först med Kremls murar som den ryska byggnadskonsten likt en fjällig lindorm ringlar sig om tavlan och åter visar all sin underliga hemskhet. Portarnas besynnerliga fästningshus med stora murytor och små fönstergluggar, tegeltornen, som med sina avsatser och höga, gröna tak påminna om trappyramider — alla dessa byggnader stå så fjärran från våra stilar, att de förefalla äldre än Athens och Roms ruiner. Du tror dig se det gamla Babylon livs levande, sådant det tecknas av Herodotos och Strabon. Oupphörligt missräknar du dig också i Moskva på årtal och hänför åtminstone till tolv- eller fjortonhundratalet det, som till äventyrs endast bär ett par korta hundra år på sin nacke. Du kallar dessa byggnadsverk barbariska, därför att de icke uppförts efter våra doktriner, och resehandböckerna beskärma sig över deras brott mot »arkitekturens lagar» ungefär som poperna skulle vrida händerna över en västerländings klentrogna syn på de ryska helgonen. Napoleon envisades att kalla de ryska kyrkorna »moskéer» och utfärdade kallblodigt befallningar om ödeläggelse och plundring. Det överväldigande intrycket är dock borgen nog för deras skönhetsvärde, även om detta värde här liksom hos de egyptiska templen icke genast kan uppmätas i allbekanta mått.
På Kremls höjd vid sidan om Lejontrappan, på vilken Ivan den förskräcklige med sin käpps doppsko fastspikade en förbrytelsebringande budbärares fot, står med sina nio guldbeklädda kupoler Bebådelsekyrkan, där tsarerna döptes och vigdes. En täckt trappgång leder genom valv i blått och
