134
dem från att gräla, men för att icke tjenstfolket skulle få reda derpå, ty hon fruktade att någon af dem hade begått stölden, och ehuru hon ej ville säga det åt barnen, så misstänkte hon en liten barnpiga, vid namn Rhoda, som var mycket ung och icke länge tjenat i huset.
Henry åt i största hast sin middag, men hann ej gå sin väg, innan miss Fosbrook ropat honom till sig och sagt, att om han spelat ett puts åt sin yngre bror, vore det bäst att omtala det, innan misstanken föll på någon oskyldig.
"Jag! Jag har inte spelat något puts, det vill säga —"
"Svara rent ut, utan något det vill säga — har du gömt pengarne?"
"Nej."
"Du åt middag i skolrummet i fredags. Voro dörrarne till dockskåpet öppna då?"
"Jag — det gaf jag inte akt på."
"Du öppnade dem väl ej, för att taga ut något?"
"Hvad skulle jag med sakerna i dockskåpet?"
"Öppnade du dem ej?"
"Det — det gjorde jag inte — det vill säga —"
"Med ett ord, öppnade du dem? Ja eller nej."
"Nej."
"Huru mycket var klockan, då du gick ut efter middagen?"
"Hur skall jag komma ihåg det? Hvad det är dumt att bråka så mycket om den saken. Syskonen hafva väl inbillat sig, att de lagt in mera, än de verkligen gjort, och troligen ha de också tagit ut något."
"Nej, David räknade rätt. Jag har skrifvit upp allt, som de lagt dit, och jag är säker på, att intet uttagits, ty tidigt samma morgon lade jag sjelf dit sex pence, och sparbössan var då full med kopparslantar, och jag såg kanten af Davids silfverslant — ett trepence-stycke, som ej fallit riktigt ner."
