Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
69
TOLSTOY OCH KONSTEN

religionsfilosofien har, människorna nästan ovetande, så småningom satt en ateistisk religiositet i den teistiskas ställe. Det är lika ateistiskt att säga Gud är kärleken som att säga Gud är tyngdlagen, ty i båda fallen upphör han att vara en gud. En gud är ett väsen.

Tolstoy harmas vidare över tidningarnas dagliga sysslande med även de svagaste teaterpjäser eller romaner, men tidningarna berätta om så mycket ännu likgiltigare — om baler, middagar, toaletter eller obetydliga men rika och högt uppsatta personer, vilkas liv och handlingar äro av noll och intet värde för mänskligheten. Merendels eftersträva tidningarna just med sina konstgranskningar ett tolstoyanskt särskiljande av agnarna från vetet och att detta så sällan lyckas beror därpå, att läran om att det goda genast skulle igenkännas av var och en aldrig håller streck. Om den vore riktig, skulle icke så mången förmåga vid sitt framträdande blivit kallad oförmåga och Olaus Petri skulle icke ha stått i skampallen vid samma kyrka, där han nu står i brons.

Tolstoy upprullar en rolig målning av de arbetare, som dagligen måste förnöta sin tid med att hissa upp teaterfonder eller tända ljusramper, men tillämpa vi nyttighetsläran lika strängt i allt annat, blir det till sist endast bagaren, skräddaren och skomakaren, vilkas verksamhet fullt berättigas. Han förklarar, att endast uttalandet av nya tankar kan gagna, men hans egen rousseauism är lika gammal som århundradet och framfördes nära nog i samma ordalag hos oss svenskar redan på