Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
126
TANKAR OCH TECKNINGAR

som skulle komma edra ögon att rinna. De voro borgarseklets barn dessa människor, det bekänna de själva, men tänk er dem ej därför samlade i rykiga ölstugor. Bry er ej heller om att deras hem slutligen liknade de venezianska köpmännens, att de samlade cæsarers och kalifers prakt i sina förlustelseställen, att många av dem i sitt köpmansvansinne till och med spådde att världen tusen år efteråt skulle vara ett slags Amerika, befolkat av schackrare. Bakom deras svarta rockar och styva skjortbröst skrek hjärtat efter räddning, efter den längtade solmorgon, då gamlefars slutna blommor ännu en gång skulle slå upp sina ögon. Måhända bedrar mig det skrivna ordet. Kanske var det blott jämförelsevis få som kände det så. Men voro de också bara femtio eller hundra, bland de hundrade ville jag ha stått för att få verka och önska och böjas till jorden — var stund nära att skratta åt min egen oförmåga. De stego till helvetet för att smädande hämta facklor och virke till brand. De gingo till historiens rustkamrar och ända till templen på Indiens berg för att få dricka sig otörstiga vid livsens källsprång. Några få av dem kommo tillbaka med vatten i händerna, och, medan århundradets sol gick ned, hällde de längtansfullt det vattnet på sagans tulipaner och ljustillbedjandets solros och på alla gamlefars blommor. De kommo med kläderna rivna och håret grånat — men glömska växte snart över de långa vägar, som de varit nödda att gå.