Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
64
TANKAR OCH TECKNINGAR

Vad han kallar religion är, med andra ord, icke religion utan dennas praktiska tillämpning på det enskilda och allmänna livet. Härav följer den förbluffande slutsatsen att en Dickens, en Dumas — och varför icke också de amerikanska humoristerna — kunna räknas som religiösa konstnärer, medan däremot de mer spekulativt anlagda och därför mer otillgängliga förkastas. Han inrymmer ingen plats åt det väsentligaste inom religionen, det ofattbara, som vi årtusen efter årtusen sökt att närma oss just genom konstens försinnligande och det icke av kärlek till det sinnliga utan därför att sinnebilden varit vårt mänskliga medel. Religionens innehåll av världsförklaring lämnar han alltså åsido. Man kan icke med grövre hand vidröra konstens ställning till det religiösa.

Det är just det tomma världsliga lekverket för sysslolösa, som snabbast förstås av alla — visor, lustspel, tokroligheter, gottköpstankar. Tillämpades Tolstoys lära skulle konsten blott än mer förflackas i stället att fördjupas. Eller förmärkte vi aldrig, att den folkligaste och mest hyllade bland konstnärer med ens fann sig ensam när han bortkastade sin glada skicklighet och vände sig till allvaret? Det skulle just uppstå en prydlig religiös konst, om hon icke finge intränga i svårfattligare ämnen än i den för övrigt vackra berättelsen »Onkel Torns stuga» och om värdet skulle bestämmas genom en allmän omröstning bland våra jungfrur, vedkarlar och torpare — allt medan det sjuka bildade fåtalet stode blygt och tigande med hatten för ansiktet! Det är icke tu