Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
124
TANKAR OCH TECKNINGAR

drömliv, och det har till och med blivit en sedvänja att man som barn knyter ett vänskapsförbund för livet med ett träd och att man slutligen väljer sin grav vid det trädets rötter. Än förtroligare är vår blick på djurriket, men dåtidens ohyggliga föda tvang ögat att blunda. Blotta begreppet födoämne hölls i stor ära, emedan födan var svår att skaffa. Man sade ofta att man arbetade för födan och märkte knappast, att man arbetade för de mest sammansatta önskningar. Människan har aldrig arbetat för födan. Hon var i all sin tid en ideell drömmare.

Släktet var då ännu sönderdelat i en mängd krigförande folk, och vi veta att först på nittonhundratalet utkämpades det sista stora kriget, men lusten att ådraga sig uppmärksamhet genom att våga livet kvarlever än i dag. Det är den ginaste vägen för en ärelystnad, som icke ser i sin makt att finna andra medel. Det kan till och med vara något mer, och jag bekänner, att jag avundas den lilla gossen Arcole, som dog hjältedöden på en av barrikaderna vid Seinen. Det har blivit tomt och flackt i världen sedan orättvisan blivit mindre och sedan intet våld förföljer oss. Ack att jag kunde bliva en av adertonhundratalets människor! Tillbaka längtar jag till de förgångna tiderna, till orättvisan och svårigheterna, till kättarbålen och krigen, till offervillighetens hänryckning!

Nu vill jag kasta min mask. Nu skall ni förstå mig. Jag har icke upprullat dessa skildringar för att brännmärka adertonhundratalets människor utan för att lyfta dem ur det mörker som begravt