132
"Jag vill inte höra detta mera," sade Christabel beslutsamt. "I talen så länge derom, tills I blifven vid dåligt lynne, och nu vill jag ej höra ett ord mera om denna sak, förrän lexorna äro upplästa."
När hon talade i denna ton, blef hon alltid åtlydd, men det gick just ej synnerligen bra med lexorna, ty alla barnen voro oroliga och ouppmärksamma. David, som hittills varit hennes bästa lärjunge, bemödade sig ej att tänka och tycktes vara alldeles förslöad. Hvad brydde han sig om, att han fick plikta, när han ej kunde få något svin. Han var mycket förargad på miss Fosbrook, för det att hon ej gjorde några försök att återfå pengarna, tänkte, att hon ej alls brydde sig derom, och ihågkom Freemans dumma prat, att Bessie var miss Fosbrooks favorit.
Plötsligt hörde miss Fosbrook, att någon drog djupt efter andan, och när hon vände sig om, såg hon, att det var den stackars Bessie, som, med hufvudet lutadt öfver sin griffeltafla, satt och gret och fåfängt bjöd till, att återhålla sina tårar. Hon skulle ej alls låtsat om henne, ehuru hon gerna velat trösta henne, om ej David utropat: "Bessie gråter! Hon får plikta."
"Nej," svarade miss Fosbrook, "men den bör plikta, som genom sina obeskedliga yttranden förmått henne att gråta."
"Hon har tagit pengarna, som vi samlat till svinet," mumlade David.
"Vågar du att säga detta en gång till, så skall jag straffa dig, David!"
Han såg henne barskt i ansigtet och upprepade det ännu en gång.
Nu blef hon allvarsamt ond, och genast verkställande sin hotelse, öppnade hon en liten mörk skrubb, knuffade in David, och beslöt, att låta honom stanna der ända till middagen.
"Derpå försökte både hon och Susanna att trösta Bessie, och de påminde henne om, hur barnslig David var, och att han troligen uppsnappat något ord, som
