ökning av den fina klädestillverkningen, som kunde tyckas löna sig, eftersom man fick 10 % i tillverkningspremier; ”men om färdiga varan, som fordrar 90 % förlag, blir liggande oförsåld, så felar man i uträkningen” — varjämte manufakturkontoret saknade medel till och med för de föregående årens premier (29 aug. 1757).
Breven äro icke tillräckligt regelbundna eller detaljerade att möjliggöra en framställning av Alingsåsverkets finansiering som helhet eller ens av de olika direkta statsunderstödens storlek. Huvudrollen spela dessa kanske icke i korrespondensen, varmed ej skall vara uttalat någon mening om deras relativa betydelse, kvantitativt sett, under sista tioårsperioden av Alströmers levnad. Likväl kan det knappast råda något tvivel om att de utgjorde ena huvuddelen av den varaktiga finansieringen. Emellertid flöto dessa tillgångar trots alla premier icke lika flitigt som under tidigare år, då över 400,000 daler silvermynt av landshjälpsmedlen hade tillfallit Alingsåsverket. Nu uteblevo understöden så pass ofta och så pass länge, att andra inkomstkällor ständigt måste uppletas för att hjälpa över åtminstone stundens eviga penningnöd. Något ordnat kreditväsende fanns knappast, frånsett ”banken” (riksens ständers bank), som kastat all ekonomi överbord och blivit en ren understödsinrättning på grundval av sedelpressen; och enda möjligheten var därför att vända sig till enskilda.
Dessa enskilda begränsade sig under nu ifrågavarande period, så vitt man kan döma av breven, nästan helt och hållet till Alströmerska släkten själv och dess närmaste anförvanter, Jonas Alströmer, hans
