Retorsions-Placat, som afskär Swenska Rederierne Frakter i Holland och dess Colonier, och wille sätta stängsel för Swenska Rederierne, at förblifwa i Öster-sjön med mindre Fartyg, om icke egna Salt-skeppen woro, och de andra Europæiska Magters lindrigare medfart emot Swenska Rederier, som äfwen äga lika magt med Holland, at utfärda sådane Retorsions-Placater emot de Swenska Rederier. Sedan de utländske Fartyg utestängdes, stegrades Frakterne, som wäl riktade Rederierne; men Warorne blefwo däraf dyrare, hwilket alla Rikets inbyggare fingo betala, så at hwad Rederierne wunno i högre Frakt, det förlorade andre Rikets inbyggare, och är sådan hushållning et inbördes hökeri och skinneri, och ej för hela Riket werkelig nyttig handtering.”

§. 44.

Pag. 22. Talar Criticus om independance uti Handelen, den han tror bestå därutinnan, at Swerige förer alla sina Waror sjelf ut, och hämtar tilbaka alla sina behof och nödtorfter. Independance i Handelen är et talesätt, som minsta delen af oss ännu förstår rätteligen, eller gjordt sig redige begrep om, åtminstone har Criticus icke ens förstått sig därpå. Den består däruti, när et Rike har en säker och snabb afsättning, och så föryttrar sina Waror, at det i möjeligaste måtto får et naturligt wärde för dem, utan at afmattas genom penninge-lån, underpris och tärande Räntor, och däremot lika behändigt för drägeligt pris får sina behof utifrån.

Det naturliga priset är icke något determinerat Daler- eller Riksdaler-tal, sådant, som Kongl Commerce-Collegium föreslog på Tjäran, utan et sådant, som i anseende til tiltverknings beswäret, Handels-winsten, Frakterna och Warans behof, i det närmaate håller alla skades-lösa, hwilka Considerationer äro i tillämpningen så inweklade af stridiga Interessen, dels imellan in- och utländsk man, dels ock Medborgare sins imellan, at et sådant naturligt wärde genom Lagar och Taxor omöjeligen rätt kan determineras, men wäl hindras; utan genom en obehindrad rörelse determinerar sig sjelf, så nära det i människligheten kan ske.

Naturen har satt människorna i dependance, den ena utaf den andra, så at wi inbördes äro nödige om hwars annars hjelp? Den högste independance är altså, när wi alle lika behöfwa hwarandra, och äge frihet, at handla med in- och utländsk man. Wil utlänningen skinna oss på sina Waror, så blifwer det profit för oss, at sjelfwe afhämta dem där de finnas: wil egen Medborgare wara för dyr, eller twinga wåra Exporter til underpris i första handen, så är det en lycka, at hafwa utländska Expediter med i raden: det är när Handelen går som på en öpen Auction.

Til den naturliga Independancen hörer således, at äga full frihet til utländsk Sjö-fart, hwaruti här aldrig något twång för Stapelstäderna existerat; men at den egenteligen skulle bestå däruti, at man sjelf ex- och importerar altsammans, strider så emot all förfarenhet i in- och utländsk Handel, at jag icke förstår, huru sådane saker kunna förfäktas af dem, som gifwa sig at skrifwa i Handels-ämnen.

Då skulle Stockholm wara den största Dependent af Finnar och Norrbottningar, emedan samma Stad aldrig afhämtat Waror därifran. Wil Läsaren blifwa underrättad därom, hwilkendera dependerat af den andra, så läs pag. 27. och följande i Wederläggningen af de skäl, hwarmed man söker bestrida Öster- och Wäster-bottniska, samt Wäster-Norrländske Städerne fri Seglation.

Då wore China den uslaste Dependent af andra Nationer, som icke seglar til oss, at utbjuda sina Waror och förtjena med Frakter, ehuru han nästan beswäras af en otrolig folk-mängd: och jag önskade Swerige intet högre, än at blifwa lika Dependent med China, som nu werkeligen commenderar hela Europas skatter med Mask-wäf, Gräs och Lera.

Då wore en gäld-bunden Bonde den största Independent, som til sin Borgare måste föra sjelf alla sina Waror til det pris Creditoren wil lämna honom, och tager hwad han nödwändigast behöfwer och kan få af Borgarens hand på ny räkning, fast jag wet mången, som genom denna independence gått ifrån gård och grund, och fått se sina förfäders jord falla i främmande händer.

Då wore äfwen Stockholm en dependerande skattdragare til Herrgårds-torparen, som säljer Granris på Torget, emedan Staden icke afhämtar sjelf detta behof, eller förer til honom Tobak, Nålar, Möss-tyg och Band med mera, som han kan behöfwa.

Si! Hurudana irringar oförwarandes kunna äfwen hos en uplyst Nation inkräkta sig och winna burskap. Jag nyttjar altså med skäl Critici utlåtande pag. 23. ”När Principen är falsk, hwarutur argumenteras, hwad bewisa då argumenterna?” Criticus har bygt sin sats på et wackert ord, men tagit det samma i en elak bemärkelse, och således måste ofelbart hans goda slutsats tagas i samma slags mening.

§. 45.

Critici hafwa wäl anmärkt det, at straxt efter Product-Placatets utfärdande, icke förspordes någon brist eller dyrhet på Salt, och ej förr än 1734, men de hafwa dolt eller warit okunnoge om orsaken därtil.

Wi få igen den med klara ord i Kongl. Maj:ts nådige Förordning angående Salt-handelen af den 27 Julii 1731, då det heter, at en ansenlig myckenhet af den Waran årligen här i Riket införes från nederlags orter, eller andra och tredje handen, hwars fria införsel i samma Förordning til mer än 13 del af Fartygs-rummet ifrån dylika nederlags orter blef förbuden.

Härwid förekomma mig några ärhindringar, såsom 1:mo: at Product-Placatet, hwad Salt beträffar, til år 1731 blifwit i de större Städerne föga efterlefwat, ehuru det noga ses af Kongl. Commerce-Collegii Bref til Kongl. Maj:t, at Salt-handelen war nästan den hufwudsakeligaste Artikel, som samma Placat syftade uppå. 2:do: At Finska Städerne ej wågat samma lag-brått, som ses af Allmogens begäran i Finland wid samma tid, at utlänningarne finge nyttja Salt til barlast, då de besökte Finska Städer, hwilket dem afslogs. 3:tio: At Wattu-Profwaren råkat i skada för oriktig berättelse, pag. 18. då han säger, at det tilläts Rikets Rederier i sistnämde Förordning, at få hämta Salt tilbaka från nederlags platserna, emedan samma Förordning aldeles intet nämner om Rikets Rederier, utan lyda orden därom sålunda. ”Altså hafwa Wi funnit i Nåder för godt härmed, at stadga och förordna, det allenast de Fartyg, som löpa til Holland, samt Städerne Dantzig, Königsberg och Lübeck i Öster-sjön, och äro lastade med Swenska Producter, måge til underlättande af Frakterne åter därifrån få taga til nödig underlast, et litet partie Salt etc.” och således äfwen främmande Rederier, som exporterade Rikets Producter; dock bör ingen tro, at detta felsteg händt Criticus oförwarandes: det skedde at så mycket bättre kunna förena det näst förut af honom anförda afslag på Finska Allmogens ansökning, om samma frihet för utlänningarne, då de seglade til Finland. 4:to: At just näst anförda Förordning lade grunden til den dyrhet och brist, som wid följande Riksdag 1734 klagades öfwer. 5:to: At en långt större brist redan för detta hade existerat, om Product-Placatet i denna delen blifwit straxt efterlefwadt. 6:to: At samma Förordning gjordes allenast til nästa Riksdag och således blott på försök. 7:mo. Huru osäker grund Commerce-Collegium bygde uppå, då det redan 1724 styrkte Kongl. Maj:t til en Förordning, som på en gång afslog all tilförsel på Salt från nederlags-orter, då den ännu 1731 blef lof-gifwen til 13 del af Skeppsrummet. 8:vo: Huru många lag-brått Product-Placatet til undersåtarenas räddning från Salt-nöd gifwit anledning til. 9:no: Huru många förändringar af Lagar, Förbud och Limitationer nästan wid hwarje särskildta händelse. 10:mo: Huru många nya rättegånger, straff och Confiscationer dymedelst träffat på Medborgare, hwarom Magistraternas och K. Commerce-Collegii följande årens Handlingar bära bedröfweliga wittnesbörder.

Critici argumentera annors widlöftigt om orsaken til Saltets dyrhet, i anledning af Kongl. Brefwet af den 1 October 1741 och påstå den wara hos Minut-handlarena; men wi torde slippa en widlöftig wederläggning häraf, om wi tage saken för aldeles obewist; emedan Kongl. Maj:t säger allenast, at Minut-handlare äro de, som mästa anledningen hafwa, at stegra sina Waror, men ej, at så werkeligen skedt; Således fläta Critici ihop skäl af det, som intet skäl är: befria de mägtiga och lägga skulden på de swagares axlar.

§. 46.

På pag. 25. af Wederläggningen beskylles Auctor, at han betjent sig af witterlig osanning, til beskönjande af dess föregifwande. Läsare! Älskar du sanning, så tag Auctors Skrift och läs ifrån slutet på pag. 10 och hela pag. 11. så får du se, at Kongl. Maj:t i ofwannämde Bref af den 1 Octob. 1741 lofwar, at i fall Saltets dyrhet genom de tagna mått ej skulle kunna hämmas, befria denna Wara från Product-Placatet, hwilket Criticus sjelf ej wågat neka, utan allenast går i tysthet förbi, såsom otjenligt bland sitt kram.

Auctor anförer orsaken til Saltets dyrhet wara i monopolierna, det han på flere ställen bewist; men påstår aldrig, at det af Kongl. Maj:t så blifwit sagt. At Allmogen råkat i et utblottadt tilstånd, det anförer han såsom Kongl. ord, hwilka genom den intra parenthesin stående meningen tydeligen skiljas från det Auctor sjelf welat säga i saken, hwilka teckn likwäl Criticus, jag wet ej i hwad afsigt, utslutit. Hwad Auctor där widare förmäler om nödwändigheten af Product-Placatets uphäfwande, hade han ju af samma Förordning, utom många andra, full anledning til. Hwar är då den uppenbara osanning Auctor så djerft beskylles före? Undra därföre icke om Auctor är positiv. Sanningen har den kraft, at hon gör oss oförsagde och behjertade, då falskhet och egennytta krypa fram och gifwa skott, med tilbaka wändt anlete.

Hwad i öfrigt Criticorum tankar om Saltet och dess dyrhet beträffar, så äro de rätt illa utkomne därmed. Ibland medgifwa de dyrhet, men ingen brist: De neka klagan af Allmogen; men medgifwa ansökningar emot dyrt Salt: De sluta däraf, at emedan ingen förändring skedt i Product-Placatet, samma förändring ej eller bordt ske: De neka Monopolier i Salt-handelen, som likwäl redan wid sistledne Riksdag blefwo Riksens Ständer så odrägelige, at de enhälligt beslöto häfwa Salt-Contoiret öfwerända, och göra redo för de därtil upburna medel, då de ej stått wid sina förbindelser.

De neka, at här gifwits några Corrupteurer, och det är allmänt kunnigt, huru Expedition rörande samma Contoir, då den war til underskrift på et wisst ställe, blef twå förskildte gånger bårttagen utur Dosan, utan at några andra Handlingar därwid saknades, hwarigenom Expedition af samma Ständers beslut, alt hittils blifwit werkeligen hindrad.

Man nekar deras influence i Rikets styrelse, fast hela werlden wet, at samma person, som dirigerade hela Salt-handelen, hade Interesse i Product-Placatet, underhölt Wäxel-Contoiren, med Capitaler utur Banquen: styrde et stånd flera Riksdagar: kände Rikets innersta hemligheter: satt i Banquen, dels som Deputerad dels ock såsom Fullmägtig, och efter egna böcker finnes hafwa disponerat så många tusende til den, - - så många til en annan - - et Guld-ur - - en Snus dosa - - etc.

§.47.

Hwad Spannemåls tilförslen beträffar, är därmed lika så. At Konung och Ständer ansedt och nyttjadt Product-Placatets uphäfwande för et medel til dyrhetens förekommande, kan af ingen nekas. Til at således komma lättast från saken, wil jag allenast lämna helt kårta och med sanningen enliga Swar uppå Critici trenne Frågor pag. 27, genom hwilkas förnuftiga beswarande han tror saken blifwa bäst afgjord.

På den första swaras, at orsaken hwarföre Spannemålen de första 15 åren efter Product-Placatets utfärdande ej steg särdeles högt, war den, at bemälte Placat icke i början til alla delar efterlefdes, som förut är bewist.

På den andra: at Spannemåls-priset genom dess uphäfwande 1741 föll märkeligen, fast det i anseende til de swåra hungers år, som därefter inföllo, ej kunde blifwa beständigt. Icke desto mindre öpnade samma Förordning en märkelig tilförsel i denna dyra tiden, utom hwilken en stor del af undersåtare säkert blifwit förlorade. Dömme då hwar och en, med hwad kärlek för Medborgare, en författning af sådane sviter för menigheten, kan så hårdt förswaras af inhemska män.

På den tredje swaras, Hwem wet icke at freden, och de följande årens ömniga wäxt, fälde priset på Spannemålen redan förr än Product-Placatet å nyo sattes i sin fulla kraft, hwad Spannemåls Handelen beträffade. Ostadigt pris på denna Wara, utan misswäxt, har ganska ofta plågat wåra näringar, som af intet annat härstammar, än sammansättningar, och med intet annat kan hämmas än däras uphäfwande.

Auctor skylles, at han icke anfört en enda sannolik omständighet, som bestyrker, at Product-Placatet gifwit anledning til Monopolier. Hafwer icke Auctor wist, at Exporterne föllo ifrån den dagen och Importerne stegrades, och satte de fattige Bruksägare i förlägenhet, at sälja sina ägendomar til några få förmögna Handlande, som woro deras Förlags-män, och sucka under et odrägeligt ok. Är icke det bewist, at de smärre Stapel-städer, som ej hade hela Skepps-laddningar af Export-waror, de där i Salt-hamnarne woro begärlige, eller nödige Assortementer af andra slags Waror, sattes utur stånd, at nyttja sin Stapel-rätt såsom tilförene, då utlänningar ej fingo mera lof, at med Salt til barlast besöka dem, och utom dess ej funno sin räkning wid, at med andra Waror segla dit, efter som de af dem allena ej kunde afsätta hela Laddningar i sådana Städer.

§. 48.

Men wil du påtageligen blifwa öfwertygadt om Monopolierna, som med Product-Placatets utfärdande woro förknippade, så läs med betänkande, den wid Wattu-Profwet tryckta afskrift af Gross-handlare Societetens inlaga til Magistraten i Stockholm, jämförd med det här efteråt tryckta Memorial af år 1723. Synes icke däraf tydeligen, at Gross-handlare Societeten endast hade sitt afseende (såsom orden lyda) på Commercens ställande på bättre fot, och Köpmans Interesset; men glömde bårt det första och angelägnaste, nämligen, Bärgs- och Landtmans-Interesset.

Societeten drager wäl fram et specieust skäl, at andra Nationer genom det dyra Järn-priset skulle låckas, at uptaga sina egna Järn-werk, och wille därföre, at Järnet skulle bringas til et lägre pris, än hwad det nu kostade; men sådan fruktan war under en fri Handel onödig; ty om utlänningen ej funnit sin räkning därwid, hade han genom Expediter ingalunda budit så högt, ej eller war uti Bärgslagen rum för någon Monopolisk stegring, så länge Expediterne hade frihet, at fara omkring och falka på Järnet hos Bärgsmännerna sjelfwa, jämte wåra egna Handlande.

Under et sådant sken är man i stånd, at rosa alla de författningar, som undertrycka wåra öfriga tilwerkningars pris, och med det samma arbetarenas upkomst och wälmågo, och med dem hela Rikets. Hwad skal man wäl tycka därom? Kan det blifwa troligt, at Stockholms Handlande brunno blott af ädel omsorg för sin sena framtid? eller mon här war någon annan driffjäder? Efter denna Systeme kan man berömma Götheborgs-boernes sammansättning, at hålla Järn-priset lågt i Wärmelands Bärgslag från år 1681 til 1719, som förr är omrördt, fast Riket därigenom förlorade wid pass 21 millioner Dal. Kopparm:t. Ja, Patriotismen kunde efter denna Plan sträcka sig så långt, at man med flit i wår tid borde utarma flere Provincier på en blott Speculation, at därigenom 100 år härefter hjelpa up Riket. Ändamålet, som war fällandet af inrikes Järn-priset, blef äfwen härigenom lyckeligen wunnit, til hela 20 Dal. på Skepp., men denna lyckan hade flere olyckor i följe med sig, som woro dess samsyskon, hwilkas tiltagsenhet blef så hisklig för hela Riket, at man 1747 med flera Tunnor Guld arbetade, at slippa hela den lyckan.

§. 49.

Men ware nu härmed, huru det wil, så är det Handlande Borgerskapers Hufwud-plan wid Product-Placatets utfärdande åtminstone här lagd i den klaraste dag. Huru war den då beskaffad? Criticus säger wäl: ”Det war just Product-Placatet, som kunde tygla utlänningens dyra priser: det war just det samma, som kunde twinga honom til lindriga Frakter. Förut war det icke swårt för utlänningen, at prässa oss.” Men hurudant detta prässandet warit, wisar Kongl. Commerce-Collegii Bref til Kongl. Maj:t om Product-Placatets utfärdande, nämligen, at de sålde Saltet til lindrigare, än hwad wåre egne Handlande sjelfwe hade det til, och jag i min enfaldighet önskade, at han ännu wille och finge prässa oss på samma sätt. Widare säger Criticus: ”at utlänningen kunde äfwen sätta hwad wärde och pris honom lysste på wåra Exporter, och taxera de oss nödige Importerna, så högt, som honom behagade.” Men då wi nu se, at han sålde sina Waror för ringa wärde, men betalte Exporterna wäl, och at Product-Placatet tydeligen syftade därpå, at hindra båda delarna, så frågar jag, om det icke blef utfärdadt, at sätta några Medborgare i stånd, at utöfwa en swår egennytta på hela Staten? Saken blifwer Sol-klar af ofwannämde Handlingar. Stockholms Borgareskap klagar öfwer Järnets höga pris: de uptäcka orsaken, nämligen: at många Bi-handlare woro i Bärgslagen, som inlåto sig uti Järn-handelen wid Auctioner af K. Maj:ts Tionde-Järn, och genom förlag hos Bärgsmännerne, och således updyrkade det samma.

Jag måste tilstå, at Borgerskapet hade rätt härutinnan, det war just dessa Bi-handlare, som höllo Järnet i pris; de sågo ock rätteligen, at om de kunde fås utur wägen, måste priset falla. Men Auctorn för det wid slutet bifogade Memorial, såsom en stark kännare af saken och tillika Ledamot i Kongl. Bärgs-Collegio säger: ”At sådant skulle lända Swenska Bergslagen til yttersta ruine. Om Järn-handelen de Swenske trafiqverande skulle hemställas, och dem endast lemnas, så skulle Bärgslagen oumgängeligen falla i det hårdaste twång;” Han säger rent ut: ”at en sådan inskränkning icke annat wore, än at sätta de trafiqverande Handlande i Possession af alla de werks förmoner, som Bärgslagen äger.” Han wisar: ”at sådant wore en träldom och det orättwisaste förfång och intrång uti friheten, den Riksens Höglofl. Ständer likwäl åtagit sig hela Riket, at Gvarantera. At Rikets hushållning skulle tillika med Bärgslagen luta til undergång, Handelen afstanna, och Rikets tilflytande winst falla uti några Personers, och i synnerhet i utlänningens händer.” Hela Memorialet är förträffeligt och så öfwertygande, at både Wederläggaren och Wattu-Profwaren måste hafwa swårt at hålla contenancen wid dess genomläsande; emedan det förmodeligen kommer dem nog oförwäntadt före, då de se sin med mycken möda förgylta sak, med dess naturliga färgor, redan för 40 år tilbaka afmålad, nu läggas för Läsarens ögon, och genom spådomens olyckeliga fullbordan, gifwa Allmänheten en fullkomlig öfwertygelse om dess sanning.

§. 50.

Stockholms Handlande tänkte, at genom Product-Placatet, utländska Expediters och Bi-handlares utestängande, fälla inländska Järn-prisen, hwilket ock så mycket säkrare gick an, som de straxt därefter begynte at falla, och gingo ned hela 20 Daler Skeppundet. Lät oss tänka förnuftigt: til hwems förmon? Säga de icke uttryckeligen, at sådane Bi-handlare på Auctioner, där Kronans Tionde-Järn försåldes, stegrade up Järn-priset. På en öppen Auction hindra Köpare, i afsigt at få Waran för bättre köp, är ju det största Monopolium som kan uptänkas, och til all olycka träffade det samma här på den genom 20 åra kriget gäldbundne Kronan, som Rikets fattige undersåtare wid näst förflutne Riksdag åtagit sig, at genom dryga bewillningar sätta i stånd, at afbörda sin skuld. Och emedan Auctions-prisen fölgdes i det närmaste wid den öfriga Järn-handelen i Bärgslagen, så måste den erkänna et likadant öfwerwälde, och det ansågs för ganska nyttigt, at på sådant sätt utarma Krona och Medborgare, blott at rikta några Handlande i de större Stapel-städerne.

I synnerhet slår Gross-handlare Societeten här et litet klöfwer för sin Magistrat, då de säga, at Bi-handlare stegrade up Järnet, och sålde det sedan med et stegrat pris. Idéen är wäl confus i sig sjelf, men låter dock någorlunda. Mon Bi-handlande kunde göra sammansättningar, då de hade Gross-handlare til medtäflare? Mon utländske Expediterne blifwit bestuckne af Bärgslagen, at betala så högt deras Järn? eller mon utlänningen genom dem trugade uppå Bärgslagen million-tals mera, än Bärgsmännerne begärte, i afsigt at ruinera wår Bärgslag?

Til hwem sålde Bi-handlare sitt Järn med det stegrade priset? eller mon Gross-handlarne tänkte sälja Järnet til utlänningen för billigare pris, än det de kunde erhålla? crede si vis.

§. 51.

Men lät oss nu taga alla wåra beskyllningar tilbaka, och efter Gross-handlares, Stockholms Magistrats och Commerce-Collegii påstående enfaldigt tro, at det war nyttigt för Riket, nedsätta inländska Järn-prisen, såsom ock werkeligen skedde: Hwarföre soutinerades icke en sådan principe 1747, då det i Järn-Contoirets Privilegio heter twärtom: At om Järnet skal utgå til nu warande låga Järn-pris och höga Wäxel-Cours, måste det medföra sig deras undergång, som af denna näring hafwa sin föda och rörelse. Man föregaf ibland annat, at förmycket smide förorsakade detta låga Järn-pris; men det wistes redan för samma Contoirs inrättande, at denna grunden war falsk. Det kunde ej eller härflyta af utländska Förlager, emedan utländska' Expediterna til 1724 woro äfwen förläggare hos Bärgsmännerna, äfwen som Bi-handlare; men utan at det ringaste kunna fälla Järn-prisen.

Herr Commerce-Rådet och Riddaren Nordencrantz wiste twärtom i Memorial til Secrete- Handels- och Manufactur-Deputation år 1743, i sina widlöftiga Skrifter in för Järn-Commission 1744, i Memorial til Kongl. Maj:t 1745 och 1747 med flere, at samma låga pris NB. härflöt ifrån utländske Commissionairers sammansättningar, som woro Förlagsmän och Exporteurer af Bärgslagens Producter. När wi nu tillika erhindra oss, at Järn-prisen ifrån Järn-Contoirets inrättning werkeligen förhögdes i utländskt Mynt genom denna opponerade sammansättning, måste en och hwar, som kan tänka, finna sig öfwertygad om det af Criticis nekade Monopolium.

§. 52.

Men som det utom dessa gifwas andra, som widgå Monopolier, såsom orsaken til Järnets underpris, men härleda dem icke från utlänningarnes utestängande, utan endast från Banco-lån, wil jag äfwen för deras skul erhindra: 1) At det i härjämte bifogade Memorial, redan wid 1723 års Riksdag blef tydeligen wist, huruledes et dylikt utestängande måste ofelbart hafwa en sådan werkan. 2) At Järn prisen långt för Banco-lånen, som först begyntes 1735, woro ansenligen nedsatte, emot hwad samma Wara gälde 1724, emedan det 1724 war 57 à 64 Dal. Skepp. 1729 40 à 50 Dal. 1734 och 1735, 40 à 49 Dal. 3) At Stockholms Handlande i sitt Bref til Magistraten 17243 wisa uttryckeligen, at Expediter och andra Bi-handlande woro de samma, som höllo Järnet i högt pris, genom hwilkas utestängande de sågo sig winna sitt ändamål, nämligen, at commendera Järn-prisen. 4) Huru hade egna Handlande 1735 och de följande åren kunnat anwända Banco-lånen til Bärgslagens undergång, om utländske Expediter och Bi-handlande jämte dem fått wara Förlagsmän i Bärgslagen? 5) At Järn-prisen 1742 och 1743, 7 à 8 år efter öpnade Banco-lån, war 40 à 48 Dal. Skepp. och således föga lägre än de föregående åren, då ännu inga lån woro bewiljade. 6) At de författningar, som åren 1723, 24, 25 och 1726 blefwo tagne, om utländske Expediter, Product-Placatet och dess' Förklaringar med flere, ej annat kunde än naturligt wis sätta Handelen i få händer, och med det samma bygga Monopolier. 7) At Förlagsmännerna i anledning däraf woro redan få långt för år 1735, emedan de annors ej warit i stånd, at straxt det följande året slå ned Järn-prisen til 36 à 49 Dal.

Af alt detta ses således, at Banco-lånen ej woro det första onda i wår Handels-system til Bärgslagens och Rikets undergång, utan bör sökas i de långt för den tiden utkomna författningar och inskränkningar i wår Handels-rörelse, utom hwilka ej allenast Banco-lån, utan ock hela Järn- Salt- och Wäxel-Contoiren med flera blifwit onödiga, som icke annat äro än Artificiela Monopolier, at mota dem wi sjelfwe banat wägen före, och hwilka botemedels aldrabästa werkan, om de på bästa sättet blifwit förwaltade, blifwer aldrig annat än endast palliativ.

Min upmärksama Läsare! Löp ej i hastighet öfwer detta; ty häruppå beror hjelpen för wårt allmänna. Äro wi icke ense om orsaken til wår olycka, så måste wi äfwen tänka olika om hjelpmedlen.

Är Hufwud-orsaken til wår ofärd Banco-lånen allena, så är wår olyckeliga Handels- och Finance-ställning hufwudsakeligen botad genom deras indragande; men ligger den i wåra hushålls-författningar, och en på Monopolisk grund fotad rörelse, så måste uti dem någon wäsendtelig ändring ske, om wi efter lånens indragande ej skola stanna i likadan, om icke wärre penninge nöd, än wi woro för de samma. Min oförgripeliga tanka härutinnan har jag sökt bewisa med skäl, och tillika göra den samma för dig begripelig.

Jag misstror alla konstiga botemedel; ty de falla förr eller senare på Rikets och undersåtarenas depense; och så liten förhoppning jag hafwer, at i wår tid uträtta något med det jag skrifwer, så tryggt wågar jag däremot Wad däruppå, at wi utan hufwudsakelig ändring i wåra hushålls-principer aldrig kunna hjelpas. Efterwerlden skal en gång på wår mull owäldugast skilja wår träta, då myndighet, fördomar och anseende, ej mera utgöra några skäl i saken.

§. 53.

Jag drögde därwid nästan förlänge: Nu til wår första Criticus tilbaka.

På pag. 30. går han in i wåra äldre Handlingar, och öfwerwägar de tiders Handels-ställning i jämförelse emot wår. Et ämne, som wäl är wärdt, at granskas. Lät oss då följas åt en handwändning, så hoppas jag, at den gåtan, antingen wår rörelse stod på bättre fötter då, eller nu, skal wäl blifwa uplöst.

Därwid måste jag först påminna, at Swenska Köpmän långt för Konung GUSTAF den I:stas tid, klagade öfwer intrång af utlänningarne uti Handelen, i anledning hwaraf författningarne äfwen gjordes därefter. 1444. klagade redan Borgmästare och Råd i Stockholm, at det skulle lända til Stockholms ödeläggelse, at Westerås handlade med Gäster och utlänningar, och at det ej eller war första gången, ses af Förbudet, at idka Handel i olaga Hamnar af 1420, som af Konung CHRISTOPHER år 1444 och af CHRISTIAN 1461 blef förnyat.

Man arbetade utom dess under samma tid uppå allehanda inskränkningar i Handelen emellan Medborgare, så at Konung ERIC den XIII:de redan gjorde den första Classification i Handelen: 1463 förböds köps-swenner, at idka landsköp, med flere dylika. 1502 hölt Riks Föreståndaren Sten Sture rådplägning med Stockholms Magistrat, och fant Östhammars, Gefle, Ulfsby och Raumo Seglation til utrikes orter, icke wara Riket och Stockholm nyttig. 1520 inskränktes widare några små städers utländska Handel til Stockholms upkomst. Criticus röjer altså, huru obewandrad han warit i Swenska Handels-Historien, och gifwit sig at skrifwa i et ämne det han aldeles icke kändt, då han säger: ”I Konung GUSTAF den I:stas tid, hade man ännu icke tilfälle, at skylla på förbud emot utlänningarnes Segelfart och Handels-friheter: så många Sjö-städer i Riket, så många Hamnar och Handels-platser woro för dem öpna: de saknade icke någon enda af de fördelar, som Auctor omrördt och påstått, at de in til denna dag bordt obehindradt få åtnjuta:” - - Han fortfar: ”Handelen war så aldeles fri och otwungen, som den efter Auctors mening och önskan kunde wara.”

Därpå syssel-sätter sig Criticus, at af de nästförflutne 200 årens Historier wisa den ömkans-wärda belägenhet Riket mer och mer råkat uti.

När jag nu är ense med honom om alla de olägenheter, som han bewisar hafwa under hela denna tiden mer och mer tryckt Riket, och det på andra sidan blefwe bewisligt, at Handels-systemen hafwer under samma tid warit aldeles sådan, som Criticus anser för nyttig, och än söker förswara; så är klart, at alt hwad han trodt sig anföra emot Auctors Handels-systeme, skulle då olyckeligen träffa hans egen.

§. 54.

Näst förut är redan wist, at den naturliga Handels-friheten, långt för GUSTAF den I:stas tid war märkeligen inspärrad, och det måste än blifwa lättare, at å daga lägga de mera betydande inskränkningar, som hela den följande tiden i en fördubblad mon, bundit Rikets Handel. När man allenast undantager några få i Konung CARL den XI:tes Regiments tid, är man näppeligen i stånd, at träffa en enda Handels-författning, som icke ögonskenligen, under namn af ordning, Städernes förmoner, och utlänningarnes utestängande öka bojor på den Swenska Handels-rörelsen: At anföra dem alla, wore allena et ämne til en widlöftig afhandling. Jag måste åtnöja mig, at allenast upräkna en och annan af de hufwudsakeligaste, at därmed öfwertyga Criticus, at det war aldeles efter hans System, som författningarne denna tiden blifwit tilskapade, och följakteligen sjelfwa Handels-rörelsen. År 1536 blefwo Lübeckarne förbudne, at exportera Swenska Fetalie-waror, oansedt de i öfrigt ägde ännu frihet, at hos oss idka Sjö-fart; hwarigenom Victualie-försälgningen blef til en stor del afbruten, och den folkmängd, som därutaf hade sin näring, om det war dess endaste, försatt i armod; men war det allenast en bi-gren, förlorade den därwid sin upmuntran; och samma gren kunde ej annat än twina bårt, til en obotelig förlust för Riket.

Konung ERIC den XIV:des Stockholms Stad förunte Privilegier af den 12 April 1563 §. 32 innehålla uttryckeligt Förbud emot Handel uti olaga Hamnar, och alt Landsköp, som Stockholms Stad och flere Städer i Riket länder til stor skada och hinder.

Se wi på anstalterna inom Städerna sjelfwa, behöfwer jag blott åberopa mig Konung JOHANS Stadga emot oskick i Städerna af den 10 Martii 1570, som i 2 och 3 §. §. innehåller, at ingen i Stockholm får handla något utländskt gods innan Konungens förordnade egne Köpmän hafwa anammat til Konungens eget behof, hwad som kunde behöfwas. §. 4. At ingen månglerska fick sitta på gator och gränder, utan allenast på Stor-torget etc. Samma Konung förnyade i sin Resolution på Stockholms Stads beswär af den 24 Februarii 1573 de förra stadgar om lands-köp och Victualiers utförsel, och 1587 inskränktes Norrländska Handelen til at understödja Stockholm wid sin Stenhus-byggnad, hwilket understöd af de Norrländske Städerne nu på 178 års tid utgjort en Summa, som wida öfwerträffar alla sammanskott och Stamböcker, som någon afbrunnen Kyrka, Stad eller Kloster, alt sedan Christendomens början, någonsin kunnat få i Swerige.

§. 55.

Om Criticus widare behagar se på de författningar, som äro gjorde i sexton hundrade talet, så skal han finna dem i det närmaste wara gjorde efter samma Handels-system, som han söker, at förswara. De gå därpå ut, at afhålla utlänningar, at hjelpa up några wissa Städer på de andras bekostnad, och at hålla de andre skadeslöse på Rikets depense. Handels-ordinantien af d. 12 October 1617, som de följande tider, i wår Handel, är fölgd såsom en Grund-artikel, är därpå et owädersägeligt bewis. 1. §. Afskär aldeles utländska Handels-ådran för Swenska Sjö-städer, utom de där upräknade 15 stycken, som likwäl owedersäjeligen blifwer den förnämsta Källan til rikedom. §. 4. Inskränker Städernes i Norrlanden rörelse och Handel endast på Stockholm och Åbo.

Ingen war så blind, at han icke såg, huru tungt detta ook skulle blifwa för de Norrländske Städerne at bära, fram för alla andra Rikets Handlande. Det undgick ej eller den Store Konungens GUSTAF ADOLPHS upmärksamhet i samma Ordinantie, ty §. 5. heter det uttryckeligen: På det Norrlands Städerne måge wid magt blifwa, och genom föregående §. icke aldeles Handels-löse, som annors ofelbart måst hända, så wele Wi härmed strängeligen förbudit hafwa alla andra olagliga Hamnar i Norrlanden, i så måtto, at ingen efter denna dag skal drista sig, at besöka någon annan Hamn, än sjelfwa Stads-Hamnarne, och där med Borgerskapet, och ej med Landtmannen, handla och köpslaga. Högbemälte Konung såg lika wäl hwad odrägeligt twång sådant skulle medföra för Landtmannen, och säger därföre i samma §.: at landet war widt, så at Allmogen icke utan sin skada och afsaknad kunde besöka Städerne med sina Waror; Men hwem frågade stort efter Allmogen, allenast man fick Städerne hulpna uti sin ordning, den ena öfwer den andra. Landtmannen mättas här med et wackert löfte, at Kongl. Maj:t wille framdeles låta bese landets lägenhet, och alla wanliga Hamnar, så ock flere lägliga orter och dit införordna alla de Birke-karlar, Lands-köpmän, Ämbetsmän, så ock alla dem, som seglats bruka wela och där i landet bo.

Hwar och en, som minsta kärlek hyser för sitt Fädernesland, måste ju stanna i häpenhet, när han besinnar, huru dyrt Allmogen i Norrland, fick umgälla Stockholms fördelar. Det Monopolium, som Hufwud-staden sattes i stånd, at föröfwa med Norrlands Städer, skulle de på lika sätt sättas i förmögenhet, at til sin ersättning utöfwa emot Allmogen.

Huru bakwänd är icke denna ordning? Här tror sig Hufwud-staden wara Riket, de andra Städer dess betjenter och Allmogen anses skyldig, at upoffra sina Medborgerliga rättigheter til bådas upkomst, öfwerflöd och nöje. Är detta rätt, så är Systemen ock riktig, fast den beklageligen aldrig bär sig länge, utan nödgas efterhand fälla sina yfwiga fjädrar i samma mon, som arbetare fly Riket och landet utarmas.

Hwarje Punct i denna Ordinantie knyter altid et nytt band på Rikets Handel. 12 §. Förbjuder utlänningar från all Bärgslags och Upstads rörelse. §. 13. Alt Lands-köp af främmande, som i synnerhet i Wäster-Göttland och Småland säges hafwa warit den tiden i swang, hwilken §. jämförd med 23. §. i Nationnale-winsten kan gifwa anledning til många artiga Reflexioner. §. 14. Inskränker utlänningarnas Handel i Stapel-städerne til åtta weckor, wid 80 Marks plikt för hwarje weka, jämte förbud, at få fara til någon annan Stapelstad, innan de warit å nyo utomlands förreste. 15. §. Förbjuder utlänningarne, at sälja något Gods, Alne- Lode- Tunne- eller Stycke-tals. m. m. I 16. §. Förbjudes Ridderskapets och Adelens betjente, at idka borgerlig näring, som efter mitt begrep är det samma, som befallning, at lefwa i lättja. 17. §. Förbjuder strängeligen alla som bygga och bo på landet, at handla och köpslaga, jämte alt annat lands-köp, ehuru Waror finnas til Salu, så wäl på landet, och behofwen äro där ofta rätt så tryckande, som i Städerne.

§. 56.

Alla de följande Handels-stadgar och Förordningar följa samma Principer, och du, min Läsare! måste finna, huru långt sådane Handels-anstalter warit skilda, ja snörrätt stridande emot en sådan frihet, som Auctor tror wara gagnelig för Riket. Hwad kan då mera bestyrka hans sats, än då werkningarne däraf i Rikets Handels-rörelse blifwit ömkans wärde och bedröfwelige? Huru war det möjeligt, at så alfwarsama författningar ej skulle wisa sin werkan på det Allmänna?

Til min slutsats af alt detta behöfwer jag ej mera än endast låna Critici eget witnesbörd om Rikets tilstånd under denna tiden. ”Är det wäl möjeligt, at någon skulle kunna inbilla oss en framdeles större lycksalighet af sådane författningar, när öfwer 200 års försök och erfarenhet talar däremot, och lägger enom ojäfaktiga bewis i händerna, om Rikets därigenom uti råkade förlägenhet, och mer än bekymmersama omständigheter?”

Sanningen winner ännu härwid långt mera styrka, och utreder sig från all motsäjelse och twifwelsmål, när man eftersinnar, at under desse hela 200 åren Swenska Handelen och Sjö-farten, Manufacturer och andra näringar näppeligen upqwicknade, eller wunno någon förkofring mera än uti Konung CARL den XI:tes tid, och tillika erhindrar sig de af honom i Handelen tagne Författningar, eller rubbning uti de föregående Handels-Ordinantierna, nämligen: huru han, genom allehanda interims Resolutioner och Concessioner släpte utländske Handlande och Expediter uti wår rörelse, som tydeligen ses af Kongl. Resolutionen af den 18 April 1687 på Stockholms Magistrats och Borgerskapets klagan däröfwer, och huru han i Handels-Ordinantien af den 21 Martii 1673 §. 5:te uphäfwer 17 §. af 1617 års Handels-Ordinantie, och säger: at ”de förre Handels-Ordinantier ej woro practicable uti alt, och därföre ej kunnat i fullkomlig werkställighet sättas, efter som orden det indigitera, där icke Handelen därigenom märkeligen skulle aftaga och lida men. Alt därföre heter det widare, kan samma Handel ej så inskränkas, utan måste orda-förståndet efter Riksens rätta och egenteliga Interesse lämpas och adapteras i så måtto, at Adelen och andra Stånds-personer, utom Krono-upbördsmän, som hade lust därtil, måge, fast de icke wilja winna burskap, få antingen i Gross för sig sjelf, eller uti Compagnier med Borgare handla. Jämwäl ock få handla med Wäxlar, inrätta Manufacturer och Bruk, Reda uti Skepp, handla i Gross med Salt, Win, Specerier, Humla och Spannemål, samt andra Waror.”

Jag wet icke, huru det kommer til, at då den minsta öpning i Handels-rörelserna inom 10 à 20 år wisat den känbaraste werkan til näringarnes uplifwande, man ännu kan gifwa sig tålamod, at wänta öfwer 200 år på den lycksalighet, som igenom twång en gång skal tilflyta Riket.

§. 57.

Wattu-profwaren röjer åter i sin berättelse om de Lybskas skadeliga Handel i Swerige et wiljans fel, i det han söker föra Läsaren bakom ljuset: Han criticerar et åratal hos Auctor och medgifwer likwäl, at saken samma år förehades på Riksdagen i Westerås. Han upräknar Lübeckarnes erhållna stora Handels-friheter i Swerige; men döljer åratalet då det skedde: ropar på det dyra Salt-köp, som fölgde därpå, blandar det samma behändigt med den framfarne tiden, och säger: Wåre Förfäder stadde utan Handels-Ordinantier, Skepp och Product-Placat, måste emottaga Handels-lag af dessa Vendiska tiltagsne män, och lägger 33. §. detta til: at Riket hade länge nog setat i denna swåra klämma, hwaraf Läsaren ej kan falla på annan tanka, än at dylika Handels-friheter, som Lübeckarne betingat sig warit af ålder, och en påfölgd af den brist på Ordinantier och Product-Placat, som då för tiden war i Swerige, i hwilket sammanhang det låter ganska wäl på Critici sida; men jag utbeder mig, at få underrätta Läsaren om rätta sammanhanget.

Denna olyckeliga Handels-Tractat med Lübeckarne ingicks först 1523 och underskrefs Onsdagen efter octavam corporis Christi, och warade ej längre än til 1529. Samma Förbud härflöt, icke ens af brist på Ordinantier och Product-Placater, utan af en Ministeriel orsak, nämligen: den förlägenhet Riket hade råkat uti, at det utan Lübeckarnes tilhjelp ej kunde afskudda sig då warande Danska oket, och de därwid af Lübeckarne dyrt betingade wilkor, dem Kronan ej war i stånd, at upfylla, utan nödsakades för deras fordran, som besteg sig til 68681 Mark Lübsk, sälja, eller rättare sagt, lämna i underpant sina undersåtares Handels-friheter, hwilken Tractat, såsom et nödlöfte Swerige aldrig borde eller kunde hålla.

Hwad är det för en skugga, som Wattu-profwaren då sökt skräma oss med? Han tager något utur egen taska, och slår i glaset, då han skal pröfwa wattnet, hwaraf det får en främmande färg, och sticker oförmärkt et brunt glas för åskådarens öga, at wattnet i Källan skal få en mörkare färg.

Auctor har aldrig welat förswara et sådant Handels-twång af Lübeckare eller någon annan; men har ock sedt så säkra prof därpå, at twång och Monopolier icke föröfwats allena af främmande, utan at wåre egne Handlande äro goda Lübeckare sjelfwe, när de genom författningar få öpning därtil.

Utländska Handelen stod förr på en helt annan fot, än Critici beskrifwa den samma; Ty då Riksens Råd tillika med Ständerne 1491 på Herrdagen i Telje öfwersågo den tidens Handels- och Finance-saker, betygade de i sitt Beslut, at Riket städse haft mycken förmon däraf, at Tyske Köpmän welat segla til Söderköping, Calmar, och flere Swenska Hamnar, och det war redan den tiden af en långlig förfarenhet bekant, at Swerige altid förlorade då det sjelf exporterade.

§. 58.

För öfrigt är det helt artigt at se, huru lätt Wederläggaren argumenterar emot Auctoren pag. 31. och de följande. Han erhindrar sig sjelf, at Auctor widgått dess tanka om Handelen wara stridande med Nations och nästan hela Europas tankesätt.

Han såg ju, huru Auctor hade föga förtroende för de tid efter annan utkomne Stadgar, Handels-Ordinantier och Förordningar, alt ifrån GUSTAF den I:stas tid, såsom bygde på osäkra och monopoliska grunder, hwarigenom Auctor slitit sig lös från de myndighets skäl honom dymedelst kunde påföras, och wille endast af Rikets werkeliga tilstånd, och icke några Förordningars ord låta binda sin öfwertygelse, såsom de där altid innehålla domskäl på sjelfwa författningens sida, ehuru saken ock i sig sjelf måtte wara beskaffad.

Men då Criticus wil bewisa den ömkeliga belägenhet, hwaruti Swenska Handelen war för Product-Placatets utfärdande, anförer han långa stycken af den tidens Stadgar, Bref och Förordningar, och tror sig därigenom gifwa skäl emot Auctor; då han likwäl bordt weta: contra principia negantem non est disputandum: Äro wi icke ense om grunderna til Argumentation, så fäkta wi uti wädret.

Det war just wåra Handels-författningar, som Auctor disputerade riktigheten af, och hwilken först bordt bewisas; men at i sin afhandling taga författningarna för sanna, och med deras ord bestyrka riktigheten af dem, är at taga Frågomålet för afgjordt, och därmed bewisa frågans riktighet, och blifwer den uppenbaraste petitio principii, som någon kunnat bruka.

Huru lätt hade icke kunnat hända wid deras utwerkande, hwad Konung JOHAN den III:die i Brefwet af den 27 Martii 1589 säger om Stockholms Borgerskap: ”Ändock trogne undersåtare, I för någon tid sedan hade edert bud här hos Oss, och ibland annat gifwit några orsaker tilkänna, om den Bärgnings- och Handels-löshet, som där nu mycket är i staden, därpå wi ock nådigt swar gifwit hafwe; så hafwa de ock icke upräknat alla orsaker, utan den förnämligaste förtegat.”

Sjelfwa Historie-skrifwarena stämma wäl i denna klagan med författningarne öfwerens, och jämra sig öfwer Lübeckarnes och andra utlänningars intrång i Swenska Handelen, såsom för Riket högst fördärfwelig, äfwen som man nu intet annat hörer talas om, än en gagnelig Handels-system, i wår tid; men alt sådant bewisar intet. Rikets werkeliga tilstånd och wälmåga är det enda skälet hwarmed Auctor låter öfwertyga sig om wår Handels-systems företräde fram för den förra; kan det icke bewisas, är det föga wunnit med det öfriga.

§. 59.

I fjortonhundrade talet utmärglades Swenska undersåtare af de odrägeliga pålagor, som Danska Öfwerwäldet drog in och förde öfwer til Dannemark. I alla tider har man klagat öfwer underwigt, det skedde äfwen denna tiden; men icke desto mindre fants här redbart Mynt i landet, ej allenast inländskt, utan äfwen främmande Mynt-sorter, såsom Ängelska Nobler, Ungerska Gülden, Lübske Marker med flere.

Då war den arbetande hopens antal dubbelt emot nu: då exporterades Spannemål och Victualier til stor myckenhet, hwilket ännu skedde i 15 hundrade talet, som ses bland annat af den Handels-Tractat, som 1536 slöts med Lübeckarne, där de blefwo förbudne, at exportera några Victualier, hwaraf de hämtat den nytta, at i det ställe nu för tiden sälja sådant til oss. Alt detta talade för denna tidsens Handels-Balance emot wår. Är icke Rikedom och wälmåga rätta ändamålet af wår Handel? Den Handel måste således heta gagnelig, hwarigenom detta ändamål bäst winnes? Men huru står det nu til med oss? Hwar är wårt folk? Hwar wår Spannemål? Hwar wåre Victualier? Hwar äro wåra Penningar? Huru hafwe wi handlat? Hwad ut- eller inländska Mynt-sorter gå i wår rörelse? Hurudane äro wåra Financer? Är icke en eller annan bedragares undergång i stånd, at städja hela Rikets Handels-rörelse? Och et olycks-djup, där Ständer genom outtröttelig möda på 6 à 8 månader knapt hunnit se bottnen af, hotar oss, så at näppeligen någon utwäg mera synes möjelig, at rädda Riket, utom den, som man så mycket ropar på, nämligen: at å nyo öfwerlämna det allmännas wälfärd i deras händer, som hittils så djerft handlat med Krona och Medborgare.

§. 60.

Wil man annars weta orsaken til den dyrhet, öfwer hwilken i GUSTAF den I:stas tid mycket klagades på alla Waror, så hade den förnämligast sin grund uti det mångfaldiga försämrandet af Rikets Mynt, som skedde den föregående tiden, hwartil ibland annat Konung CHRISTIERNS Klippingar, såsom alt för swaga, mycket bidrogo, hwaraf redan i denna Konungs tid upkom en wäsendtelig skilnad emellan Riksdaler Specie, och det öfriga Myntet, hwilket således ej annat kunde än göra Warorne dyrare. Men hwad den 1524 och följande åren infallande excessiva dyrhet beträffar, så härrörde den samma, som förut är wist, icke egenteligen af Handels- utan Ministeriale-orsaker.

Då Konung GUSTAF, at blifwa af med Danska oket, stannade i skuld hos Lübeckarne, den Kronan omöjeligen war i stånd at afbörda. Bemälte Konung, som i anseende til de Danskas prætention ännu icke war så befäst på Thronen, at han wågade reta Lübeckarne genom en Banquerout, emot sig, måste därföre tåla alt hwad de kunde påstå och uptänka, bland hwilka deras betingade Handels-wilkor, deras Tull-frihet och Förbud emot andra Magters fart genom Öresund woro de aldrafördärfweligaste.

Här wäxlades således Rikets Handels-frihet ut, emot sjelfwa Regements-friheten, och war således icke annat, än at skära af ena ärmen, för at skarfwa uti den andra.

Lübska Regeringen förwaltades denna tiden til större delen af Råds-Herrar, som genom sina djerfwa steg äfwentyrade både egen och andra Staters undergång.

Swerige, som i anseende til de Danska, stod i en wådelig belägenhet, blef just igenom den 1523 ingångne Tractat, et mål för Lübeckarnes öfwermod och egennytta, hwaraf ej annat kunde än upkomma et allmänt missnöje i Nation öfwer deras tyranniska Handel och framfarande. Och det war just denna elden, jag menar missnöjet, som wåra större Stapel-stads Handlande med alfware nu begynte, at blåsa under, de där ingen ting högre önskade, än under denna ifwer hos Nation få främmande utestängde, på det de dymedelst måtte winna et fritt spel ibland Medborgare.

Ej eller lär någon wara så enfaldig, at han tror de större Städernes Handlande denna tiden hafwa warit mindre omtänkte på sina fördelar, än tiltagsna, at förskaffa sig dem, så stora, som möjeligt warit. De hafwa af ålder ägt styrka, at influera uppå Regeringar, och Regementet måtte haft hwad omwäxlingar som hälst, hafwa de mästerligen förstådt, at hålla med den, som haft öfwerwigten: och hwad i synnerhet Stockholms Stad beträffar, har ingen Regent, utom dess medhåll, trodt sig nog säker, då Staden i skarfwen wetat betinga sig nya förmoner, innan den erkändt nytt Herrawälde.

Således finnes den hafwa gjordt et med Konung CHRISTIERN, då han genom sin hårdhet emot Rikets Adel dragit Nations afund öfwer sig, och dymedelst år 1461 utwerkade sig förbud emot all Seglation ifrån och til Östhammar och Hernösand. Af samma grund återkallade bemälte Konung 1463 alla Bref, som han gifwit Stockholms Stad til förfång. Sten Sture fant nödigt, at för de hotande Krigs-Rustningar från Dannemark 1502 sjunga i samma thon, och arbeta på Seglations inskränkning til utrikes orter, af den grund, at den war icke Riket och Stockholm nyttig.

Men ingen ting wittnar så tydeligen, huru hög Häst Stockholm satt sig uppå, äfwen i Ministerielle ärender, och de skakningar Riket då redan haft af denna Stadens anstalter, som dess egna Privilegier, just af samma åretal Lübska Handelen begynte at inskränkas 1529, hwarest det heter, at många omwändningar och söndringar i Riket därigenom skedt, Riket til skada och fördärf, at Riksens Herre icke hafwer så ytterligen förwetat sig med Stockholms Stad, och Staden med honom, hwarest twänne äntrande Magter, Stockholms Stad och Regenten sättes i paralel med hwarandra, ärkänna sina förseelser på ömse sidor, och genom dessa Privilegier ingå et reciproqt Förbund med hwarandra, och det blifwer ännu efter mitt begrep en högmåls Fråga: om denna förening dessa båda Magter imellan, som alt sedan finnes tämmeligen wara bibehållen, för det menige Riket just war den aldranyttigaste?

Man predikade sedan framgent om den Lübska Handels-busen, fast han icke mera gafs til; men aldraifrigast då man drog något band om friheten, på det Nation under Alteration ej måtte märka, hwad som hades för händer. Man nyttjade denna händelse såsom en skräck för barnen, at ej wåga sig utom dörren, och gjorde däraf många sansagor, tils wi ändteligen se oss såsom Flugan i Spindel-wäfwen snärda på alla sidor, at underhålla några få personers winst, som efter eget behag skola gifwa oss Salt, Spannemål, Penningar, Wäxlar, Järn och Koppar, och wi öfwerlemna dem hwad de finna sin Räkning wid, at exportera.

§. 61.

En upmärksam Läsare kan icke utan förundran se i Wederläggningen hela wägen bårtåt, huru Criticus nyttjar en likadan petitio principii, som här förut är anmärkt. När han kommer pag. 34. och följande, at tala om orsaken til Myntets utförande i GUSTAF den I:stas tid, nekar han först til den af Auctor upgifna orsak, och anförer därpå en annan, den han håller före wara den sanskylliga, och bewiser det med samma Konungs, rörande detta ämne utfärdade Bref och Förordningar. Orsaken därtil må nu hafwa warit hwad som hälst, så frågar jag hwar förnuftig Läsare: Om det stådt at förmoda, i fall ock felet warit i författningarna sjelfwa, det Regenten, som fått en afwoghet för Lübeckarena, skulle sjelf åtaga sig skulden til de däraf flytande oredor.

Men låt oss likwäl för en stund antaga de af Criticus föregifna, och med Kongl. Bref och Patenter bestyrkte orsaker til Myntets utförande utur Riket hafwa warit de sanskyldiga; så ses det hafwa härflutit af det nya Myntets olika förhållande i skrot och korn emot Danska, Lübska och det öfriga Swenska Myntet, och blifwer således et oemotsägeligt bewis til det Auctor i Källan til Rikets Wanmagt syftar på, nämligen: huru äfwentyrliga dylika Myntnings- och Finance-hemligheter äro för et Rike, där Regenter för några små afsigter och Interessen, genom stämpel wilja lägga et annat wärde på wåra Metaller, än de i sig sjelfwe hafwa, hwilket alt undwikes, då Metallerne efter wigt och halt, ju enfaldigare, ju bättre få nyttjas uti wår Handels-rörelse, efter sitt naturliga wärde, det är sådant, som en fri rörelse sjelf sätter uppå dem.

Hade sådant skedt, så skulle bemälte Konung ej behöft föra en sådan klagan: Då hade den bekante Lübske Doctor Juris Jochim Röder, sedan Carolinerne blefwo slagne i Swerige, ej warit i stånd, utom någon Handel, blott genom Penninge-wingleri, för sin del allena draga ut 229982 st. Caroliner: Då hade wid et enda Danskt och Hollstensk Mynt innom tre år ej kunnat smältas up öfwer 4 millioner Caroliner: då hade icke Plåtar med 20 pro Cents förhögning, och 80 pro Cents förlust för Riket kunnat practiceras til Ryssland, med flere bedröfweliga påfölgder.

§. 62.

Men at öfwertyga Läsaren om de sanskylliga orsakerna til Myntets utförande, och den klagan öfwer folkflyttningar, brist och näringslöshet, som i denna och de följande tide-hwarfwen tycktes blifwa mera grundade, än förr, så behöfwes ej mera, än anföra något af den i dessa dagar utkomna förträffeliga Instruction för den unga Polætus i några Handels-rörelser, som med både styrka och behaglighet äfwen utredt denna sak, då han pag. 6. säger om GUSTAF den I:sta: ”at han begick det Oeconomiska felsteget, at han afskar genom et skadeligt hugg, alla de afsättnings-tåg, som Lübeckarne fästat i wåra Hamnar: hwaraf hände, at alla de arbetare, som förut hade sitt bröd utaf de Warors frambringande och anskaffande, som Lübeckarne på sine Fartyg afförde, blefwo på en gång utan föda och närings-medel, och nödgades smälta bårt genom döden, eller wika utur Riket.”

Han säger widare, at Handelen genom Lübeckarnes utestängande, fick en dödelig stöt, ”emedan wår egen wälmåga war med Lübeckarnas så förenad, at hon föga annat än dog i deras famn. Et fel, säger han ändteligen, drager gemenligen flere andra med sig; nu kunde ingen snäll afsättning erhållas på Landtmanna-waror, och ingen tidig undsättning i misswäxt-år. Fördenskul förföll jordbruket, och Konungen war nödsakad, at til en råga på wårt Handels-fördärf, förbjuda ätande Warors utförsel ur Riket, hwaraf Landtbruket än widare förswagades,” Exporterna förminskades, behofwen föröktes, Handels Machinen förkrossades, och några små Atomer begynte, at krälla uti Ruinerne. Behöfwes wäl något ytterligare bewis i en så solklar sak, och huru starkt prævenierad måste icke den wara, som icke skulle kunna se nödwändigheten af Under-Balance och Myntets utförsel genom sådane anstalter?

Nu ser du, min Läsare! huru Criticorum anfall åt alla kanter misslyckats; så at et sundt förnuft, Tide-böcker och uplyste Medborgare äro dem allestädes emot. Här stå de nu på alla sidor kringrände af sanningen.

Med uprepandet af många åratal, Acter och Handlingar har jag fallit dig, min Läsare! beswärlig. Det hade warit långt lättare för mig sjelf, at gå dem förbi; men kom ihog, at det heter i så wigtiga ärender: non sufficit dixisse sed probasse.

För dig, som utan fördomar anser saken, har jag warit nog widlöftig. Men så Interessente sanningar afkläda därföre ingalunda sin behaglighet. Dygd och eftertanka wärfwas lätt af sanningen; men fördomar, sjelfklokhet och egennytta, slingra sig undan, så länge et enda hål finnes, at krypa uti.

§. 63.

En liten lek återstår ännu, med min första Criticus, som intet skal blifwa mindre rolig än de föregående. Han öpnar pag. 42 Theatern därtil. Sedan han i det föregående trodt sig hafwa wäl undanrögdt alla de skäl, hwarmed Auctor sökt förswara sig, griper han här Auctor sjelf om lifwet, i mening, at til slut göra aldeles kål på honom, och brukar därwid alla de grep han lärt. Lät se, huru denna leken lycktas!

Det är dig bekant, at wid Källan til Rikets Wanmagt, finnas efteråt anförda Påminnelser wid en Skrift om 5 nya Stapel-städers inrättande i Rikets Norra Provincier. Båda äro Anonymiska; men Criticus tror sig fånga twå Flugor med en smäll, och gör en til Auctor för dem bägge, af ingen annan grund, än at de finnas tryckta jämte hwarandra, och oacktadt de efter Critici tanka, som wi rätt nu få höra, snörrätt strida emot hwarandra.

Det är ömkeligt at se, huru illa han här handterar dem: Ibland slår han dem tilsammans, ibland ställer han dem åter up emot hwarandra. Ena gången ser han dem bakom Stapel-friheten och Product-Placatet undangömda: en annan gång får han åter dem igen. I denna sin ifwer har han äfwen mångahanda slags underliga läten, dem ingen, som icke är wan med honom, kan wäl förstå. Han säger, at han har tämeligen goda tankar om Norrländningarnes Stapel-frihet, om den icke skulle syfta på utlänningars införande i Handelen, och straxt i det samma säger han twärtom, at den Norrländska Sjö-farten til utrikes orter aldrig warit Riket nyttig, utan twärtom, både för det allmänna och enskildta skadelig. Jag begriper icke hwilkendera af dessa satser han wil, at Läsaren skal hålla sig til; ty det blifwer aldeles omöjeligt, at de både på en gång kunna få rum i en människo-hjerna, om han ock wore aldrig så stor.

Han brukar widare samma konstgrep, som han tilförene lärdt och want sig wid, nämligen, at bewisa sin sak med författningar som just äro de samma, hwilkas ord aldraförst fordra bewis. Han tycks ändteligen draga känsla til sin Contrapart: han fäcktar ifrigt; men nyttjar föga andra wapen än bara leksaker, och när han icke kan därmed få honom at fly, talar han med honom (dock på höfligt wis) om Pyrhonister och Enthusiaster, som lika med honom arbeta med en dubbel tanke-kraft, utom mångt annat; men efter Criticus ändock ej kunde (jag wet ej af hwad farhåga) tro sig wara säker om segern, läser han up för honom til slut et Kunga Bref, N B. likwäl öfwer 200 år gammalt; hwarest de, som warit af Auctors tanke-sätt, förwises byen, och anses såsom Riks-förrädare, dem man för ingen del bör lyda.

Så hurtigt gör Criticus saken ifrån sig. Men NB. det fölgde ändock ingen werkställighet därpå; ty Orderne woro för gamla, och det är harmligt nog, at man icke kan slippa alt på en gång, utan måste ännu wara i farhåga, at Auctor kan qwickna up igen, hålla Criticus längre qwar på Theatern, än han wille, och trodde sig behöfwa wara, och det som tyckts blifwa aldraswårast, stå i fara, at för hela Allmänhetens ögon komma illa därifrån.

§. 64.

Jag sade, at Criticus tager det för afgjordt, at en och samma är Auctor til dem båda, då han påstår, at han utan swårighet kunde begripa uträkningen med bägge desse Skrifter, och huru de bägge concentrerade i en Punct; men wisar straxt därpå i det följande, at hwardera af dem innehålla så stridiga satser sins imellan, at de involvera en uppenbar Contradiction.

Efter hwad kärleks, sannings och uttolknings Lagar, har wäl Criticus då handlat, när han wil truga dem på en och samma person, den han icke ens känner: och ehuru han i sin wederläggning anstäldt flera undersökningar öfwer hans person, ännu ej med säkerhet kunnat inhämta, om han är in- eller utländsk man. Eller om man än wille medgifwa, at en werkeligen warit Auctor til dem bägge, huru swagtänkt måste han icke warit, då han gör sig mycken möda, at lägga denna Contradiction i dagen, och icke kunde föreställa sig, at Auctor likwäl altid kunnat wid Anonymiska Skrifter hafwa den undanflygten, at skylla endera Afhandlingen på någon annan, då hela Argumentation ej kunnat träffa någondera.

Men på det, at wi icke måtte twista med Criticus om Personen, utan om saker, som röra allmänt wäl, wil jag gå in med honom därutinnan, at en och samma är Auctor för dem bägge. Ej eller blifwer här stället, at undersöka, huruwida de i hwardera Tractaten handterade ämnen, äga sin riktighet: det är förut wist: wi wände blott wår upmärksamhet på den efter Critici tanka uti dem liggande Contradiction.

Satserna äro dessa: Alla utlänningar skola hafwa en fri Seglation uti Riket: Alla Städer uti Riket äro berättigade, at idka en obehindrad in- och utrikes Sjöfart. Ser du, min Läsare! någon Contradiction uti dem? Lät oss taga et annat exempel, som är därmed aldeles likt. Alla Holländare få segla til andra Nationer, och alla andra få segla til Holland: mon det wara en Contradiction? Om en Arrestant kommer på fri fot, och får lof at gå hem, mon han därföre kan hindra alla andra, at nyttja samma frihet? Stockholms Stad har ju ägt en sådan Seglations-frihet långt för Product-Placatet, och utlänningen tillika samma frihet, at segla til Stockholm. Huru kan då saken wara absolute omöjelig? Det som werkeligen förr händt, kan ännu hända.

Hwad säger då Criticus därom? ”Jo! han säger, at desse bägge Idéer äro så aldeles emot hwarannan stridande, at de omöjeligen kunna twingas tilsammans, utan at revoltera hela Auctors Handels-system. De confundera äfwen alla de skäl och bewis, med hwilka han sökt styrka hwardera af desse satser särskildt, eller hwar och en för sig: det ena Argumentet beslår och wederlägger det andra, och ändteligen tilhopa smälte kunna icke annorlunda uplösas, än at hwart och et likafullt behåller dess stridiga wäsende emot det andra, och alla sunda och rediga begrep måste under Operationen sitta imellan.”

Hwad skal nu wår uplysta allmänhet säga om wår Criticus och hans Wederläggning? Det första ljus, som faller på människo-slägtet, är ofelbart det, at af twänne bekanta och helt kårta satser se, om de äro stridande emot hwarandra, eller icke. Saknas detta begrep, så involverar det en klar Contradiction, at tillika wara en förnuftig människa.

§. 65.

Criticus far fort, och finner widare en Contradiction, eller som han i början kallar det en confusion af alla de skäl och bewis, med hwilka Auctor sökt styrka hwardera af desse satser. De skäl, som Criticus påbördar Auctor, äro, at Nationnale Interesset fordrar Sjöfartens utwidgande på det sättet, at Norrländske Städerne fingo utreda Skepp med eget folk til utrikes orter: och at det är skadeligt för en Stat, at sjelf utskeppa sina Waror. Båda dessa satserna äro grund-falskt Auctor påträngde. Ty hwarest säger han i sina Påminnelser, at all utskeppning från Norrland borde ske med eget Folk och Skepp? Om Auctor ock kunnat tänka sådant, kan han dock aldrig af sina Påminnelser därom öfwertygas: men än wärre måste Criticus råka ut, när han skal bewisa den senare satsen wara Auctors, nämligen, at det är skadeligt för en Stat, at sjelf utskeppa sina Waror.

De af Auctor pag. 19 och 20 anförde Exempel wisa wäl möjeligheten, at utan widlöftig egen Sjö-fart komma til wälmåga, dem Criticus warit för swag at bestrida; men de föda aldrig af sig den slutsats, at egen Sjö-fart är i gemen skadelig, och än mindre kan den satsen trugas på Auctor, som näst förut lägger sin hufwudsats om Handelen, å daga, nämligen, at den ej tål minsta twång, utan at taga skada däraf. Wore icke sådant det hårdaste twång i werlden, at hindra wåra Handlande från utrikes Sjö-fart? Hwarifrån har då Criticus fått denna sats? Utur egen hjerna; ty Auctor yttrar sig utom dess uttryckeligen, at han aldeles icke är någon fiende, hwarken af Sjö-fart eller Manufactur-inrättningar; likwäl påbördas här honom en snörrätt däremot stridande sats, som aldrig fås igen af hans Skrifter, och med den drifwes contradictions spelet emot honom.

§. 66.

Är det wäl, dömme nu hela werlden, raisonabelt, at först dikta sak emot Auctoren, och sedan dömma honom därföre för wanwettig? Hade detta skedt af oförstånd eller förhastande, wore brottet därwid dock drägeligt; men när Criticus näst förut i början af pag. 44. säger uttryckeligen sig begripa, hwarthän desse satser syfta, och huru altsammans concentrerar i en Punct, nämligen, at Norrbottningarne wilja hafwa Stapel-rätt, och sedan besökas af utlänningen, dömmer han straxt i det följande, at de således af honom sjelf i en Punct concentrerade satser ”omöjeligen kunna twingas tilsammans, utan twärtom stöta all förnuftig öfwerläggnings-kraft, och all redig slut-konst; så at om i en hjerna icke kunna rymmas twänne krafter, som snörrätt strida emot hwarandra, så kunna ock dessa bägge satser aldrig tillika förfäktas.”

Jag undrar högeligen, huru samma satser, som han nu förklarar för stridige, näst förut i Critici egen hjerna kunnat concentrera i en Punct, så at han af båda afhandlingarna förmått utdraga en fullkomlig sammanhängande tanka, och jag frågar hwar tänkande människa: om icke just detta involverar den uppenbaraste Contradiction, som en Aristoteles och Wolf i sin tid någonsin kunnat tala om?

Om jag wille medgifwa ej allenast, at de Auctor påtrugade satser werkeligen wore hans, utan ock, at deras werkställande för Fosterlandet werkeligen wore skadeligt, nämligen, at Auctor wil utwidga Sjö-farten inom Riket genom flera Stapel-städer, och at wi därtil icke borde taga Arbetare från Jordbruket, utan låta utlänningen skaffa oss wåra behof, finner jag dock uti dem aldrig wara någon Contradiction. Wi hafwe ju däruppå hundrade prof, at sådant werkeligen så i Swerige, som annorstädes händt. Huru kan då sådant innehålla någon Contradiction? Omöjeliga ting blifwa för en Allmagt möjeliga; men stridiga satser winna aldrig hwarken möjelighet eller warelse.

Si nu, min Läsare! huru Criticus bleknar af för denna stöten. Jag försäkrar, det ömar mig rätt mycket, at angripa honom så hårdt; men då det rörer Medborgares frihet, blifwer det en så öm skyldighet, som det wore nedrigt, at göra något af enskild hämd och Interesse.

Jag hör och ser många tänka lika med mig; men de flästa krusa för egennyttan, och wilja icke stöta sig med dess förswarare; utan smyga småningom sanningarne fram. Men jag fruktar, at wi därmed sent eller aldrig få hjelp; ty utom dem, som i wår närwarande hushålls System hafwa sitt Interesse, äro wåra hushålls Principer insupne, så godt som med moders-mjölken, och flere fördomar hafwa uti Nation så wunnit burskap, at de hos fläste med möda genom de aldratydeligaste föreställningar kunna utrotas. En så wäl förwarad Fästning gifwes aldrig öfwer i godo. Alfware måste där wara. När redliga och nitiska män för Fosterlandet upelda hwarannan, med sanning sluta sina leder tilsammans, och gå sedan på, på Kung CARLS wis, så måste egennyttan ändteligen slå Chamade; men annars sker det icke.

---

Anmärkningar,
Öfwer de wid Källan til Rikets Wanmagt anstälda
Wattu-Prof.

§. 67.

Bewågne Läsare!

Det förtryter mig, at jag om denna Wattu-Profwaren ej förr fick underrättelse, än sedan jag til större delen syslosatt mig med Swaret på Wederläggningen, och det i en tid, som på det nogaste warit afmätt til mångfaldiga andra förrättningar, de där med godt samwete ej kunnat wårdslösas.

När et ämne i sin ordning skal handteras, bör det med sina skäl och motskäl få fästa sig uti minnet, och ses i sitt sammanhang, på det hwar omständighet måtte få sitt behöriga ställe; men då föga annat än några af de tysta midnatts stunder fått därtil upoffras, på hwilka et med bekymmer öfwerhopat sinne, ej mera hwardera gången hunnit, än återhämta sitt lugn och sakens sammanhang, förrän Naturen fordrat det återstående af natten til lifwets wederqweckelse, så har Afhandlingen ej kunnat få den regel-bundna ställning, som annars en hyfsad Skrift bör äga.

Söker du sanningen, så är jag säker, at den igenfinnes: Stöter du dig öfwer ordning och skrif-sätt, så tekna dem up i ditt minne för min räkning, men utan afdrag i saken. Det är mig medfödt at fela: Jag tål gerna den blygd jag därutinnan förtjent, allenast jag kunnat afstryka mig en annan, nämligen: at sitta stum då Medborgares rättigheter trampas.

At nu aflämna et omständeligt Swar på dessa Wattu-Prof, kunde ju ej annat, än blifwa tröttsamt för dig, då nödwändigt mycket, af hwad anfördt är, borde för sammanhangets skul återhämtas, och för mig, at nu werkställa, omöjeligt. Sedan jag i föregående Afhandling fått lägga sanningen i dager, måste jag här åtnöja mig allenast med några Anmärkningar.

Ingen ting är angelägnare, än at pröfwa wattnet wid en Källa, innan man nyttjar något däraf; men då wattnet däruti har, efter wår Wattu-profwares eget begifwande, en lockande sötma, och det ligger wäl til pass för hwar Swensk undersåte, at få wederqwecka sig därmed, wore det äfwentyrligt, at wara för lätt-trogen, utan at noga granska saken.

Det är möjeligt, at de som wilja sälja watten på torget, ingen ting häldre önska, än at få en sådan Källa utdömd, där hwar man kunde utan penningar få dricka sig otorstig; och därföre betala wäl en Wattu-profware, som i det klaraste wattnet skulle oförmärkt smyga något Arsenicalskt, och sedan wisa för hela werlden de fula prof, som et sådant watten gifwer.

§. 68.

Wattu-profwaren på samma sätt, som den förra Criticus, gå sjelfwa sammanhanget förbi, wända ögonen från det öfriga, och fästa sig förnämligast wid det som Auctor anförer emot Product-Placatet, och påstå, at i hela dess Afhandling ej finnes det ringaste bewis, utom några Historiska händelser, dem de på alt sätt söka förklara til sin förmon. Jag wet icke hwad den senare Criticus i synnerhet pag. 6. kan twärt emot sanningen påstå, at Auctor icke funnit för godt, at hänleda de anförde skadeliga fölgderne från detta Placats naturliga beskaffenhet, då de likwäl läsas hos Auctor pag. 8, 9, och 10. med denna Ingress: Påfölgderne blefwo så enlige med författningen, som för wårt allmänna beklagelige, de där sedan af sjelfwa förbudets natur bewisas i 6 särskildte Puncter.

Man wil nu icke nämna om, huruwida de anförda bewis äro fullkomlige eller ej, men at Auctor likwäl budit til, kan ingen neka, som lånar ögat til hans Skrift, och det war Wattu-profwarens skyldighet, at undersöka, om de höllo prof eller ej; men då han wågar påstå, at de icke ens finnas, förwärfwar han sig föga förtroende hos owälduga Läsare.

Auctors skäl kunde aldrig på lättare sätt beswaras, än då man säger, at de icke ens gifwas til. Huru skal då den helsosamaste styrk-dryck hålla godt prof, när man i början straxt så behändigt wet, at distillera kraften bårt, och låta sedan hwar man smaka, huru wämjaktigt det återstående är?

Historiska händelser äro af hela werlden antagne för de aldrasäkraste bewis, om Lagars och Författningars werkan i en Stat; men då Auctor fölgt samma principe, dömmes han skyldig för en grof Fallacia antecedentis pro causa, i sin Argumentation.

Wattu-profwaren måtte altför litet granskat sitt och andras sätt at tänka i de flästa göromålen, och huru få de sanningar äro, som icke af den följande ärfarenheten blifwa uptäckte och få sin förnämsta styrka.

Han kunde med lika grund påstå, at samma Fallacia wore begången af mig, då jag säger, at elden bränner, hwilket jag likwäl icke annars wet, än at hwar gång jag eller någon annan kommer den för nära, har en sådan werkan fölgt därpå. Jag hade rätt lust at höra, huru denna Criticus skulle af sjelfwa eldens natur bewisa denna dess brännande kraft, om han icke finge lof at taga sig förut några dess werkningar för bekanta.

När Auctor ej allenast med skäl, tagna af författningen, utan ock af egen och andra Staters exempel lagt å daga, at närings frihet altid gått för wälmågan, och twånget för et Folks elände, och det förra nekas honom aldeles, och för det andra afmålas han löjelig; så måtte då läsaren med skäl dömma, antingen den afmålade, eller den som strukit på en ren sak en swart färg, mera förtjent allmänhetens åtlöje.

§. 69.

Pag. 7. Röjer wår nya Criticus, huru litet owäldugt han tänkt uppå saken, och huru han förwändt Auctors mening och gör figur med några sannolikheter. Han tager det för afgjordt, at ju mera wi hindre utlänningen utur wår rörelse, ju rikare skole wi blifwa på penningar, waror och folk; då det likwäl strider emot hela werldenes förfarenhet.

Et Rike, som med andra Magter idkar handel, måste altid betala sine införskrefne Waror med penningar eller tilwerkningar; räcker det ena icke til, måste det andra ärsätta bristen. Skal et Rike winna, måste det tilwerka och aflåta waror för högre wärde, än det införskrifwer.

Wil man nu med Criticus påstå, at Riket winner, då utlänningen hindras, så måste antingen wärdet af utskeppningen ökas, eller på införskrifningen minskas, annors är det omöjeligt. Hwilkendera mon tro Criticus menar sedan Product-Placatets utfärdande hafwa skedt? Mon det, at några få i wissa Societeter sammansworne personer sättas i stånd, at undertrycka inrikes waruprisen, skal öka tilwerkningen? Eller mon det kunna åstadkommas genom den frätande afundsjuka, och penninge-dryga Processer, som underhållas imellan wissa Societeter och Skrån inbördes, om hwarderas, til sin Profession hörande göromål, hwilka i Stockholm allena, inom en kårt tid tömt Arbetarenas pungar til flere tunnor Guld?

Jag hade lust at höra af Critici Införskrifnings-extracter, til huru många tunnor Gulds wärde wåra utländska behof minskats sedan Product-Placatet kom ut; men kan han ej det, så håller jag före, at det lås Criticus tror så wäl förwara wår ägendom, nämligen: at genom Product-Placat, Ordinantier, &c. dämma utländska rörelsen från de öfriga lemmar i Samhället, til några få Port-ådrar i Riks-kroppen, är långt farligare, än om hwar och en finge bära nyckelen därtil i egen ficka; ty jag försäkrar, at då först skulle en och hwar inrätta munnen efter matsäcken, hwilket föga sker, så länge wi stå under förmynderskap.

§. 70.

Criticus befarar, at utlänningen skulle genom sin större handels-styrka fördärfwa hela Rikets handel: Lät oss litet tänka på saken. Skal utlänningen stöta ut wåra egna, måste han wara i stånd, at göra samma tjenst för billigare pris.

Huru kan det ske? Man wil skylla därpå, at utländske Handlande röra sig med större Capitaler, än wåra egna det kunna göra. Detta låter ganska wäl höra sig; men lät oss tala med förfarenheten: Wisar den oss icke uttryckeligen, at en Holländsk Bonde kan segla för så låga Frakter, som den rikaste Köpman i Amsterdam, ehuru han icke hafwer en hundrade del af den senares Capitaler? Jag trotsar den största Capitalist i Stockholm, at segla på Danzig och Lübeck för drägeligare Frakt, än en Raumo- och Nystads-bo, som knapt kan räkna flere Dalrar, än den förra tusende.

Om wi likwäl oaktadt alt detta påstå, at Product-Placatet tjente til at uphjelpa wår egen handel, sätta Swenska Män i förmögenhet, och med det samma i stånd at röra sig med större Capitaler, och i följe däraf i sin handel åtnöja sig med mindre ränta, än tilförene, så är klart, at denna af Placatet förmodade werkan, nu på 40 års tid ofelbart bordt wisa sig, så at åtminstone wåre största Capitalister kunnat bårtrycka af alla utlänningar, som warit af ringare förmögenhet, deras Frakter; men då de efter så långt bemödande ej hunnit längre, än at en Ängelsk, Finsk och Holländsk Bonde, kan i fredliga tider hålla dem aldeles ute, och Penninge-räntorne inom Riks, private imellan, gå up til 12, 15 à 20 pro Cent, så måste hela den principen, som föder af sig så olyckeliga fölgder, wara i grund falsk.

Helt andre orsaker äro, som sätta den ena Nation i stånd, at hålla pris med den andra: det är tarfwelig lefnad, sparsama utredningar, lindriga hyror, och billiga Skepp; men ingendera af dessa blifwer möjelig, så länge några genom författningar äga fram för andra en lätt och säker åtkomst til Penningar.

§. 71.

Wår Handels-system anser Riket för en skattdragare, at uphjelpa Handelen hos några få Personer, då det efter mitt begrep likwäl wore bättre, at nyttja Handelen, för at hjelpa Riket.

Ena gången hafwe wi lyft up Handelen, en annan gång Manufacturer och tredje gången wåra Fiskerier; men jag beklagar, at wi alt för litet tänkt därpå, at i en Stat aldrig kan gifwas bårt någon rättighet, utan at någon annan förlorat i samma mån af sine förr lagligen undfångna: at lika rättigheter bland Medborgare är det rättwisaste: at denna jämkning fäller alla prisen til det lägsta, som i den Staten är möjeligt: at en fri utländsk rörelse är det enda Penninge-fång för en fattig Stat, som så länge skattar den rikare, tils de emot sin folk- och Waru-mängd hafwa lika mycket hwardera.

Det måste ju altid göras en skilnad imellan et Rikes förmon, och några wissa Handlandes, hwilka ofta kunna winna på sine Medborgare, och wäxa frodigast af de andras aska. Dock bör man ej eller undra, at de som en gång kommit up, hafwa sitt salva garde i beredskap, at wid första försök taga dem under namn af Riket i förswar.

Bland dem är ock Wattu-profwaren en, som werkeligen gjordt sig förtjent af deras hugkomst, för det han troligen gjordt alt sitt til, och sanningen at säja, mera än man gemenligen i Critiker plägar finna, fast det icke til alla delar kan hafwa den åstundade werkan. Han säger helt dristigt, at ämnet, som Auctor drifwer, är emot hela Rikets sanna wälfärd så uppenbart stridande, så at få så grufweliga exempel lära kunna upwisas i Swenska Historien.

Här ser man hwad han bär i skölden: Han wille wäl komma åt Auctoren på annat sätt, om det gått an. Den grufweligaste bland Swenska Skrifter borde twifwelsutan efter hans dom icke få någon annan ända, än den, hwilken månge mindre grufwelige fått förut. Uphofsmannen för en sådan Skrift har ju förtjent en emot Skriftens innehåll swarande medfart, som ej annat kan, efter Critici tanka, än blifwa lika grufwelig och utmärkt i Swenska Historien, som sjelfwa des Skrift. När du, min Läsare! häraf känner igen, hwad Critici hog leker på, så har du lätt at sluta til Wattu-profwens owäldughet.

Sälla dagar! då Swenske män få utan farhåga talas wid: då oskulden ej behöfwer frukta för hot, eller sanningen för rådande wilfarelser.

§. 72.

Wid första Wattu-profwet wil Criticus bewisa, at Product-Placatet, hwarken drifwit ut wårt folk, eller anwändt dem på sådant sätt, som för Riket warit mindre fördelaktigt, utan twärtom, at det qwarhållit flera tusende, som från jordbruket fördrefna, dymedelst funnit ibland Sjö-folket en säker Fri-Stad.

Hwad nu det första beträffar, huruwida Product-Placatet kan äga någon del i folkets utflyttning eller ej, så hafwer wäl Auctor i den delen icke uttryckeligen yttrat sig; dock så länge Criticus är ense med honom däruti, at utflyttningarne hafwa något werkeligt ondt til orsak, hwarföre de ske, och det på flere ställen i denna Afhandling är å daga lagt, hwad bedröfwelig werkan sådane Förbud haft uppå wår wälmåga, så lärer icke påfölgden gärna kunna skiljas från sin orsak.

Hwad det andra angår, nämligen: huruwida wår folkmängd genom samma Placat blifwit dragen från andra fördelaktiga näringar, så är det äfwen i föregående tydeligen wist, ej allenast, at Product-Placatet dragit en stor del arbetare från Landt-bruket och andra nödiga närings-fång, utan ock af Kongl. Commerce-Collegii egen skrifwelse til Kongl. Maj:t i detta ämne, at de i denna nya näring, arbetade sig och hela Nation til en märkelig förlust; hwarigenom Auctors påstående, at den forcerade Skeppsbyggnad slagit fötterna undan Landtbruket, med det samma fullkomligen blifwit bestyrkt.

Och hwad ändteligen det sista widkommer, nämligen: at detta Placat öpnat en ny Fristad för wåra arbetare och Lösdrifware, hwilka genom Förbud emot hemmans klyfningar, 1723 års Tjenstehjons-Stadga, och flere dylike författningar blifwit flygtige gjorde; så bör jag därutinnan underrätta Läsaren, at samma Förordningar, så skadelige de ock i sig sjelfwe woro för Swenska Folk-ökningen, kunde likwäl den tiden då samma Placat utfärdades, ännu ej gifwa minsta anledning til utflyttningar; emedan både Swerige och Finland woro då ännu, dels af den förskräckeliga grasserande Pesten, dels ock genom det blodiga tjugu åra kriget til så stor del ödelagt, at den tidsens arbetare ej allenast hade öpet tilträde til Hemmans-bruk, utan man wille äfwen genom twång förmå dem til Ödes-hemmans uptagande. Jag wil allenast anföra däruppå et enda, men tillika owedersäjeligt bewis.

Wid 1723 års Riks-dag anmälte Krigs-befälet wid de indelte Regementer til häst, om icke förmögne Bonde-drängar kunde inskrifwas och hänwisas, at uptaga ödes-rusthåll och Lönings-hemman; hwilket Kongl. Maj:t likwäl under den 16 October samma år aldeles afslår; af den grund: at intet twång härwid war nyttigt.

När man nu tillika eftersinnar, huru många tusende andra Hemman denna tiden aldeles lågo öde och wäntade på arbetare, och huru de bebodde plågades af folk-brist, war genom de nyssnämde författningar ingen möjelighet, at göra några trefna arbetare fridlösa, som därföre hade nödgats til den nyligen utwidgade Skepps-byggnaden och Sjö-farten taga sin undanflygt, utan twärtom, ju flere som därigenom drogos från Landt-bruket, ju längre måste det bedröfweliga ödes-målet på Rikets brukbara Jord wara; så at om wi för exempel, ej toge mera än 4000 arbetskarlar, som för all sin tid, genom denne forcerade Sjö-fart wändt ryggen til Landtbruket, af hwilka hwarje twänne i annor händelse, åtagit sig, at upbruka et helt ödes-hemman, så hade, om ej Product-Placatet blifwit utfärdat, 2000 flere ödes-Mantal blifwit genom deras arbete med tiden i stånd bragte, til en förträffelig hufwud-stol för Riket; då samma arbetare nu i det stället en lång tid bortåt måst saknas från hemmans-arbetet, och däremot syslosättas med sådant, som ej annat än förlust af sig kastade.

Tage wi widare i öfwerwägande, huru få Sjömän hafwa hog eller tilfälle för Äktenskap, och hurudan upfostran deras barn gemenligen gifwes, så blifwer förlusten än långt känbarare; Och kunne wi ej undgå, at skrifwa på detta Placatets Conto, saknaden af samma Sjömanskaps posteritet.

Häraf ser då Läsaren, om icke Criticus sökt draga strå för oss i en så alfwarsam sak, och at wattnet i källan är klart, fast Criticus i sitt glas genom egna tilsattser, satt däruppå en annan färg.

§. 73.

Men om jag åter wille uphäfwa alla dessa bewis, och medgifwa, at de af Criticus åberopade författningar haft redan den tiden en sådan werkan, som han dem tilskrifwer, nämligen: at jaga ut arbetare: Om jag hölle för troligt, at det på flygten drefne folket här funnit genom Product-Placatet en rymligare Fri-Stad; fast jag wet, at wåra rymmare ingen öpnare wäg haft, at komma ut, än genom wårt Sjömans-Contoir, sådant som det nu är, så frågar jag likwäl: Mon det kan blifwa et skäl, at förswara samma Placat med? Ty samma ändamål hade lika wäl wunnits, om man fridlyst alla lösdrifware, som angifwit sig, at blifwa lindansare, utan at man därföre får säga, at samma författning warit den lyckeligaste, fast den kunnat gagna af en händelse.

För öfrigt är det fägnesamt at läsa, huru Criticus här på stället handlar om bonings- och närings-friheter på landet, såsom den rätta frö-stocken för wår folk-ökning, hwarutinnan jag med honom i alla delar instämmer, och är därom fulleligen öfwertygad, at båda dessa af Naturen dem förunta rättigheter, ej utan den smärtefullaste skada för hela Samhället kunna dem beröfwas; Ty få de icke lof, at på anständigt sätt föda sig, blifwer hunger och nakenhet deras påkörare; men nekas dem bonings-friheten, wisa förföljelsena dem wägen utur Riket.

Det hedrar Criticus i synnerhet, hwad han säger i början af p. 12: At wåra författningar just i wår frihets början redan woro sådane, at inga andra människor fingo lefwa, än Husbönder och deras nödiga tjenstefolk, men inga fria arbetare. Denna beklageliga sanning är just den samma, som ledt Auctor det ena steget efter det andra in uti sit System. Så långt han löst Staten i sina tankar från et sådant twång, har han både af förnuft och förfarenhet sett sitt Fosterland räddat, och på andra sidan, i dessa och andra dylika band, läst med stora bokstäfwer Rikets olycka.

Skulle någon owäldughet hos Criticus äga rum, wille jag wänligen anmoda honom, at lämpa samma arbets- och närings-frihet äfwen til Städerna; ty de bebos af lika beskaffade människor, som Landsbygden. När en oskyldig söker för hela sitt Fädernes arf, at winna burskap i en Stad, och under det Processen warar, äter up sitt Möderne, och får hwarken lof at sy, swarfwa, snickra, wäfwa, smida eller handla, med et ord, icke arbeta och föda sig, så blifwer wäl farten til Ryssland, Preussen eller Norrige, den enda lustresa han har at tänka uppå.

När Husbönderne redan i frihetens början, efter Critici medgifwande, utwerkade en så skadelig författning för det ringare folket, som Tjenstehjons-stadgan war, huru troligt synes icke, i fall några husbönder wid denna tid gifwits öfwer handelen, at de arbetat på de ringares förtryck, utur samma princip.

Då utländske Expediterne blefwo aldeles förbudne i Bergslagen, i Stapel-Städerne deras fri-dagar inskränkte til tre timmar, jämte mångt annat, då man arbetade på et nytt General-Tjäru-Compagnie, och förbehölt de tre störste Stapel-städerne allena nederlags friheten, så kan man nästan se, at alt gick därpå ut, at allas ögon innan korrt skulle lita til dem.

§. 74.

Criticus anförer p. 13, huru månge genom Skepps-byggerierne hafwa haft sin föda och näring; men jag begriper icke huru han är så kårt-tänkt, och tror det kunna bewisa nyttan af Product-Placatet, utan at han en gång bjuder til at wisa, det samma antal arbetare förtjente mera i detta arbete, än i någon annan näring, eller åtminstone lika mycket. När nu Kongl. Commerce-Collegium uttryckeligen betygar, at detta arbete kastade förlust af sig, för Product-Placatets utfärdande, och förut är bewist, at den genom samma författning ärsättes af medborgare, så är klart, at jag på lika sätt åtager mig, at bewisa nyttan af et Hwalfiskfänge under Hittland, fast 50 personers Sommar-arbete eller förtjenst ej skulle stiga öfwer 100 daler, och de hela sin öfriga förtäring finge ersatt genom Præmier. Äfwenså kunde man ock öfwertyga med lika wisshet Läsaren om nyttan af en forcerad Mullbärsträds plantering, och Silkes-maskars skötsel öfwer hela Riket. Nej! säger du: Det lönar icke omaket: därwid är mera arbete än förtjenst. Rätt så! Det war just det samma, som jag wille swara Criticus, och lära honom at innan han en annan gång skryter däraf, huru många tusende människor födas af en ny näring, han förut bör bewisa, at antingen det antal arbetare ej haft någon annan näring, at kunna föda sig uti: eller at de uti ingen annan kunnat tilwerka Waror til högre wärde, än i denna; men då han det förra ej gittat, och det andra icke ens budit til, at bewisa, så finner Läsaren, af Criticus alt ännu wara ogjordt, hwad han wid det första Wattu-profwet åtagit sig.

Ändteligen wil jag erindra Criticus, at han med lika jämt sinne bör tåla Product-Placatet granskas af Auctor, som han wil at andra skola tåla, hwad han wid detta Wattu-prof anförer emot åtskilliga andra, lika gamla och allmänna Författningar.

Jag för min del tycker wäl, at Criticus i sina anmärkningar öfwer dem har rätt; men det torde finnas de, som anse Critici förfarande med dem, för så grufweligt, som han sjelf anser Auctors med Product-Placatet.

Mig faller in härwid, hwad en Svensson säger i et Samtal, när han yttrar sig om Tryck-friheten: ”Det är mindre kinkogt, säger han, at skrifwa emot Lagarna, än emot wissa Inrättningar; Ty när desse drifwas af rike och förmögne, samt följakteligen mägtige idkare, som äro i stånd at skaffa sig medhållare, hwar man kommer; så är det ofta wådeligit nog, at därwid uptäcka sådane felaktigheter, hwilka wäl kunna gagna någre enskildte personer, men skada det Allmänna.”

Nu til det
Andra Wattu-Profwet.

§. 75.

At nagelfara alla de irringar och misstag, som Criticus härwid gjordt, blefwe nu mera för widlöftigt, sedan saken i det föregående är tydeligen lagd för Läsarens ögon. Han anförer i synnerhet pag. 19. et summariskt sammandrag af dem i sex särskildte puncter, dem jag kårteligen hwar för sig wil beswara.

Sedan han i början af samma sida, infört et stycke af Auctors Skrift, säger han: Sådant buller och wäsende behagar Auctor göra af ingen ting; Ty, säger han: I:o. nekar jag, at klagan mer och mer öktes, då likwäl han måste sjelf medgifwa, at Allmogen wid flere Riksdagar klagat, och at eländet ändteligen blef för stort, så at Ständerne sjelfwe wid 1762 års Riksdag måste uppenbarligen säga, at de aflägsnare orter icke ens för Sedlar, och knapt för Contant Skiljemynt, kunnat få några marker Salt, och at samma brist ökt sig just i en tid, då Ständer länge mödat sig den afwärja. Här röjer Criticus sitt tungomål. Dessa ord äro intagne uti Källan til Rikets Wanmagt, straxt efter de af honom anförde orden. Jag tycker, at klagan kunde icke gå längre, fast sådant föga hos Criticus upwäcker någon ömhet emot menigheten.

De aflägsnas klagan höres sällan så långt, at den hinner til Hufwudstaden, månge få dessförinnan sätta til egendom, helsa och wälfärd; men då den ändteligen kommer fram, tror man, at de klaga för ro skull. De nödlidande hafwa dock den trösten, at Herren hörer de fattigas klagan, då de af människor blifwa förgätne.

§. 76.

II:o. Säger Criticus: Är berättelsen om Monopolisterna hemma, blott i Auctors hjärna. Denna proposition är til en del sann, och til en del grundfalsk. Sant är det, at berättelsen om Monopolisterne måste warit i Auctors hjärna, efter som han infört dem i sin Skrift; men falsk åter däruti, at den blott war hemma där; ty menar han, at ingen ting annat war i Auctors hjärna, än berättelsen om Monopolisterna, så ehuru dum och enfaldig han ock tror honom wara, kunde det dock aldrig gå så långt, at där icke annat fans, än blott denna berättelse. Är åter meningen den, at ingen annan gifwit berättelse om Monopolister än Auctor, så röjer det så uppenbart förnekande af sanningen, at jag gärna önskat kunna undgå, at sådant anmärka. Därom läses åtskilliga berättelser, bland annat i Herr Commerce-Rådets och Riddaren NordenCrantzes omständeliga Swar i et Memorial til Riksdagen 1760. Flere är onödigt at anföra; ty et enda gör alt nog, at beslå Criticus med.

Men lät oss likwäl medgifwa, at berättelsen wore hemma blott i Auctors hjärna: at ingen tänkt, skrifwit eller annars anfört någon berättelse om Monopolister förr än han; däraf följer dock aldrig, at de icke gifwas til. Det lärer wara i det föregående så handgripeligen §§. 46. 47. &c. lagt för hela werldenes ögon, at saken icke mera kan heta idealisk, utan twärtom så werkelig, som beklagans-wärd. Och jag wet icke huru Criticus är i stånd at neka därtil, om han icke wil läsa bakfram alla de wid denna Riksdag utkomne, och af Riksens Högloflige Ständer auctoriserade Handlingar.

Man säger wäl, at Lagarne skola hindra sådana missbruk; men jag beder om lof, at få erindra: Det en öfwerlägsen och tilhands warande styrka, är altid i stånd, at utwerka Lagar efter sin egen afsigt, skaffa sig medhåll och Pluralitet, genom dem ny styrka och tilgångar, til mera förmögenhet, tils de ändteligen i Gull- och Silfwer-hjelmar ej frukta för Lagarnas hot, och det straff, som obewäpnade Medborgare för sina brott äro blottstäldte före.

Det blifwer en ewig, fast härtils af mindre delen känd sanning, at Lagar få ej sin werkställighet af sig sjelfwa, utan af den jämwigt, Medborgare stå uti emot hwarandra. Finnes en sådan jämwigt, då är Staten lyckelig med kårta, och äfwen medelmåttigt goda Lagar; men då den saknas, och Nation faller på den smaken, at genom Lagar och Förklaringar stoppa alla lönhål igen, hwarigenom den öfwerlägsna egennyttan wil tränga sig ut, så är det en trälsam och fruktlös sysla; ty då wi stoppat til 20 löngångar, så stå 100 än öpna, hwilka måste blifwa så mycket större; och i fall de alla tilstoppas, så brytes dock hela Balken öfwerända.

§. 77.

III:o. Nekar Criticus i allmänhet Saltets stegring i pris. Slå up hans egen upgift därom, pag. 31, så skal du få se min Läsare, huru Saltet, som 1726 kåstade 17 Daler tunnan gick 1761 til 42 Daler; och wil du weta huru pålitelig dess tabell är, så jämför, hwad han sjelf på föregående sida måste widgå: at Saltet år 1762 gick up til 50 Daler, då han likwäl för samma års högsta Saltpris anteknat 34 Daler: och jag wet wisst, at samma sommar war det 32 à 34 Dal. i Junii och början af Julii månader, då Saltet directe togs i quantiteter af Saltskeppen, det bästa köpet; men at det i September månad ej mera ficks under några och fyratio Daler, och hade jag winteren därpå bref ifrån Stockholm, at Saltet då såldes i minut för 66 à 70 Daler, då det likwäl i Österbotten ut-minuterades under samma tid för 54 à 60 Daler.

Orätta upgifter äro mödosama at utreda, men tillika föga hederliga för sin uphofsman, då deras opålitelighet uptäckes för hwars mans ögon.

Hwad Criticus pag. 30. nämner om Sill-fångsten i Götheborg och Wästersjön, som han säger oförmodeligen blifwit större, än at Salt-förrådet kunde swara däremot, så bör Läsaren därwid märka: At Sill-fångsten hela de föregående tio åren, hwart år märkeligen ökts, så at 1760 års fänge war 39957 tunnor högre, än 1759 års: 1761, 44711 Tunnor rikare än 1760, men 1762 års tilökning gick emot det föregående årets ej högre än til 30581 Tunnor, och kunde således ej på något sätt anses hafwa blifwit oförmodeligen större, än de förflutne åren; hwaraf wäl finnes, at Götheborgs Handlande wetat med et sådant förråd i tid förse sig. Men antingen Götheborg eller Stockholm, eller ock någon annan Stapel-stad, härwid försummat at rätt förestå sitt Förmynderskap, för en så stor del af Riket, som måste om sina nödwändighets-behof se dem i händerna, blifwer dock det oryggeligt, at band i Handelen därtil warit wållande.

IV:o. Nekar Criticus helt och hållit, at af Saltets brist eller stegring, upkom någon allmän nöd för Allmogen. Auctor har först icke directe sagt, at nöden endast härrörde af Saltets stegring: Conjuncta valent. Sedan bör man erindra sig, at han ej eller nämt om en aldeles allmän nöd; nog af, då flere Provincer hade swår känning däraf, fast det för Criticus ej tycks göra stort i saken. De äro få som känna, och än färre ömma den fattiga arbetarens nöd.

V:o. Då jag kunde medgifwa, at Allmogen ej blifwit utblottad genom högt Salt-köp allena, hwilket Auctor orätt påbördas, torde Criticus wara äfwen så raisonabel, och icke neka, at dyrhet på Salt måste haft en märkelig del däruti; emedan Kongl. Maj:t i den åberopade Resolution på Allmogens allmänna Beswär §. 55 och 56, genom Saltets fria införsel, hoppades kunna hjelpa Allmogen från sitt utblottade tilstånd.

I VI:te puncten gör Criticus så många korssprång hit och dit, at man hafwer möda, at få honom fast. Han gör skilnad imellan dyrhet och brist: han medgifwer nu dyrheten, den han näst förut i tredje Puncten nekade. Han glömmer bårt, at en sådan medgifwen stegring utan brist på sjelfwa waran, är det owedersägeligaste bewis til Monopolier, dem han i andra Puncten aldeles nekar. Han gör åtskilnad imellan klagan, och en utblottad Allmoges ansökning om hjelp. Han wil bewisa, at den wid minuterings-handelen anmärkte dyrhet icke ens beror på det försälgnings pris i partier, hwaraf synes följa, at Upstads Borgaren må til Salt-handlaren betala hwad han wil för tunnan, så är det dock altid Minuterarens skuld, när han säljer Saltet dyrt, och ändteligen, at i en sådan stegring omöjeligen kan wara Monopolium, om icke alla Minut-handlare äfwen däruti med de andre taga gemensam del, hwilket han pålägger Auctor, at bewisa såsom en omöjelighet. Et sådant bewis skulle ock synas nödigt, om allenast den satsen wore förut bestyrkt, som här supponeras, nämligen: at Minut-handlaren är i stånd, at lika lätt, och utan sin undergång, sälja Saltet under inköps-priset, som öfwer, och sedan nu Criticus, utan at blifwa löjelig, gjordt den saken wäl ifrån sig, så blifwer det för Auctor helt lätt, at fullgöra hwad Criticus honom ålagt, utan at exponeras för det allmänna åtlöje, Criticus tror honom därföre ådraga sig.

§. 78.

At undwika den widlöftighet jag annars råkade uti, nödgas jag gå många sådana snedsprång förbi, och spara dem til en lägligare tid: til äfwentyrs Criticus dessförinnan hunnit komma fram med några nya, som med dessa kunna förenas. Läsaren må imedlertid af det som anfördt är, dömma, antingen de äro wiljans eller förståndets fel, hwilket i synnerhet lyser hwar man i ögonen af den betraktelse han pag. 32. sig företagit om Auctors okunnoghet i Handels-saker.

Han gör där först en skilnad imellan Auctoren och Författaren, ehuru Auctor i förtroende sjelf uptäckt för Criticus, at han och ingen annan war Författare til den criticerade Skriften, i anledning hwaraf Läsaren otwungit lärer finna, hwad grund han ägt til slika suppositioner, och huru redeligen han handlat äfwen i detta mål.

Auctor beskylles för en grof okunnoghet, då han i sin Skrift skal handla om oförtullat Salt, och hafwa påstått, at det bör säljas til det pris, som de Handlande kunde sälja det til, då det ligger om bord på Fartyget i Nordsjön. Men jag wet icke, hwarföre han ej nämner up efter wanligheten den sidan i Auctors Skrift, hwarest sådant är supponerat. Här är den grofwaste osanning honom påförd, som aldrig fallit Auctor i sinnet, än mindre fås igen i hans Skrifter, och när Criticus, såsom noga kännare af den antagne Handels-Systemen, nyttjar diktade skäl til bewis om Auctors okunnoghet och illwilja, så blifwer det klart, at sådane slags bewis i samma System wunnit burskap, och anses för full-goda.

§. 79.

II:o, Säges Auctor hafwa begått et enfaldigt misstag däruti, at han påstår, det utlänningen, drefwen af winning-lystnaden, genast skulle komma at stoppa bristen, så snart priset i en Stat börjar at stiga öfwer tilbörligheten. Men märk, min Läsare! at hwad som sant är i denna proposition, är Auctors, men alt hwad däruti finnes annat, är af Critici egen afwel. Auctor har påstått, at winnings-lystnaden retar utlänningar, när Warorne stiga, at göra sig nytta af det förhögde priset; men aldrig determinerat huru stor förhögning därtil skulle fordras. I en Stat, som nyttjar en fri in- och ut-rikes rörelse, blifwer samma förhögning, som kan åstadkomma tilförsel af den bristande waran, den gången samma Waras naturliga wärde, som är altid mindre, ju mera rörelsen är qwick och lefwande. Och just detta enfaldiga misstaget, (så kallar Criticus det) måste han pag. 28, 29 och 30 nyttja sjelf til en grund-orsak, hwarföre Swenska Handlande ärsatte Salt-bristen i utländske hamnarne wid Östersjön, fast han ej wäntar af utlänningen lika barmhertighet emot oss.

III:tio. Säges, at Auctor inbillar sig mycket fåfängt, at det Landet winner därwid, i allmänhet at tala, som för lätt köp kan få en nödtorfts Wara som Barlast. Detta är osant, min kära Läsare!

Criticus brukar här samma maner, som i den föregående Puncten: han hafwer altid något egit, som han så nätt smyger in i profglaset, at stå för Auctors räkning, och at få en wämjaktig smak uppå Källans watten; men det skal snart blifwa urskildt. Jag wil allenast bruka en liten konst, at låta Critici tilsats gå öfwer i et annat glas, det han såsom en redlig man dricker sjelf ut, så få wi igen rätta smaken på det som lemnas qwar. Lät oss allenast lägga til den af Criticus anförde Proposition wid slutet, desse orden: När alt annat twänne Stater imellan är lika, så må hon wäl stå för Auctors räkning; ty i hela Auctors Afhandling finnes detta förbehåll ligga <zuti sjelfwa sakens egen natur.

När han talar om godt köp på Salt, då det föres til Barlast, såsom gagneligt för Riket, så är klart, at den lindring ej kunnat ärsättas hos utlänningen genom et omåtteligen stegrat wärde på sina öfrige Waror: Wåre egne Stapel-handlande, woro ju de, som 1723 och 24 sågo surt på utlänningen för det han sålde Saltet så lågt, och betalte Järnet wäl. Hade utlänningen då stegrat up sina öfriga Waror til sin ärsättning, hade wåra egna kunnat straxt slå honom på fingren genom lägre pris på samma Waror, eller ock utan sin skada fälla Salt-priset lika lågt med utlänningen, och wara genom andra Warors pris lika wäl skades-löse, som han.

När wi altså på ena sidan se, huru Kongl. Commerce-Collegium påstår, at wåre egne Handlande, hwilka likwäl nyttjade 13 del af Tullen til sin förmon genom hel-friheten, ej kunde sälja Saltet för så godt pris, som främmande föryttrade det til, och på den andra, huru utlänningen äfwen undersålde wåra egne Handlande på alla andra Importer och betalte Exporterna bäst, så lärer den bifogade tilläggningen äga så mycket säkrare sin grund i sjelfwa sakens natur, utan at den af Auctor behöft nämnas.

§. 80.

IV:to. Beskylles Auctor för enfaldighet, och at han icke känner någon annan rörelse än Bod- och Marknads-handelen i Små-städerna, för de af honom anförde grund-sanningar i Handelen, nämligen: at ju flere köpare på en marknad inställa sig, ju bättre betalning får säljaren för sin Wara, och at Waran aldrig kostar så mycket, när jag nödgas bjuda ut henne, som då köparen måste söka efter henne. Men rätt nu skal Läsaren få se, huru godtroget Criticus härutinnan låtit leda sig af dem, hwars sak han förfäktat. Han säger: at utlänningen icke sänder hit et enda Skepp för at hämta någon Wara, förrän han fått weta priset, då jag likwäl kan förtro honom, at det är en ren osanning, ehuru jag ej tror, at han just rår därföre. En Grosseur här i Staden berättade mig nyligen, at då Holländaren förskrifwit flere gånger Tjära af honom, har han aldeles intet afgjordt om priset, förrän hans Fartyg kommit fram til Amsterdam. Hökare-Societeten här i Staden förskref för flere år sedan et ansenligt partie Smör ifrån Skottland, utan at accordera något om priset. Wid ankomsten hit war 15 Dal. Pundet, det lägsta ägaren kunde förmås, at sälja sin Wara til; men Societeten böd honom ej mera än 13 Dal., några dagar gingo förbi, och minskades bådet til 10 à 11 Dal. Pundet, och hade bemälte utlänning den gången aldeles stannat i förlägenhet, om icke Ålderman för samma Societet, ändteligen förbarmat sig öfwer honom och för egen räkning löst in hela Posten för 13 Dal. Jag frågar: huru war priset då förut accorderat? eller sker icke sådant ännu dageligen, at Smör, Ost, Spannemål och andra utländska Waror stiga och falla, under det de ligga på utlänningens egna Fartyg? En Hollstenare kom för några och tjugu år sedan, in til Stockholm, med et ansenligt partie Ost, och accorderade bårt hela Posten til Hökare-Societeten, ungefärligen til 100 Dal. Skeppundet; men då Waran skulle lyftas, ratades den utan bewisliga fel blott därföre, at den något blifwit stött i kanterne, och måste han accordera det mästa bårt til hafwa wärdet. När Waran kom i Wågen ratades den å nyo, så at han med tårar i ögonen måste sälja det mästa til några och tjugu Daler Skeppundet. Huru war Waran då accorderad?

År 1732 klagar Kongl. Commerce-Collegium däröfwer, at Portugisern stegrade up Saltet emot ord och aftal, och at samma Stat öfwerlastades med Swenska Export-waror, och därföre föga betaltes: Sök up i samma Collegii Handlingar Brefwet til Hans Kongl. Maj:t i samma ämne af den 4 Martii, så skal du blifwa öfwertygad om sanningen däraf. Hwad mon tro Criticus skal tycka om sådana slags accorder? Huru träffar alt detta nu in med hans tabulatur? eller monne det icke bewiser sanningen af Auctors grundsattser?

Af dessa och 100:de dylika slags händelser, kunde åtskilliga sanningar ställas i sin dag, som annars föga påtänkas; men tiden tillåter icke. Jag blifwer ändock för widlöftig för de flästa af mina Läsare, fast för en del för kårt, som i sakernas sammanhang finna sitt nöje. Wi måste gå öfwer mångt, såsom af mindre wärde, och skynda oss nu til

Det tredje Wattu-Profwet.

§. 81.

Alt hwad Criticus här från pag. 38 til och med 47 anförer, såsom mot-skäl, är i föregående Afhandling på sina ställen noga beswaradt, och gås därföre här förbi. Jag anmärker allenast, at han §. 40 röjer en stor okunnoghet i det han skrifwer om; Ty då han i 39. §. och äfwen i början af den 40:de talar om Kongl. Bärgs- och Commerce-Collegiernas betänkande, som wid 1723 års Riks-dag blef inlämnat, om Product-Placatets utfärdande, lofwar han efteråt införa det samma, hwarom dess ord lyda sålunda: ”och på det du, min Läsare! måtte kunna dömma därom, så wil jag härefter bifoga detta Patriotiska och berömwärda betänkande. etc.” Jag hade wisst haft stor lust, at få se det samma; emedan jag förgäfwes gjordt mig mycken möda, at få det om händer. Men då jag såg på det, som finnes tryckt efter Critici Afhandling, war det et helt annat Bref af Kongl. Commerce-Collegio allena til Kongl. Maj:t, hwars åratal och Datum Criticus, twifwelsutan med flit utlemnat; emedan han med sin berättelse ej kunde förena det samma.

Detta Kongl. Commerce-Collegii Bref hade jag tilförne, och är det icke det samma, som 1723 blef Riksens Höglofl. Ständers granskning underkastadt; emedan det är upsatt och underskrifwit den 30 October 1724, halft annat år senare, och i detta Collegii namn allena utfärdadt. Men det förra är af Kongl. Cancellie- Kammar- Bärgs- och Commerce-Collegierna, samt Stats-Contoiret och Lag-Commission affärdat den 10 April 1723 och fås icke igen uti Kongl. Commerce-Collegii eller andra Kongl. Collegiernes Handlingar och Archiver. Allmänheten skedde wisst en stor tjenst, om et så märkwärdigt Document finge se dags-ljuset. I Kongl. Commerce-Collegii Handlingar finnes ej mer än Conceptet af det Bref, som jämte samma betänkande skulle afgå til Kongl. Maj:t af den 5:te i samma månad, och at Conceptet til sjelfwa betänkandet samma dag blifwit sändt til Kongl. Cancellie-Collegium, at där ytterligare justeras.

Widare förekommer det mig underligt, hwarifrån Criticus tagit sin förtekning på Swenska Fartygen §. 41. icke därföre, at han här på stället skurit til något i wäxten, utan twärtom märkeligen minskat deras antal, emot hwad Kongl. Commerce-Collegii Handlingar därom witna, då han säger: Wår Handels-flotta ökes ifrån 113 stycken, som wåra Handels fartyg woro år 1724, til 329 år 1734 etc. då wi likwäl af samma Collegii berättelser finne, at de redan 1723 woro 117 och enligt det af Criticus sjelf bifogade Kongl. Collegii Bref af den 30 October 1724, 348, och enligt samma Collegii afgifne förtekning til 1727 års Riks-dag 480 stycken. Utom dess finnes af sjelfwa sakens natur, at Critici upgift här ej kan hålla stånd; emedan wid Product-Placatets utfärdande år 1724, 113 Handels-Fartyg omöjeligen kunnat göra tilfyllest til halfwa Commercens bestridande, som af Borgare-ståndet redan 1723 blef så tydeligen wist, och hade Kongl. Commerce-Collegium ingalunda wågat med så litet antal egna Handels-Fartyg styrka til något Product-Placat, och än mindre är det rimligt, at et Collegium, som hade noga Förtekningar öfwer alla Skeppen, skulle listeligen för Kongl. Maj:t upte et större antal Fartyg, än som werkeligen gafs uti Riket. Men som Criticus så i detta, som mångt annat nödgats taga alt för godt, hwad han kunnat öfwerkomma, i en sak den han ej sjelf kändt, förtjenar han uti sin missräkning på detta stället billig ursäkt.

§. 82.

I 43. §. kommer Criticus at röra wid Auctors tankar, om wåra många hushålls-författningar, dem han anser för nödiga. Då jag härwid undantager, hwad Criticus anförer emot Auctors Person, talar han här tämmeligen wackert om sjelfwa saken: Jag har i den delen tydeligen yttrat min tanka i Swaret på Kongl. Wetenskaps Academiens Fråga: Om orsaken til Swenska Folkets utflyttning pag. 97. alt til slutet af samma §. och är jag helt ense med Criticus därom, at Medborgares rättigheter och skyldigheter skola genom Lagar och författningar regleras, och lägger det därtil, at de måste wara reciproque, om de ej skola wändas til twång.

Jag går ännu in med honom däruti, at äfwen rättigheter och skyldigheter i näringar må genom författningar determineras; men NB. icke så långt, at Närings-idkare därigenom hindras ifrån sina göromål, där de för Staten och sig sjelfwa wore nyttigast, och än mindre så, at den ena Medborgaren får större rättigheter och mindre skyldigheter, än den andre. Wi tale nu blott om Närings-idkare.

Således blifwer den Oeconomiska Författning i mitt tycke oumgängelig, som förklarar alla Närings-idkares Rättighet bestå däruti, at inom dygdens skrankor få lefwa, arbeta och försörja sig och de sina, utom någon farhoga, at så länge de blifwa inom dem, til egendom, wälfärd och lif få af någon förolämpas, förföljas eller undertryckas. För et sådant beskydd skola åter genom andra författningar deras Skyldigheter blifwa: at lyda, och efter Statens behof i den mån, som de nyttjat dess beskydd, sammanskjuta af sina ägodelar, til Statens wid magt hållande.

Inskränkas nu Rättigheterna för den ena närings-idkaren framför den andra, genom några författningar, til wissa tider, wissa orter, och wissa Waror, så förlorar han något straxt därwid. Ingen är wäl i stånd, at nyttja denna rätt i mer än en eller annan näring. Ingen kan arbeta uti alt, och icke kunna eller alla arbeta uti et; men frihet, winst, och naturlig böjelse planterar Närings-idkare så jämt i alla näringar, som det i människligheten blifwer möjeligt.

Så snart aldrig så litet för många gå in uti en handtering, blifwer där winsten mindre, hwaraf tilloppet af flere straxt afstanar, och de swagaste måste gå ut af sig sjelfwa, och söka sig föda på annat lofligt sätt, där de kunna wara gagneligare, men alt detta, utan at kunna skylla på författningarna. Öpnas åter friheten uti en eller annan näring, utan at röra wid de andra, så strömmar folkhopen in uti dem, Staten och de andre näringarne til skada.

§. 83.

I synnerhet anser jag de närings-författningar för olyckeliga, som byggas uppå beskattningar, det är, när näringarne regleras för skattens skuld, och ej skatten efter näringarne. Jag wil så mycket säja: at när wi syslo-sätte oss med näringarnes ställande i ordning, så böre wi aldeles sätta å sido det bekymmer, huru Kronan däraf bör få sin ränta: kommer näringen sig före, är ingen fara därwid, nog får man altid skatt uppå den samma: Och så angelägen jag annars wille wara om Kronans rätt, så mycket ömmar det mig, när friheten förnekas, blott under förewändning, at Kronans inkomster förminskas, som af dem likwäl bör ersättas, på hwad sätt som hälst, hwilka undfå någon frihet.

I lika måtto kunna de författningar ej annars anses, än för skadeliga, hwilka uphjelpa den ena näringen på den andras bekostnad, i synnerhet de mindre nyttige framför de nödwändige: utdela Förmoner, Privilegier och Præmier för Silkesmaskar, Tobaks- och Färgegräs-planteringar och Manufactur-Waror och taxera därtil Jord- och Hemmans-brukare: utwidga Handel och Sjöfart, utan at märka hwad det werkar på andra näringar: anse wissa Städers upkomst, för Rikets upkomst, med flere.

I detta ämne finner Läsaren mera i den nyligen af trycket utkomne och flera gångor åberopade Skriften, kallad den Nationnale winsten i 15 och följande §. §. Jag är med flere Solklara Exempel i stånd at wisa, huru just af en sådan twungen reglering de aldrastörsta hinder upkommit i näringarne, och de aldrakostsamaste Processer och widlöftiga Rättegångar, som ej annat kunnat, än gripa wåra näringar an, suga musten utur dem, så at en stor del aftyna, sedan de för hårdt blifwit åderlåtne, och med sin swett underhållit och syslosatt alla Rikets Domstolar och Ämbetsmän.

Hwad menar wäl Läsaren den bekante långwarige twisten imellan Skomakare och Skoflickare i Stockholm, allena har kåstat båda dessa Ämbeten alla Instantier igenom, om hwad som med rätta hördt til hwarderas Profession, då Skomakare-ämbetet för en enda helt kårt inlaga til Kongl. Maj:t betalt öfwer 100:de Plåtar? Eller en annan härstädes Gulddragare och Snörmakare imellan, därom: hwilkendera tilkommer rättigheten, at sälja Galoner? Om wi ponera, at dessa och andra dylika twistigheter kostat flere Tunnor Guld, så frågar jag med skäl: Hafwa icke samma Penningar gått utur näringarne och måste saknas antingen hos dessa Närings-idkare eller ersättas hos dem af de öfriga Rikets Medborgare, som förbruka deras Waror? Har det förra skedt, så äro de i samma mån utarmade i en rättegång, som aldrig existerat, om ej Skråordningarne priviligerat dem framför andra til sina näringar: men har det senare händt, så äro deras tilwerkningar så mycket upstegrade: huru blifwer det då möjeligt, at wåra Handtwerkare skola kunna hålla pris med utlänningen i sina tilwerkningar? Mon Holländaren och Ängelsman, utan Skråordningar ej tilwerka rätt så goda Waror, som någonsin i Swerige, och äfwen för et drägeligare pris? Mon Naturen sjelf utan Lagarnes tilhjelp i Ängeland ej allenast indelt Urmakare til särskildt Handtwerk, utan äfwen Arbetarena inom samma Ämbete uti tio til 15 särskildta Classer, af hwilka den ena aldrig befattar sig med den andras göromål? Hwilket likwäl i et folkfattigt land med de aldrasträngaste författningar ej låter sig göra, utan samma Närings-idkares undergång; men genom arbetarenas tilwäxt utan någon författning gör sig sjelft.

§. 84.

Lät oss gå litet widare. Skråna, ehuru de på detta sättet plågas af hwarandra, kunna dock någorlunda bärga sig, i anseende til sina omskansade rättigheter, emot den ringare delen af Nation. Men, hwad måste här hända de andre? Om en ej wisste det ringaste hwad som sker, så är man dock i stånd, at förnuftigt wis säga, hwad som bör ske.

Sådane förenade Societeter äga i en Stat altid en fördubblad styrka, at influera på Lagarna, och antingen under allehanda fagra sken, förskaffa sig sådana, som bäst stå tilsammans med deras fördel, eller ock eludera och förakta de förra, då fattige Medborgare utom dem, hwar för sig få stå sitt egit kast.

Slå sig flere sådane Societeter tilsamman, och nyttja sin gemensama styrka til sin förmon, wågas ofta rätt tiltagsna steg.

Stockholms Borgerskap wille år 1748 tilwälla sig en wiss slags eminent-rättighet öfwer de af Sweriges Krona Staden til nyttjande uplåtne lägenheter; i anledning hwaraf Kongl. Maj:t fant nödigt, at i nådig skrifwelse af den 20 Junii samma år til Öfwerståthållaren åtwarna Stadsens Magistrat och Äldsta, at ej sträcka sina Privilegier och nyttjo-rätt så wida, ”som wore dem medgifwen någon independence ifrån det öfwerseende, som Kongl. Maj:ts Konungsliga Rätt och Magt tilkom, och at Magistraten bordt draga försyn, at framkomma, med därhän syftande påminnelser, och slutsattser, samt at Magistratens anförande hos Kongl. Maj:t war ej mindre djerft och oanständigt, än afwikande från den underdåniga wördnad, som de Öfwerheten wid alla tilfällen skyldige äro, och Kongl. Maj:t ingalunda wil eller bör eftergifwa. I anseende hwartil Kongl. Maj:t säger sig nog haft orsak, at låta sådant Magistratens förfarande beifras; men wille dock af nåde för den gången allenast alfwarligen förehålla Magistraten dess ofog och förgående härutinnan.”

Däremot utestängas enskildta och fattiga Medborgare dels genom, dels utom Lagar nästan från alla sina rättigheter: de äro såsom främlingar: Portar och dörar äro för dem tilslutne, at gå i Näringarne: de drifwas fram och tilbaka, tils de ändteligen af yttersta betryck förmås, at fly från sina hemwister.

Däraf måste hända, at en Herre-Dräng sedan han tjent ut sina ungdoms år, och wil blifwa sin egen, ej får förtjena sig födan med något slags Handtwerk i Staden, om han ock kunde. Icke kan han gerna gifta sig; men gör han det, så får hans Hustru icke skaffa sig någon styfwer för en Törst-drick eller Bröd-kaka til någon Gardes-karl, af det hon tilredt för sin man. Hungern blifwer således deras första sysla, och emedan magen icke länge borgar, blifwer stjäla därnäst, och när de komma i lika nöd som förr, rymmer han ändteligen utur Riket, som blifwer hans sista tack til sitt Fädernesland, då andra, hwars Närings-sätt han til äfwentyrs lärt, eller kunnat lära, omskansade med sina Privilegier, imedlertid förwärfwat sig Sten-hus, och förnöja sig med präktiga Meubler och kräseliga bord.

Det gifwes utomlands nog många flygtingar, som ännu älska Swerige sitt Foster-land, och i detta märkwärdiga Tidehwarf äro upmärksame öfwer Riksens Höglofl. Ständers waksama anstalter til Rikets räddning. De plågas af en tärande hemsjuka, och längta med otålighet på den glädje-post från Swerige: at få hemma lof, at ärligt föda sig och lefwa. Det ljufwa hopp de göra sig om en lyckeligare framtid i sin Fosterbygd, gör, at de redan hålla sig resfärdige til Swerige.

Tryckte undersåtare i wårt granskap, äro redebogne at hopetals flytta hit öfwer til oss, och tilbjuda Riket sin tjenst, fast de här blifwa främlingar. De begära ej annat, än at få arbeta: mon det wara obilligt? Olyckelige wi! om en för Swerige så gynnande Conjunctur, som på en hast gjordt små Stater mägtiga, löper oss fruktlöst utur händerne, under det wi hår-dragas inbördes med hwarandra. Hwarföre få då de i Norige, på en tract boende 3 à 400 Handtwerkare, af Sweriges barn, ej et hugneligt swar, på sin, hos Höga Wederbörande, i början af denna Riksdag, skrifteligen yttrade åstundan, at få flytta in, med det enda förbehåll, at Skrå-ordningar skulle häfwas? Eller hwarföre skal sådant wara en hemlighet?

En Swensk född Skomakare-Gesäll, som öfwat up sig i Ryssland, kom för några månader sedan ifrån Pettersburg, och blef enligt Skrå-ordningen, efter Numer indelt, at arbeta hos en Mästare, där bullersamt sällskap gjorde denna för sin Mästare omisteliga Gesäll, hel ledsen. Ömsa tjenst på mindre än et halft år, war förbudit; men ej at resa bårt. Hans wistande i Swerige blef således icke öfwer 12 weckor, som gjorde honom så missnögd med wåra författningar, at han för all sin tid tog sitt afsked från Fosterlandet; Och hwem kunde wäl wara åskådare af sådant, utan at röras öfwer Sweriges öde, då han, beledsagad af twänne läro-gåssar, som tagit sig samma oråd före, steg om bord, och seglade til Ryssland tilbaka.

Är det då tid på för oss, at stå längre och raisonera om Skrån, Societeter och band på wåra näringar äro nyttige eller ej. Eller mon dessa författningar ännu icke hunnit wisa sin werkan, då den så uppenbart står oss för ögonen? Huru skal då folk och flit trifwas ibland oss? Skole wi ännu stå i osäkerhet om sanskyldige orsakerne til Swenska Folkets utflyttningar, och famla i mörker om rätta sättet at åstadkomma et Nationnalt tankesätt ibland medborgare: eller stanna i owisshet, antingen det förwärfwes genom itändande af blinda Passioner, eller befordrande af werkelig frihet?

Wi äre i det ömkanswärda tilstånd, at wi ej kunne behålla de Arbetare wi hafwe, än mindre emottaga dem som tilbjuda sig til Rikets tjenst.

§. 85.

Kaste wi widare wåra ögon på de andre Rörelser i Riket, se wi där en lika ömkanswärd belägenhet. Hwad menar wäl Läsaren, en enda twist imellan Allmogen och Städerne i Öster- och Wäster-bottn, huruwida den förre ägde någon rättighet, at segla med sina Waror til hwad Stad inom Riket den behagade, alt sedan år 1723 kostat desse Provincier? Mon någon wågade säga, eller kunde blifwa trodd, huru många tunnor Guld på båda sidor därpå äro upoffrade?

Til denna långsamma trätan, lades första grunden i 1617 års Handels-Ordinantie, då Öster- och Wästerbottniske Städerne blefwo bundne wid Stockholm. Kongl. Maj:t såg altför wäl, at detta twång skulle ödelägga de Norrländske Städerne, om Allmogen fått nyttja sin egen Sjöfart och wanliga hamnar, därföre skulle Allmogens rätt sätta imellan. Då frågan om Bonde-Seglation 1723 ventilerades af Riksens Ständer, och Kongl. Commerce-Collegio, ser man Collegium hafwa warit imellan twänne eldar. De widgå på ena sidan, i synnerhet om Wäster-bottn: at det war Allmogens wälfångna rättighet, at få föryttra sina Waror, hwarest de bäst kunde betalas; och at samma frihet äfwen war både nyttig och nödig, til Landtmannens upkomst och wälmåga; men de taga på andra sidan i öfwerwägande, huru en sådan frihet för Allmogen, skulle hota de omliggande Städer med undergång, då de för sin Handels-Speculation, i anseende til Ordinantierne, ej hade widare utrymme, än endast på Stockholm, som af Allmogen sjelf kunde til äfwentyrs besökas.

Saken klyfwes därföre i tu, på Allmogens depence. De skulle få segla, heter det; men ej med andre Fartyg än båtar; hwarmed Landet dock war föga betjent, då farten med Båtar war nästan omöjelig, för de Städers aflägsenhet, hwarest Allmogen hade någon förbättring i priset på sin Wara at förwänta.

Det finnes ännu den Stad, som bär wed på denna elden, som genom underhållande af samma twist, gör sig en rik skörd, och sitter så länge säkrast inom sina tilskansade förmåner.

§. 85.

Huru många hundrade hafwa icke blifwit olyckelige, genom det ordet: Lands-köp; då de ej annat gjordt, än sökt hjelpa sin nödträngda Nästa, at blifwa af med sina tilwerkningar, och därföre skaffa honom sina behof? och huru många tusende utom dem hade icke undergått samma öde, om Lagen blifwit lämpad til deras likadana förhållande härutinnan? Hwad jalousie, superiorite, näringslöshet och dependence underhålles icke genom Handelens Classificationer i de större Städerne, imellan Gross- och de så kallade Kram-handlare?

Lägge wi nu härtil de mångfaldige Författningar, som på Landet hindra arbetare, at föda och nära sig, de där angå Hemmans-klyfningar, Torp, Bakstugu-hjon och Tjenstefolk, med mera, om hwilka jag med Criticus är aldeles af enahanda tanka, och wi slå up alla Rätters Protocoller och Domböcker, så få wi snart se, huru stor del de utgöra i wåra Rättegångar, och kunna ej utan häpnad sluta: under hwad tunga Rikets näringar, genom dem, måste ligga.

Swenske Män! som läsen detta, förlåten mig, min widlöftighet! Mitt hjärta blöder härwid, och förebrår mig, at jag ändock sagt för litet. Dessa slags Författningar äro de, som Auctor anser för olyckelige för sitt Fädernesland. At de warit beledsagade med olyckor, kan ingen lefwande neka; men huru de skola botas och undwikas, blifwer en annan fråga. Jag har länge grublat på den saken, och ändteligen fallit på den tankan, at sådant endast kan ske genom frihet.

Mine Medborgare! tänker dock med ömhet på denna sak: glömmer därwid aldeles bårt några enskildta förmåner, och ställer eder i de förtrycktas skor. Finnen I något annat påliteligit botemedel, så wiser mig, och edre öfrige Medborgare den wänskap, at I underrätten oss. Jag försäkrar heligt, at ej wara enwis.

Det rådet, at ännu nogare reglera och classificera dem, i hopp, at dymedelst en gång stilla wåra trätor, misstror jag aldeles. Jag har med flit tagit wara på de Författningar, som i slutet af förra, och begynnelsen af detta Seculo blifwit utfärdade, och funnit dem med all den granlagenhet och omhugsan, som Författningar någonsin i wår tid wara utarbetade. De äro alt sedan med dubbel flit, och tilhjelp af förfareheten, mångfallt tilökte, förklarade, och emot alla elusioner, så mycket som möjeligt warit, förwarade, och likwäl blifwe wi warse, at ju mera de nu i 40 års tid blifwit jämkade, ju olikare finnas genom dem Rättigheterna wara utdelte ibland Medborgare, och alla näringar mer och mer betungade.

Lät oss då icke längre arbeta uti et så bottenlöst Haf, och söka Sweriges lycka på en strand, där Kräftor fattat i wåra tåg, och draga oss baklänges på djupet.

§. 86.

Pag. 54. tager Criticus masken aldeles af sig, och röjer hwad han har inom bols. Det angår wäl icke så mycket saken, som fast mera Personen; men som detta är Critici Mästerstycke, at skratta och begabba ut Auctor, och man här om Critici penseldrag med skäl kan säga: Sic linea prodit Apellem, täcktes Läsaren taga sig tålamod, at litet kasta sina ögon på saken, hon förtjenar säkert någon upmärksamhet.

Då Criticus är i begrep, at wisa huru Auctors sätt at tänka, är ganska besynnerligt, i det den bästa sak i hans händer blifwer helt oren och smutsig, anförer han Auctors berättelse, om Skånska Ox-handelen, såsom bewis därpå, och drifwer därmed sitt spel. Slå up min Läsare pag. 19. i Auctors Afhandling, hwarest denna dess berättelse förekommer.

Han gör här i anledning af det föregående en Proposition, at Handelen ej tål det minsta twång, utan at taga skada däraf. På hela denna sidan syslosättes han därmed, at af Historiska wittnesbörder och händelser bestyrka detta, bland hwilka det äfwen är et, som angår Skånska Ox-handelen. Auctors ord äro desse: Så länge utlänningen fick komma til Skåne, at sjelf upköpa Oxar, betaltes de oförlikneligen wäl, med flinthårda Riksdalrar. Nu hazardere wi dem sjelfwe på Sjön, och före dem öfwer til främmande, men måste åtnöja oss med långt mindre.

För denna sin berättelse ridiculeras Auctor såsom den der i sin Afhandling ej wist den minsta miskundsamhet emot wårt Sjö-folk, då likwäl Skånska Oxarne hos honom upwäckt något medlidande. Dessa Kreaturs lif, så lyda Critici ord: böre, wi menar Auctor, icke hazardera på Sjön, utan hällre förkasta Product-Placatet, som utom alt annat äfwen är skulden til desse oskyldige djurens äfwentyrliga Sjö-resor på Swenska Fartyg. Efter Auctors begrep om fullkomligheten af Naturens egen åtgärd, då han lämnas sig sjelf, så lärer han hafwa rätt nog, emedan Naturen icke ämnat Oxar til Sjö-farare, eller åtminstone borde de icke föras ut, förrän de blifwa så månge, at man märker de wilja sjelfwe, til undwikande af trängsel, begifwa sig til Sjös, och blifwa Emigranter; ty då wore det Naturens werk; men som jag hört berättas, så skal Sjö-Transporten med Oxar ifrån Skåne icke wara en Effect af Product-Placatet, utan blott en Imitation af andre, som bruka sjöledes hitföra sina Oxar oassecurerade. Detta är nu Critici Mästerstycke.

Så snart Auctor något anförer, tager han för afgjordt, at det måste wara emot Product-Placatet. Han glömmer snart bårt, eller läser han icke ens hwad Auctor nämner om Handelen i gemen i det nästföregående, hwarpå detta med flere Exempel är anfördt såsom bewis. Criticus säger rent ut, at Auctors mening är, det wi icke böra hazardera dessa Kreaturs lif på Sjön, utan hällre förkasta Product-Placatet, som utom alt annat äfwen är skuld til dessa oskyldige djurens äfwentyrlige Sjö-resor på Swenske Fartyg.

Til at göra härwid Auctor på flera än et sätt löjelig, fogar han tilsammans twänne Idéer för Auctors räkning, af hwilka likwäl ingendera satsen är hans, och än mindre den orimmeliga sammanfogning dem emellan, som honom här påbördas. Criticus måste för alla, som kunna tänka, wara för swag, at bewisa det Auctor handlat något om hazarderandet af Oxars lif på Sjön. Han talar om Oxar, såsom en annan Handels-wara, hwilken ingalunda utan hazard kan föras: och i händelse Auctors sats är sann, at de nu betalas i Tyskland mindre, än de förut kåstat i Skåne, då utlänningen sjelf afhämtade dem, så wet jag ej hwad ondt, som ligger i en sådan sats, eller hwarföre Criticus på et så besynnerligt sätt, welat hårdraga en så menlös satts och göra honom löjelig.

Hwad den andra satsen beträffar, så är den wäl, hwad Product-Placatets afskaffande angår, Auctors; men det Appendix, at samma Placat wore skulden til desse oskyldige Oxars äfwentyrlige Sjö-resor på Swenska Fartyg, kännes Auctor aldeles icke wid: Är han anklagad, så måste klagomålet bewisas: Såsom en ärlig karl åligger det Criticus at göra. Men som han icke warit i stånd därtil, så - - - så - - - Jag wet icke om jag tör säja.

Criticus fogar i de anförde orden desse båda sattserna för Auctors räkning tilsamman, ehuru de med hwarandra ingen gemenskap äga, til at så mycket lifligare föreställa orimmeligheten af hans Argumentations-sätt. Men då nu Läsaren får se, at Auctor på hela denna 19:de sidan, och äfwen den föregående, ända til slutet af hela Afhandlingen, icke ens mera hafwer at göra med Product-Placatet, utan yttrar sig om wår Handels-system i gemen, och han alt detta oaktadt, får bära skulden, för hwad Criticus sjelf kokat tilsamman; så måste hela den ärbara werlden wittna, at Auctor lider äfwen så oförskyldt, som den hwilken straffas, för hwad dess egen anklagare hafwer begått.

§. 87.

I 15 §. företager sig Criticus, at Puncte-wis anföra Hufwudgrunderne hwarmed han söker bestyrka nödwändigheten af Product-Placatet. Jag wil bjuda til, at följa honom med mina Anmärkningar, icke på det sättet, som han gjordt med den Nationnale Winsten, utan redeligen medgifwa alt hwad han har rätt uti, och uptäcka de snedsteg, hwilka ej leda til Statens sanskyldiga lycksalighet, och du min Läsare! som ännu icke trötnat, at härtils följa mig, skal blifwa wår Domare.

De fyra första Puncterne medgifwer jag aldeles: uti den femte ligger wäl någon twetydighet i orden: mästa människo-arbetet, men det skal i den följande bäst rättas, hwarest Criticus mera röjer sig; och då det talas om största antalet af tilwerkningar, bör det förstås om tilwerkningar til högsta wärdet, som i den Nationnale Winsten § §. 2. och 3 är tydeligen bewist.

I 6:te Puncten är grund-walen god, men åbygnaden twetydig, och i följe däraf swigtande, men kan lätt hjelpas genom tilsatts af dessa orden: hwaröfwer hon icke kan gå, men wäl blifwa därunder. Ty mera följer, ännu icke af præmisserna.

Den 7:de hafwer sin riktighet, om han med någorlunda lika beskaffenheter, äfwen förstår lika författningar; men äro de utur wilkoret uteslutne, så är den helt falsk, om han icke slutes med dessa ord: som äger största antalet af lika flitigt arbetande människor, emedan en enda författning i en tal-rik Nation, kan directe förbjuda eller indirecte förhindra arbetare, at tilwerka det annars enligt 6:te Puncten möjeliga Quantum.

Som Criticus sådant icke anmärkt, så blifwer ock den 8:de Puncten både til grund och slutsatts falsk, om wi icke supponere, at han där talar om wäl inrättade Stater, och då hafwe wi antagit i Hypothesen, det mästa som wi söke i Conclusion. Ty det gifwes många Stater, där större och mindre antal late Medborgare njuta underhåll, i anledning hwaraf den Staten, som föder et mindre antal lättingar, nödwändigt tilwerkar mera Waror, än en annan, som underhåller flera, fast de bägge äro lika tal-rike, om allenast alt annat är lika.

Häraf finner man då lätt, at den 9:de Puncten är på en så swiksam grund äfwen helt falsk, om Auctor ej med orden: då alt annat Staterne imellan är lika, supponerar äfwen lika författningar, såsom wid 7:de Momentet är anmärkt, och den dymedelst tilwäga bragta lika flit, enligt erhindran wid 8:de Momentet.

I 10:de Momentet går Criticus redan aldeles utur wägen. Han tager där til grund för sin slutsatts: at inwånare i en Stat, må wäl, när Staten är folkrik; som likwäl strider emot all förfarenhet. Lät oss taga twenne Stater, den ena af 1000:de den andra af 100 Personer. Lät den förre tilwerka Waror för en million om året, den andra för 12. Nu frågar jag i hwilkendera Staten må inwånarne bäst? Criticus säger i den förra, men jag i den senare; ty om wi dele jämt hwardera Statens förtjenst emellan deras Inbyggare, så få de i den förra hwardera 1000 Dal. til mans, men i den senare 5000: må icke då desse bäst? och utom nödtorfts Waror äfwen kunna förse sig med många beqwämligheter?

Men om wi åter supponere, at hwardera Statens inwånare hwar för sig tilwerka Waror til lika wärde ex. g. 1000 Dal. til mans, så måste de i båda Staterna må qvam proxime lika; men en helt annan sak är det, då man talar om Staten, såsom en Magt, den där underhålles af undersåtare: Om då hwar Person i dessa olika Stater betalar 10 Dal. til Kronan, så undfår den ena Staten 10000 i årlig Ränta, men den andra ej mera än 1 000 Dal. Således är en folkrik Stat altid mägtigare, men private må därföre icke altid bäst därinne.

11:te Puncten kan tålas, så länge man talar om blotta möjeligheten; men blifwer onödig då de fördelaktigaste näringar ligga i ödesmål, och sakna arbetande händer.

§. 88.

I 12:te Momentet anser Criticus näringarne i den politiska Rang, som de kunna syslosätta flera eller färre arbetare. Jag finner skäl däruti, allenast wi nu hade folk såsom mygg, at fylla alla Näringar på en gång; men i den händelsen, at wi hade i minsta laget, så blifwer då en annan Fråga: Hwaraf skal jag wara i stånd, at sluta hwilkendera Näringen, som på denne Rang-ordning bör stå främst? Hwem därnäst? etc. Mon några Arbetare få sättas i den nedersta, förrän den främsta fått sin fyllnad? Eller skola alla fyllas på en gång? Och hwarifrån Criticus wil taga dem?

Man swarar mig: sådant alt bör igenfinnas af Tabell-werket, när man får inhämta hwilkendera näringen födt de största Folk-hopar. Men tänk, om Tabell-werket redan 1720 blifwit inrättat i Swerige, då Sjö-farten låg så godt som aldeles under, om man då fölgt den politiska Rang-ordningen, så torde Sjöfartens uphjelpande warit et af de sista Näringarne, som då hade blifwit påtänkte. Eller i händelse någon af dylikt tankesätt, som Auctor skylles wara, hållit då med uti styret, när Product-Placatet utfärdades, mon wår Sjö-fart då fått samma Tour och Rang, som han nu hafwer? Jag tror knapt.

Sillfisket i Götheborg och Bohus-län war för 20 år tilbaka på de lägsta Numrer af denna Rang-ordning, men nu icke aldeles så. Det wore artigt at weta, hwem som nu högt up denna Näring öfwer sin förra Numer: man swarade, at han nu kan föda större hopar med folk än tilförene; men jag frågar wår politiska Rang-Makare, hwaraf han wet det, om icke af erfarenheten, at så werkeligen händt? således har denna Näring tagit sin Rang sjelf, och då är det efter mitt begrep lika mycket, hwad Rang detta fiske står uti hos Criticus.

Han säger wäl, at denna ordning, bygd på en sådan grund, kan til sin gagnelighet aldrig af ehwad infallande händelser det ock wara måtte, förändras eller onyttig göras. Men om Sillen i denna Skär-gård ej skulle gå up mera, såsom det tilförene ofta händt, så at alla Salterier i 20 à 30 år skulle stå aldeles öde, så är jag rädd, at Criticus finge skrifwa om sin politiska Rang-ordning, och sätta denna Näring lägst neder. Därtil behöfwes ej eller mera, än allenast twenne författningar, nämligen: at sätta Salteri-ägarena i osäkerhet om besittningen af sine Salterier, och hindra afsättningen på Waran, så skal samma ändamål winnas, oaktadt den ömnogaste Guds wälsignelse.

Criticus swarar mig wäl: I en sådan händelse föder ju samma Näring mindre folk-hopar, och kan således ej annat få än en lägre Nummer på Rang-ordningen, och däruti har han rätt; Men nu frågar jag honom tilbaka: om det är hans Rang-ordning, som gifwit denna Näring sitt skick? eller om icke det beror på en ombytelig Guds wälsignelse, och hwad fri- och säkerhet hwar och en äger, at nyttja den samma? och Criticus med hela sin Rang-ordning, blifwer en simpel copist af Naturens och författningarnes werkningar på Näringarne, utan at kunna gå et enda steg förut och säga, hwad Rang någon Näring kan få, utan at hazardera det grofwaste misstag?

§. 89.

13:de Momentet wil icke annat säga, än at winnings-lystnaden är naturlig hos hwarje Närings-idkare.

14:de Har äfwen sin riktighet, fast den är nog otydelig i en så hufwudsakelig omständighet, som grundwalen är til flit och arbetsamhet uti Nation och finnes i 19 och följande §. §. af Nationnale Winsten tydeligare utredd.

Wid 15:de Puncten har jag ingen ting at påminna, mer, än at den strider emot slut-meningen i 12:te Puncten.

I 16:de och 17:de går jag aldeles in med Criticus. Men den 18:de kan i anseende til den oriktiga Supposition, som är hämtad från 12:te Momentet om Näringarnas naturliga wärde, och härnäst förut är wederlagd, ej annat än blifwa opålitelig; i anseende hwartil den styrande Magten torde göra säkrast emot undersåtarena, at allenast stadga några allmänna Närings-författningar, och i öfrigt låta deras idkare, under strängaste tilsyn af wederbörande Domstolar, öfwer deras Moraliska förhållande få efter bästa förstånd sjelfwe reglera sina Närings-sätt.

Naturen alstrar altid fram snillen til alla för en Stat nödige handteringar. Den allmänt berömda, och af Fäderneslandet mycket förtjenta Herr Probsten Högström, talar därom rätt wackert i början af sitt i år wid Præsidii nedläggning i Kongl. Wetenskaps Academien hållna Tal. ”Det bör tilskrifwas, säger han: den Högsta försynen, at man uti hwart särskildt samhälle gemenligen får finna så många til hwarjehanda Wetenskaper, yrken och näringar böjeliga snillen och händer, som behöfwas til dess folkhops bestånd och beqwämlighet. Ehuru förfarenheten wittnar, at desse, genom aflägsne belägenheter, mindre tiltagsenhet, fattigdom, förhastade Lagar, konstlande med snillen och Näringsfång, samt tryckande af hårda öfwerwälden och andra hinder kunna qwäfwas, eller åtminstone ej komma til fullkommelig mognad; så intygar dock samma förfarenhet, at så ofta desse hinder blifwit undanrögde, och hwarest människor antingen genom wissa Lagar, eller andra gynnande händelser kommit at följa sina böjelser, man ingen brist funnit på skickeliga snillen och händer, at betjena sig sjelfwa och andra, til underhjelpande af hwad som hört både til kundskap i all nyttig Wetenskap, samt lifs nödtorft och beqwämlighet.”

Criticus medgifwer sjelf pag. 48, at alsinga författningar i Handel och Hushållning äro bättre, än skadelige och fördärfwelige. Om jag då antager hans Rang-ordning för god, at Näringarne böra befrämjas i den mån, som de kunna föda flera arbetare, men det förut är bewist, at det aldrig kan sägas annars än a posteriori, och däraf för framtiden ingen ting med säkerhet får slutas: några bemedlade och wälmående Närings-idkare äfwen ofelbart hafwa mera werkan på den högsta Magten, än den fattiga delen af Närings-idkarne, hwarpå förfarenheten i alla tider kan lemna de fullkomligaste wedermälen: Ständiga och ofta oförmodade händelser göra den Näring, som warit i stånd at föda et stort antal människor, aldeles onyttig, och öpna wägen til nya: De trefnaste Stater äfwen, utan en sådan Rang-ordning, updrifwit til högd sina Näringar: och wi däremot nu öfwer 200 år, men mäst på de sista 40 åren arbetat på denna rangering, med den olyckeliga utgång, at Riket både på Penningar, Waror och Folk, blifwit ju längre ju mera utblottadt, så måste ju den rådande Magten altid göra säkrare, då han låter dem sjelfwe rangera sig, under sådane Generale författningar, som här ofwanföre äro i §. 82 anförde.

§. 90.

Wid 19:de Puncten bör anmärkas, at det icke så mycket kommer an på Myntets lika Skrot och Korn emot de Stater med hwilka wi drifwe den mästa Handelen, emedan deras Mynt-sorter äro ofta alt för olika sins imellan, utan förnämligast därpå, at wåre egne Mynt-sorter stå med hwarandra uti en efter Skrot och Korn proportionerad ordning: Ty 1:mo. gälla wåra Penningar aldrig utomlands annars, än som Handels-waror. 2:do. Är det intet swårt för en Handlande at räkna ut, huru många Lod 12 eller 13 lödigt Silfwer swarar emot en Mark 15 eller 16 Lödigt.

Innan det andra medlet til hushålls Machinens rätta styrelse kan antagas, bör 1:mo. bewisas, at Staten sjelf kan immediate bestyra om Warornes ut- och införsel, utan at öfwerlemna den saken i några Medborgares händer, som med Staten kunna hafwa et stridigt Interesse, sådane som här ofwanföre pag. 45 i slutet af 26. §. beskrifwas. Eller om det blifwer omöjeligt 2:do. At egne Handlande, som nu besörja detta, ej blifwa i stånd så föranstalta om denna ut- och inskeppningen, at de medelst Nations utblottande rikta sig sjelfwa, utan at särdeles winna på utlänningen, hwarpå wår tid samlat de bedröfweligaste wedermälen. Och 3:tio. I fall de wore i stånd därtil, at de likwäl hysa en så redelig wilja, at de häldre försaka egen winst, än de i ringesta måtton skulle skada det allmänna.

Finnes denna wälsignade egenskap hos wåra Stapel-handlande i gemen, så är Critici sats riktig. Då behöfwer man ej befara några Lurendrägare-Warors in- eller utförsel på deras Skepp, och i följe däraf ej eller i den afsigt på andra än utlänningars Fartyg anställa några Visitationer.

20:de Momentet kan ock få stå, om alt det härnäst förut anförda håller stick; men i annor händelse torde wara nödigt at erhindra, det utländske medtäflare emot egna Handlandes egennytta äro bättre för en Stat, än inga.

Är det blott en eller annan Stat, som besörjer om andras behof, såsom i början af Kung GUSTAFS Regements tid Lübeck war, äro Monopolier oundwikeliga, och Staten i samma äfwentyr at spolieras, som hon af få sammansatta egna Köpmän måste wara uti, om utlänningen stänges ut. I förra fallet måtte rörelsens och afsättningens wisshet hjelpas af egen, i det senare af utländsk Sjöfart, annars är Staten i båda händelserna lika olyckelig. Och äfwen så litet som wåre Handlande sörja om Statens behof utan egen winst, så litet bekymra sig ock enskildta utlänningar, om hwad som mer eller mindre gagnar deras Nation, allenast de för egen del hämta däraf någon winning.

Sjelfwa Ängelske Köpman uphandla Waror från Swerige, och skinna sin egen Nation genom Export-Præmier, då han igen föryttrar dem såsom egen afwel i Wäst-Indien.

§. 91.

Uti 21 Puncten rättas Herr Fortbonnois ord på detta sätt: Hwar och en Nation, som låter andra idka en Sjö-fart den han sjelf NB. med förmon, det är utan at skada andra nyttigare Näringar, eller genom Medborgares Gravation kan drifwa, förminskar i samma mån sin egen werkeliga och relativa styrka, til fördel för sina medtäflare i Handel och Hushållningen.

22:dra Puncten haltar i synnerhet på det ordet: större naturlig styrka. Ty 1:mo. har Criticus här blandat naturliga styrkan med den politiska, som likwäl pag. 104 i Kongl. Wetenskaps Academiens Handlingar för år 1764 ses wida wara skilde från hwarannan, så at det heter: genom folk-hopens kloka administration, kan en mindre folk-hop i en Stat må långt bättre, än en större i en annan.

2:do. Om hos utlänningen en sådan naturlig, och wår Sjöfart mattande styrka werkeligen gifwes, som sätter Riket utur stånd at idka Sjöfart, kan den ej på annat sätt utöfwas, än genom billigare frakter, och införskrefne Warors pris, samt upstegrande af wåra Exporter.

Hwad annars en sådan Politisk Handels-styrka beträffar, hwarigenom Criticus, och månge andre med honom tro de större Handels-nationer wara i stånd at dämma andra swagares Handel och Näringar, så är det efter all min öfwertygelse et lika så odeterminerat ord, som den af förra Criticus omtalte independence, som i en fri rörelse Stater emellan, aldrig i längden kan wara til, utan äro båda twå tjenligast til en förewänning, då wissa slags författningar skola tagas, som med god framgång i flera Stater äro nyttjade, at stilla Medborgares, oro öfwer sina dryga sammanskott til få Personers upkomst.

Auctoren til den wackra Instruction för unge Polætus talar därom §. 3 och 4 förträffeligen; Et Land, säger han: som icke är i någon Handels-gemenskap med andra, ligger lika som bak om en fördämning emot et fruktgifwande watten: Öpnas några hål på Dammen, så silar wattnet sig så länge in, til dess det stiger til jämlik högd med det som är utan före. På lika sätt då utrikes Handelen fått öpning i landet, inflyter i småningom så mycket Penningar, til dess de blifwa i samma Proportion emot Warorna, som i de samhandlande Staterne. Begynner man at genom pumpning och konstiga Cisterner införa mera watten, så silar det sig genast ut genom hålen til det wattnet, som är utanföre i den stora Handels Ocean, och får man Penningar genom Grufwor, Subsidier, eller på något annat sätt, än igenom Arbetares och Warors förökelse, så flyta de bårt til andra Stater, på samma sätt som de Spanska Rikedomarne föras omkring hela den handlande werlden. - - Men denna förökning kan icke ske på annat sätt, än antingen at föröka Arbetarenas antal i Riket, eller at bättre syslosätta dem som äro. - - Til detta senare, fortfar han: hörer frihet i utländsk Handel för alla Orter och Städer, samt frihet i Näringar för alla Arbetare: Hwilket då det ej sker, sannas hwad Tabell-Commissions wittra Secreterare Herr Ed. Fr. Runneberg på förut åberopade ställe, i Kongl. Wetenskaps Academiens Handlingars 2 Quartal 1764 eftertänkeligen säger: Om mycket folk i en Stat illa anwändes, och om Näringarna råka i osämja med den allmänna wälfärden, hwilket just sker, då några Medborgare få draga til sig förmons rätter fram för de andra, som förut är bewist, så kan den Oeconomiska styrkan wara ringare, än i en Stat där et mindre antal Inbyggare ordenteligare syslosättes.

§. 92.

Criticus argumenterar annars i denna Punct tydeligen emot sig sjelf, och den af honom åberopade grundeliga Afhandling i Kongl. Wetenskaps Academiens Handlingar. Han säger den Stat wara af större naturlig styrka, som kan undersälja en annan. I den djupsinniga Afhandlingen om Penningars wärde är tydeligen wist, at ju mindre Penninge-stock i en Stat swarar emot Waru-mängden, ju lindrigare måste samma Warors wärde wara. Nu emedan Criticus påstår, at utlänningen kan undersälja oss, så är ofelbart, at hans Penninge-stock måste hafwa et mindre förhållande til Waru-mängden, än wåra Penningar hafwa til wåra Waror. Wilje wi nu förwärfwa Riket en lika naturlig styrka som wåra grannar äga, så är klart, at det måste ske antingen genom Waru-massans förökning, eller minskning i Penninge-stocken. Men hwad tycker Läsaren därom, när Criticus förswarar sådane författningar, som utan någon särdeles Waru-ökning, efter dess tanka, pumpar in öfwer 2 million Riksdaler årligen, som han §. 41 och 42 sökt bewisa? Skal icke sådant än mera stegra up inrikes prisen, och göra Warorne utomlands osälgbara, och wi således för utlänningarnes öfwerlägsenhet i sin naturliga styrka, nyttja sådant medel, som måste förswaga oss än mera.

Här beder jag, at Läsaren icke blandar sina begrep med wår, sedan 1735 skedde repræsentative Penninge-stocks förökning; ty Product-Placatet är redan hela tio åren äldre. Äfwen anhåller jag, at ingendera af dessa sattser mig påtrugas. Jag har nyttjat dem uti bewiset, emedan jag märkt, at Criticus har förtroende til de Handlingar, hwarutur de äro tagne. Härwid förekomma flere med hwarannan inweklade misstag, som i allmänhet anses för grund-sanningar, än at sådant nu tilbörligen skulle kunna utredas. Imedlertid wil jag gifwa Criticus några Puncter i dessa saker at tänka på.

§. 93.

1:mo. Ingen öfwerlägsen naturlig styrka kan, emot den Stat man handlar med, åstadbringas, om ej den andra Staten genom egna författningar inbördes förstör sig sjelf; då ock skulden ej bör tilskrifwas utlänningen, utan Staten, och så snart sådane författningar uphöra, jämkar Handelens egen Natur båda Staternas naturliga styrka, at wara quam proxime lika, och det utan afseende därpå om Folk-mängden uti dem wore aldrig så olika, allenast hwarderas Arbetare njuta enahanda frihet, at på en lika stor Folk-nummer tilwerka Waror til lika wärde, hwarunder likwäl Statens wåldsama förswar af sina rättigheter ej bör begripas, såsom naturligt wis starkare hos den talrika, än lilla Staten.

2:do. Men om en sådan styrka wore likwäl möjelig, så måste den starkare hafwa mindre Penningar emot sin Waru-mängd, än den andra hafwer emot sin, och kan den swagare på intet annat sätt hjelpas än genom minskning af Penningar och ökning af Waror.

3:tio. At förhindra den utländska Handelen, är altså det samma, som hindra Nation at jämka sin naturliga styrka med sina Medhandlares: det är, at få blifwa dem wuxen.

4:to. At Ängelsmännernes Navigations-act, och dryga Exportations-præmier, med flere Nationen sjelf graverande Författningar hafwa aldeles ingen grund i Statens rörelse, emedan den är allmänt i hela Europa ärkänd för öfwerlägsen, emot andra Nationers, och således aldeles icke behöfde frukta för deras öfwermagt, utan äro blott en chimere, under hwilken Wäxel-partiet förwärfwat sig rättighet, til dryga räntor, af de öfriga Närings-idkare i Staten.

5:to. At Penninge-rika Stater, hwars Köpmän röra sig med flere millioners Capitaler, äro efter den, af Herr Secreteraren Runneberg i Wetenskaps Academiens, Handlingar för år 1764, 2:a Quartalet, utstakade naturliga styrka, de aldraswagaste, at hindra fattiga Staters handel och rörelse.

Genom denna 5:te punct, understödd af de föregående, går hela det 23 och 25 Critici moment aldeles öfwerända; hwarest han blandar tilsammans, de snör-rätt emot hwarannan stridande Ideér, om en naturlig Handels-styrka, och Penning-rika Nationers rörelse, sådane som de äro, med hwilka Swerige mäst hafwer at handla.

24:de Momentet kan någorlunda gillas, allenast de där omnämde kostnaderna ej stanna på Staten, utan de personer, som genom sådane omkostningar tänka winna med tiden.

§. 94.

I 26 och 27 momentet wil Criticus wisa, at Product-Placatet icke ålagt utlänningen något twång, utan endast wilkor och förbehåll. Men hwad tro Criticus skulle tycka därom, om det förnämsta wilkoret woro i denna stadga, at mista Skepp och Gods, om något annat finnes på dess Fartyg, än egna Lands Producter? Dock, hwem skulle kunna kalla sådant för twång? Criticus måste warit för godtrogen, och ej gått längre in uti påfölgderne af wilkor och förbehåll, än han af andra blifwit ledder. Han räknar up en Spanior och Portugisare, och säger: at de äro wälkomna til oss med Salt. Han hade nästan med samma fog kunnat nämna Turken, Algieraren och Chinesen, med flere Stater, alla med sina Lands Producter, fast de sällan eller aldrig härtils, gjordt Swerige med sina besök den äran, ehuru de därtil hafwa det fullkomligaste lof. Men jag frågar: mån en af dem onyttjad frihet utgjort någon Controll öfwer egne Handlande?

Dock, det oroar mig intet, om utlänningen twingas; men då Medborgare därigenom beskattas, genom låga försälgnings-pris på sina Waror, och dyrare inköp på utländska behof, som i föregående är nogsamt bewist, kan det ej annat än bekymra hwarje rättskaffens Medborgare, som af sådane Räntor directe eller indirecte icke wil föda sig, eller genom tilhjelp af en rådande Corps, wil sticka up hufwudet öfwer sina med-människor.

När man med upmärksamhet läser igenom den 28 Puncten, måste man falla i förundran öfwer Critici wälmening för Product-Placatet, hwarest han tror, at wi genom denna kloka och högstnyttiga författning kunna hjelpa oss i Krig, Sjö-skador, misswäxt, med flera olyckor, fast han straxt därpå måste medgifwa, at då några sådane synnerliga swårigheter tima Riket, det blifwer säkrast at uphäfwa den samma.

Jag måste tilstå, at wi icke hafwe ondt efter goda tandwärks-droppar, så länge ingen wärk kännes i tänderne; men om min läkare underrättar mig därom, at det är bäst innehålla med deras bruk så länge wärken warar, emedan de mera öka än lindra smärtan, så nyttjar jag knapt mera än en gång det Receptet, om det än aldrig så mycket wore i bruk i Ängelland.

§. 95.

Hela den 29 Puncten medgifwer jag gärna: nämligen, at wår Sjö-fart genom Product-Placatets åtgärd, hunnit til den högd, som den tilförene, hwad Skeppens och Sjö-folkets antal beträffar, aldrig ägt. Och wil tillika upgifwa et wälment förslag, huru den ännu inom få år kunde tripleras, nämligen: Om Ständerne skulle under namn af Sjö farts hjelp, åtaga sig en årlig Bewilning af några millioner, och däraf betala årligen 4, 5 à 6 000 daler för hwarje Fartyg, som nu inom 6 års tid bygges, och til at så mycket kraftigare uphjelpa wåra Rederier, aldeles förbjuda utlänningen at fara til Swerige, som ej kunde anses för något twång, utan allenast wilkor och förbehåll, emedan han utom dess hade ändock frihet, at segla omkring hela Jord-klotet, och genom wåre egne Fartyg kunde lika wäl föryttra i Swerige sina Waror. Til samma ändamål tjente ej eller litet, at göra alla ut- och ingående Waror aldeles Tull-frie, och hugna Redarena utom dess med några betydande Export-Præmier, för det de wåga lif och ägendom på sjön, at afföra wåra tilwerkningar, dem wi annars blefwe förlägne med, och skaffa oss alla wåra behof i händerna. Jag tror detta skulle icke utan nytta aflöpa, ehuru det kostade något.

Och om det blifwer afgjordt, at Rikets styrka stiger altid i samma mån, som dess Sjö-fart, så tyckes mig oförgripeligen, at intet lättare medel gåfwes, at inom få år triplera hela Rikets styrka, som wi annars knapt se någon möjelighet, at inom en Mans ålder, få fördublad. Då skulle långt flere millioner Riksdalrar flyta in i Riket för Frakter etc. Och i fall jag winner Critici bifall i detta mitt nya förslag, at hjelpa Riket, instämmer jag gärna med Criticus sluteligen i dess 30:de Moment, ehuru få Swenska Skepp det ock må wara, som i anseende til dyr-legt folk, och kostsama utredningar, nu kunna deltaga i utländska Frakt-handelen, at i närwarande swåra tider, och tryckande brist på redbart Mynt, styrka til wår Sjö-farts än widare förstärkning, som så ögonskenligen skulle förwärfwa Riket en så betydande Summa, och för ewärdeliga tider sätta oss i stånd, at i wår rörelse bestå af oss sjelfwa.

At tänka annat, wore, efter Critici mening, emot Land och Rike så omildt handladt, at Swenska Historien lärer knapt därpå kunna upte många exempel.

⁎              ⁎
⁎

1. I Källan till Rikets Wanmagt är Riksdalern tagen til 24 Mark; men war då redan upstigen til 36 Mark.