Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
123
VI OCH VÅR TID

växter, fett, sött och surt ... allt skulle tvingas in under gommen på de beklagansvärda gästerna. Under tiden blevo deras ansikten rödglödgade och de försatte sig i extatiskt tillstånd genom att ymnigt förtära en sinnrikt beredd dryck — de gamla romarnas »vinum». Till och med snillen som Darwin och Beethoven deltogo i dylika utsvävningar. Endast påven förtärde sina födoämnen i enrum liksom av blygsel. Till en början väckte också Vita matpulvret en gränslös förtrytelse, ty man ville icke hava något antibestium utan ansåg tvärtom att en viss bredd av bestialitet var tecken på hälsa och styrka. Vi se av allt detta att sederna voro råa och lastfulla. Även bruket att jaga djur fortlevde ännu och man kunde få se en kejsare, som befallde över arméer, timvis stå på lur bakom en grindstolpe för att besegra en hare. Lusten att döda var dock redan i avtagande och ersattes mer och mer av spelarens lust att träffa. Dödandet av djur måste sedermera slutligen beläggas med hårda straff. Långt in i våra dagar har man dock ibland hos sjuka sett återfall till dylika rovdjursbegär utan att elektriciteten förmått hjälpa. Bland oss anses det olovligt att misshandla ett träd eller att fylla våra rum med plockade blommor för att åse deras långsamma och kvalfulla avtynande i ett glas vatten. Vi veta nämligen att växtvärlden känner smärta. Hur mången av oss har icke testamentariskt förordnat att ekarna kring hans hus skola vårdas och omhuldas och att de först få dödas, när de bli gamla och skröpliga. Vi ha inträngt i växtrikets stilla