betraktade genom en föreläsares glasögon om fem hundra år.
Mina vänner! Låt oss dröja vid
adertonhundratalet, detta styvmoderligt behandlade sekel,
som sällan berörts av våra skildrare. Liksom
sextonhundratalet var det i åtskilligt ett
genomgångsrum, där vi icke dröja med samma
begärlighet som i femtonhundratalets eller
sjuttonhundratalets sagohallar.
Jag skulle vilja kalla adertonhundratalet: Den svarta sfinxen. Det ruvar något av gåta över hela denna tid. När vi tala om adertonhundratalet, tycka vi oss se Napoleon den store på sin häst, omgiven av björnskinnsmössor och gyllene örnar. Men den synen är egentligen snarare revolutionens lysande slutakt och därefter möter den första snabba överblicken endast grupp vid grupp av svartklädda tvistande partimän. Hur litet anade de, att icke politiken, utan en upptäckt inom kemien skulle åstadkomma den efterlängtade omgestaltningen av det yttre livet. Och hur föga
