Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
65
TOLSTOY OCH KONSTEN

tal om att en Dante bleve hängd. En rysk bonde skulle säkert djupare tilltalas av ett grant urstyrselstycke än av ett allvarligt drama, men det bevisar icke att »Tsarens kurir» eller »Madame Sans-Gêne» äro god, religiös konst. Om en rysk bonde ännu livligare skulle följa ett av medeltidens kristna festspel, beror det därpå att de bibliska legenderna utgöra nära nog hans enda kunskap om det förflutna. Därför att berättelsen om Josefs fala bröder och om Potifars hustru kan förstås av en rysk bonde, en neger, ett barn, förlänar Tolstoy den emellertid ett värde av god religiös konst, vilket skulle gå förlorat, så framt berättelsen rörde sig om ett ämne, som endast kunde fattas av ett bildat fåtal.

Den vackra drömmen om en konst för alla — århundradets kanske orimligaste utopi — har visserligen mången drömt men ingen förverkligat. Det är omöjligt att skapa en konst, som lika djupt tilltalar generaler och gatsopare, bärare, banvakter och vetenskapsmän. Till och med i ett land med folkbildning som vårt har jag ännu aldrig sett någon Sergel i porslin på jungfruns spegellåda och aldrig hört någon åkare sjunga Geijer eller deklamera »Svea». Det enda verkligt folkliga — och enligt Tolstoy alltså religiösa — är versen på marknadskaramellen. Ropet på folklighet är oftast ingenting annat än ett trögt och materialistiskt tidevarvs längtan efter tokrolig förströelseläsning och gemytliga bilder, och det är ingen vanära för Brahms att icke spelas på skolorgel. Därtill kommer sedan ytterligare att, om icke i Ryssland så

5. — Heidenstam, Tankar.