sjunga och som vi under andra luftstreck sakna med okuvlig hemlängtan. Dock förefaller det mig, att vi just i detta stycke fatta det nationella för grunt. Beständigt leta vi det nationella i det yttre, i det rent etnografiska, geografiska och botaniska. Bleve vi fördrivna från vårt land som judarna, skulle alltså det nationella falla från våra skuldror som en tom kappa. För min del skulle jag dock kunna tänka mig en man, vilken — bunden vid kammaren genom sjukdom — aldrig komme utom Stockholms tullar och som likväl i sitt sätt att tänka och känna bleve en lika klar spegel av det svenska som vilken som helst friluftsmänniska. Beständigt vill man hålla oss kvar vid den föreställningen, att en arbetare, som flottar timmer på Norrlands älvar, eller en jägare, som fäller en björn, är något mer nationellt än — låt oss säga — Ellen Key vid sin lampa. Och dock är timmerflottaren eller björndödaren icke mer olik en sydländsk lantman än den kammarlärde är olik en yrkesbroder vid ett spanskt eller italienskt universitet. Hur påfallande är icke däremot skillnaden mellan en Emelie Högqvist och en Ninon de l’Enclos, en Fredrika Bremer och en madame de Staël eller George Sand! Det skulle kanske icke vara omöjligt att jämka in Synnöve eller Per Gynts mor i ett Tyrolerlandskap, men det skulle vara fåfängt att under en annan flagga än den norska vilja ställa någon av de sträva eller extravaganta damerna i Ibsens sista dramer. Nyanseringen blir alltså där skarpare. När vi vilja förevisa det nationella, slå vi emellertid alltid huvudet av nationen
