Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
121
VI OCH VÅR TID

förstod ej ännu att binda solvärmen. Man var ännu i mycket prisgiven åt naturens makter och kände ännu något av vildens vidskepliga vördnad för allt det inom naturen, som syntes våldsamt och skumt. Rousseaus naivt retoriska naturdyrkan genljöd genom hela detta tidsskede. De ivrigaste naturdyrkarna voro oftast att träffa bland stadsbor, som påtogo guttaperkaskor när de kommo ut på landet och inbillade sig att alla kor voro förklädda tjurar. Det förefaller oss ofattligt, men dessa människor kunde tillbedja och förhärliga sensualismen och påstodo sig inför naturen endast vara sjuklingar och krymplingar. Att lämna en bestämd filosofisk definition på vad de menade med natur är nu icke möjligt. Ena stunden kalla de pyramidernas eller Colosseums massor barbariska — och nästa stund hänryckas de av massorna i ett fjäll. I allmänhet tyckas de med »natur» mena just det, vars övervinnande i alla tider varit civilisationens medel och mål. Först genom att tillkämpa sig likgiltighet för sensualismen och knäcka naturdrifterna som torrt strå, blir människan en Cato. Just genom sin obestämdhet urartade begreppet »natur» slutligen till ett tomt klangord, som man framslungade på måfå, där skäl fattades. Man konstruerade sig då en övermänniska, men genom att underskatta betydelsen av karaktärens storhet nedsjönk hon nästan ögonblickligen till rätt och slätt en cyniker och storskrytare. Religionerna voro ännu schematiska, krönikeartade framställningar, vilkas inre andliga enhetlighet man då först började ana. Genom att lägga en överdriven vikt just på den