116
bli sedda af någon af folket. De gingo öfver flera fält, innan de vågade stanna och Osmond kunde ladda bössan. De skulle skjuta turvis; Osmond sigtade först på en stackars oskyldig trast, som nyss lärt sig flyga. Lyckligtvis sköt han bom.
Martin var den, som dernäst skulle skjuta, och af brist på något bättre att skjuta, sigtade han på fågelskrämman, som stod midt på arrendator Grices bönåker. Han var säker, att han hade träffat den, och visade dem triumferande, att han skjutit stora hål i dess hatt; men de andra gossarne försäkrade, att hålet varit der förut.
"Låt oss nu gå härifrån," sade Osmond, det är mycket för nära gamla Grices arrendegård. Om vi gå och skjuta här, så kommer han rusande på oss, som en gammal tiger."
"Ja, låt oss gå nu," sade Martin. Men Harry, som just nu fått bössan och såg något glänsande svart genom häcken, var öfvertygad om, att det var en hop kråkor, som suto på fältet näst intill, och derför sigtade han och sköt. Det blef ett förskräckligt kacklande och skrik, som slutade med ett dödsskrän och ett mycket högt rop: "halloh, din bof!"
"Min själ, har du ej gått och skaffat oss honom på halsen!" utropade Osmond.
"Spring, spring," ropade Martin, och Harry, som ej bestämdt visste, hvad han gjort, men var säker på, att det måste vara något förskräckligt, och som hörde röster af personer, som förföljde honom, kastade bössan på marken och tog till fötterna, men de andra hade försprång och vore för länge sedan öfver gärdesgården, innan han ännu hann dit. Just som han skulle hoppa öfver den, tog en hand honom i strupen, så att han var nära att qväfvas, och han hörde en grof röst säga: "ja, ni unga vildtjuf, nu har jag er vackert fast. Jag skall föra er inför domstolen, det ska' jag, för att ni skjutit den stackars gamla kalkontuppen midt för mina ögon."
