Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
66
TANKAR OCH TECKNINGAR

dock i det övriga Europa, har folket i våra dagar blivit en makt inför vilken det fordrar långt mera mod att säga sanningen än att smickra. Vad har en regent att giva? Ett blygsamt lönat ämbete och några stackars ordnar! Folket däremot, det har äran, makten och härligheten och på folkets händer går vägen till ryktet — och till eftervärlden. Vid sådana tidpunkter sker därför det undret att Promethevs vänder sig på klippan och utan att pruta på sitt trots mot Zevs också blickar nedåt med pannan rynkad. Han skulle icke vara en trotsaregud utan en lycksökaregud, om han kunde handla annorlunda. Och dock kan han icke glömma vem hans hjärta rätteligen tillhör. Folket, det är framtiden, det är leran, som han i konstnärsiver kramar allt hårdare ju otåligare han längtar att fullborda den slutliga bilden. Han smular och smeker i samma grepp.

Tolstoy är icke någon sådan skulpterande framåtsträvare. Han vill stanna tidens ur och anser att folket redan är fullkomligt sådant det är och att allt ont kommer från bildningen och det konstnärliga skönhetssinnet. Med halvt urskuldande nämner han hellenerna, emedan deras konst var folklig och i sitt förhärligande av den jordiska skönheten och lyckan sammanföll med deras religion. Vad den hellenska konstens folklighet beträffar, torde den dock näppeligen haft större omfattning än — låt oss säga — det allmänna konstintresset i nutidens Paris. Tvärtom ha såväl konstnärer som forskare väl aldrig omgivits av en större publik än just nu, ehuru det icke är deras