senare hälft så ofta bröt udden av ett vidrigt öde: Än sen, jag har ju min filosofi!
Även den konstens renässans, om vilken vi för några år sedan samtalade och spådde, har blivit en verklighet. Litet vet jag om jag är någon god sångare eller icke, men jag vet med bestämdhet, att jag är en rätt god spåman. Det är också lättare att spå än mången tror, och det tarvar varken kaffesump eller kort. Spåkonsten är en ej alltför sällsynt tankens förmåga att plötsligt och oavsiktligt omskapa sig till en objektiv räknemaskin, som med ofattbar snabbhet kastar om siffrorna och slår upp summan. De flesta människor lamslå denna förmåga genom att hellre lyssna utåt. Spåkonstens hemlighet ligger däri, att man tidvis kan fullstoppa öronen med skepsis och trycka sina bästa vänners hand utan att höra vad de säga. Vädja till spåkonsten, med vilken du säkert själv är förtrogen, och du skall icke kunna tillbakavisa den aningen, att även våra dagars rop på det nationella är en tidens röst, som har sin uppgift — och som även kommer att fylla den. Vi mena att vi tänka och tala så mycket av oss själva. Vi likna högmodiga ekar och popplar och buskar, som tro att de kunna viska och mumla och tala och märka icke, att de själva äro stumma, att det endast är tidens stormar, som brusa i deras kronor.
Må vi nu ett ögonblick granska de skiljaktigheter, som råda mellan dig och mig i fråga om uppfattandet av det nationella.
Att vädja till de nationella instinkterna det är
