anade i sin tur den stora upptäcktens man, att varken välståndet eller den yttre omgestaltningen skulle bli i stånd att erövra åt oss en enda fotsbredd av lyckan. Satt inte ofta en herre över all jordens härlighet i ångest, medan tiggaren nedanför hans fönster dansade och sjöng? All glädje och sorg ligger i själens öga och den som vill göra oss lyckliga skall icke bekymra sig om vår dagliga spis och vår rock, utan om själens öga. Men det var inte lyckliga vi ville bli. Vi begärde mer än så. Det begärde redan adertonhundratalets svartklädda herrar.
Nåväl, hur tänkte, hur kände dessa människor? Deras tidningar, av vilka dessutom blott ett litet fåtal blivit räddade bakom samlarens glasskivor, lämna en förträfflig krönika, men lågo helt och hållet i partiernas händer och äro därför en ytterst grumlad källa. Bland böckerna hitta vi en mängd självbekännelser, som kallades mänskliga dokument, men de besitta icke samma värde för forskaren, som den nästföregående tidens skatt av brev och memoarer. Det religiösa och visionära skapandet, som nu benämnes »diktning och konst», sysslade med fejder om »framställningssättet» och splittrades därigenom i en sådan mängd av skärvor, att det knappast är oss möjligt att sammanfoga detta till en staty. Slutligen nedsjönk litteraturen till en efterliggare och blev den minst apolloniskt fullgångna bland konsterna. Låt oss dock försöka att uppkonstruera några bilder av dåtidens människor. Man besatt då endast de första kunskaperna om elektriciteten och man
