torr och grov natur, skall i det drastiska mena sig finna kvickhet och mod. Däremot måste det komma tider, då släktet växer ifrån många drifter, som förr varit starka, och då allt det snille, som ditintills förbrukats på lovprisandet eller förbannandet av kärlekens och könsdriftens hela innehållslösa platthet, kan samla sig i andliga uppgifter och i kärlek till den rättfärdighet, som är tillvarons mål och därför också för mer än människorna själva.
Tolstoy skänker en del rättvisa åt romarnas konst, som medverkade till folkets storhet och välgång, och kinesernas, som inskärpt gripande vördnad för hänsovna fäder. Först när han hinner till renässansen, gäller icke längre den ursäkten för konstens hedniska drag, att det religiösa livet samtidigt genomgick en omdaning i samma riktning. Och dock uttalar han själv på ett ställe de ärliga orden, att »oändligt omväxlande och städse nya äro de känslor, som härflyta ur det religiösa medvetandet, ty detta uttrycker alltid det nya under bildning varande förhållandet mellan människorna och den omgivande världen»! Än mindre skönjer han att just i de senaste decenniernas konst icke blott det filantropiska, utan också det religiösa är starkt förhärskande, än såsom kristendom, än oftare såsom panteism och någon gång i en ateism, som endast är en omskrivning för en religiös åskådning, detta helst om man med religion huvudsakligast vill förstå broderskärlek och godhet. Icke blott en sådan sats som Spinozas, att Gud är substansen, utan än mer själva den ideella
