Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
125
VI OCH VÅR TID

deras minnen och för att visa, hur här lika väl som när det gäller romare eller fornasiater kläderna bedraga. Alla voro vi syskon av samma hjärta.

Jag ser i adertonhundratalets morgon en värld av blid oskuld och drömmande natursvärmeri. Jag ser vänliga flickansikten med en lock vid vardera tinningen titta mellan fönstrens stärkta gardiner, och kärlekssånger ljuda kyskt och sakta från den blyge magisterns gitarr, medan gamlefar ansar sina rosenstånd vid trädgårdsgången. Men åskmolnen skockas allt högre och dystrare och färgerna gulna. Blommorna sluta sig. Alla vänta ovädret — den stora, allt ödeläggande revolution, som slutit förbund med de vilda naturmakterna. Men den uteblir! Den infinner sig först långt senare i det tidsskede, som i historien fått benämningen Källargången. En revolution, som kommer av sig, förvandlas emellertid skyndsamt till ett stillastående, förpestande vatten. När vi hälla det på blommorna, öppna de sig icke, utan falla ned. Det vederkvicker ej längre. Det förmår blott döda. Så ser jag tavlan mot adertonhundratalets afton. Sjuka och förtvivlade sleto människorna sitt hår och vredo sina händer och ropade efter hjältar. Just i den tiden ville jag ha levat med ofärdens vreda och sköna gudar ljungande över mitt huvud. Det var en tid för människor, men den platta lycka, den i billig koppar utmyntade skönhet, till vilken vi nu hunnit, passar tama gäss. Jag har från den tidens människor hittat brev, skrivna med tårar och blod. Om gravarna kunde tala, skulle ni höra en jämmer och kvidan,