offentliga och utan pöbel bleve aldrig någon omfattande revolution möjlig.
Slutligen skulle vissa folkvänliga konstkännare, som gärna på sin tunga föra bekymrade ord om kvalmig drivhusluft, säkerligen icke blott ur estetisk utan också ur sedlig synpunkt finna det i högsta grad oförsiktigt att borttaga ett så gammalt och kraftigt samhällsornament som pöbeln. Ingen vitterhet i hela världen har såsom den svenska rest sig till ett tempel över krogen och skökan, och det förkomna subjektet med sin gallsprängda bitterhet har där fått en sådan äreplats, att tillintetgörandet av denna nationalhjälte skulle lämna ett tomrum, som konstkännarna icke skulle tilltro oss att någonsin kunna fylla.
Allra sist skulle skämtarena framträda och påpeka, att även om man upphörde att bibehålla den pöbeln, som igenkännes på dåliga kläder, bleve man därför icke av med den välklädda. Då benämningen pöbel härvidlag visserligen är träffande, men det oaktat brukad i något överflyttad bemärkelse, faller emellertid skämtarenas invändning utom ämnet.
Av de många och naturliga betänkligheter, som blivit antydda, är det likväl huvudsakligast den ena som på allvar tynger i vågskålen. Det kan icke förnekas att långvariga och övermodiga oförrätter berättiga de förtryckta att uppresa sig med vapen i hand. Om vi emellertid söka att föreställa oss ett samhälle av bara bildade, kunna vi, som sagt, svårligen därmed förena synen av en stor revolutions gatustrider. Eller skulle vi
