Hoppa till innehållet

Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
173
STORLIEN
Storlien.


Åre är nog vackert, ja överraskande vackert. Det är ett sant Tyrolen, om också med ännu härligare luft och klarare, fast hårdare och dystrare färger, men det är vackert just på det sätt som en kurort bör vara för att med tiden få stort rykte och många gäster. En dal förblir dock alltid en dal, och man gläder sig där mest åt att stirra upp mot höjderna. Det är på längden det tryckande och ledsamma med en bostad i dalen att man aldrig får någon riktig trevnad och ro för den allra översta toppen. Det blir ett liv i trängtan. Nej, Storlien, Storlien, det är af allt vad jag ännu sett i Sverige det mäktigaste.

När jag nu efteråt tänker på Storlien söker jag att pruta med min förtjusning. Jag drar mig till minnes det vackraste som jag såg några dagar förut. Först och främst minns jag Skattungbyn ovanför Orsa. De grå stugorna titta ned från bergsluttningen som fågelbon, och oändliga åsar, klädda med mörk granskog, sträcka sig långt bort mot blåaste fjärran. Det är ståtligt och vackert, på en gång rikt och armt. Det är Norge livs levande! — Eller jag minns Leksand. Genom den