Om något samlar det nationellt franska i en bild, så är det den härliga, förkättrade parken vid Versailles. Varför skulle vi låta århundradets demagogiska betraktelsesätt spela in på ett ämne, där det icke hör hemma, och i stället uteslutande söka det nationella i byarna utanför parkstängslet? Och om vi hos oss se mycket av det svenska i den mossbelupna ryggåsstugan, i den av granar skuggade kolkojan, i det med kakor och stånkor dukade julbordet, så möter oss dock något ännu djupare svenskt i den själ, som blickar ut från de gamla porträtten, från de gulnade breven och anteckningarna och från vår historia.
Än mer skulle jag vilja säga dig, innan jag trycker din hand till godnatt, men din klocka slår redan åtta varnande slag. Det är kanske därför att du brukar få besök av Evas döttrar som du försett ditt väggur med ett slagverk, som så eftertryckligt påminner om tidens snabbhet. Inom en halv timme måste jag åter sitta i järnvägsvagnen. Jag kan se i skumrasket att du ler åt mig, som av fri vilja lever och bor just mitt bland allt detta folkliga, om vilket vi nyss talat, men måhända kan det övertyga dig, att jag åtminstone icke talat därom med fientlighet i sinnet eller med en stadsbos främlingskap.
