konstnärliga — jag tänker exempelvis på Viktor Rydberg — och känslan för jämvikt medför hos ett sådant lynne ett ständigt bemödande att ställa varje fråga på sitt rätta rum. Med idealitet förstår jag härvidlag icke blott medkänsla för ting utom det egna jaget utan närmare preciserat: skönhetssinne. Det finns ett moraliskt skönhetssinne, som tillika omfattar det sociala, och ett konstnärligt skönhetssinne, som tillika omfattar det konstruktiva och systematiserande. Liksom huvudet har två hjärnor och hjärtat två kamrar så fordras också båda dessa former av skönhetssinne för en fulltonig idealitet. I likhet med sina berömda föregångare i både Florenz och Athen besitter Tolstoy endast det moraliska skönhetssinnet. Det lyfter sig mäktigt och högt, men bortom gränsen gapar kaos. Med andra ord, Tolstoy är till hälften idealist och till hälften cyniker.
Detta lockar honom i hans avhandling: »Vad är konsten?» att lägga styret så långt åt ena sidan, att han mången god stund nära nog färdas rakt bort från det höga mål han vill hinna: konstens förädlande till gagn för mänskligt framåtskridande mot fullkomlighet. Med all rätt och med övertygande allvar framhäver han, att den religiösa konsten är den enda till vilken vi ha grund att känna oss i verklig tacksamhetsskuld. Frågan lyder då endast: vad är religiös konst? Därpå svarar han utan att själv veta det: jo, den världsliga! Med religion förstår han huvudsakligen endast en sedelära, vars enkla bud måste kunna fattas av den okunnigaste ryske jordbruksarbetare.
