Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
117
DET NATIONELLA SOM TEORI OCH KÄNSLA

och peka endast på bålen och lemmarna. I stället för att väga det yppersta, det subtilaste andliga extraktet med guldvikter, uppmärksamma vi endast de grövre yttre påtagligheterna. Du nämner Skansen, denna stad, eller rättare stilla lantby av minnen, som det nästan vore en hädelse att giva benämningen museum. Du kan icke med varmare intresse än jag gå omkring bland de låga stugorna, icke livligare intyga att detta allt är en del av det svenska — men det är också blott en del och icke den väsentligaste. Om vi klädde oss i nationaldräkter och dansade dalpolska och aldrig begagnade annat än träskedar och satte bondspelman framför vaktparaden, vi skulle icke i denna kostymlek se tiondelen så mycket av det djupaste svenska som i ett enda exempel på hur vi bygga en tankesats, hur vi känna, hur vi handla. Men detta finna vi närmast hos de friaste, med andra ord hos de upplysta, som minst gått bundna under det tyngre, allt nivellerande arbetet. Därför äro dessa människor en nations mest utpräglade och fördjupade karakteristikum.

Låt oss sträva för folkets upplysning och hoppas, att tider en gång skola bräcka, då ordet »folket» icke längre har samma betydelse som nu i dessa rader. Redan i en sådan strävan ligger ju dock a priori som antagande, att det vartill vi vilja höja folket är något för mer än det, som folket redan besitter. Vore det typiskt nationella framför allt det folkliga, då måste däremot varje nationalist bemöda sig om att kvarhålla folket på den ståndpunkt, där det redan befinner sig.