122
Detta var ett så dåligt uppförande, att Christabel icke ansåg det löna mödan, att söka röra honom med att tala om hans sjuka mor. Hon visste, att han nog en gång skulle komma att ångra sig, och trodde, att det bästa, hon för ögonblicket kunde företaga, var att göra slut på hans vanvördiga tal till henne och hans ovanlighet emot syskonen, genom att såsom ett ytterligare straff låta honom gå till sängs, strax sedan han druckit té. Han satte sig ej deremot, ty hon hade lärt honom att lyda henne, men han gick upp med en mulen uppsyn och mumlade vresigt, att det var mycket hårdt, att nödgas lyda ett dumt fruntimmer, som ingenting begrep och som alltid var förarglig.
TOLFTE KAPITLET.
Med lördagsposten fingo de ett lugnande bref. Hela thorsdagen hade mrs Merrifield sväfvat mellan lif och död, så att hennes man ej kunde förmå sig att skrifva, ty antingen skulle han hafva ingifvit barnen falska förhoppningar, eller skrämt dem ännu mera; men hon hade haft en god natt och befann sig bättre på fredagsmorgonen, och just innan brefvet afsändes, hade doktorerna sagt, att de trodde, hon nu snart skulle tillfriskna. Brefvet var skrifvet i stor brådska, men kapten Merrifield glömde ej, att hjertligt tacka sin lilla Susanna för hennes kråkfötter och säga, att han så väl förstod meningen deri, hvarjemte han bad henne tacka miss Fosbrook, för att hon afskickat det och sagt honom, att de alla uppförde sig väl och deltogo i hans sorg. Han helsade till dem alla, och
