förtjänst, utan orsakat av den allmänna bildningens stigande. Detta ständiga vidgande av folkets fattningsgåva ägnar Tolstoy knappast en tanke, och dock borde just han vara mannen att förstå vad vi redan äro skyldiga upplysningen. Det är upplysningen, som en gång i en framtid skall omöjliggöra både kriget och revolutionen. Att efter hundra år av idel upprorisk filosofi våra städer icke nu stå i lågor och våra gator icke täckas av mördade, det beror icke — som några mena — därpå att socialismen och anarkismen, i motsats till franska revolutionen, försmått en ideellt medryckande färg över sin åskådning, ty de andra politiska partierna bekänna som bäst en fullt ut lika ohöljd materialism, utan det beror på upplysningen. Ingen bok och ingen lära är farlig för den, som gjort bekantskap med tillräckligt många böcker och läror att kunna döma med flera vittnen i målet. Giv efter hand folket det bästa av den upplysning, som ännu är fåtalets, och det skall icke längre finnas varken någon förtrampad eller hotande kast. Då kan det först bli tid att tala om en hög religiös konst för alla, även om den drömmen i det mesta alltid måste stanna vid en vacker avsikt. Det finns icke två människor, som leva, tänka eller känna fullständigt lika och därför skall det heller aldrig finnas två människor, hos vilka ett konstverk åstadkommer fullständigt samma intryck. Den ena har lättrörd inbillning, den andra icke. Den ena är stolt, och skall i det stolta finna något upphöjt, den andra ödmjuk, den tredje enfaldig. Den fjärde, som till äventyrs är en mer
