"Nå, vidare," frågade kaptenen.
"Strax sedan ni hade rest," svarade Christabel, som försökte tala så kort och tydligt som möjligt, "kommo barnen öfverens om, att spara sina veckopenningar, för att köpa ett svin åt Hannah Higgins. De ådagalade stor ihärdighet härutinnan, och på tredje veckan hade de samlat omkring 7 shillings i muggen hvilken jag — till min skam och sorg måste jag bekänna det — lät dem gömma i dockskåpet, som ej var läst, ehuru dörrarne voro tillriglade. På fredagsmorgonen den elfte dennes vet jag säkert, att muggen var full med koppar- och silfvermynt, ty jag tog ner den, för att lägga dit några slantar. Måndagen derpå på morgonen voro alla pengarna borta, så när som på en farthing."
"Har ni ingen aning om, hvem som kan ha tagit dem?"
"Jag vill helst slippa säga något, tills ni frågat barnen och tjenarne."
"Ja, det är rätt," sade kaptenen. "Nå, kära John, jag är ledsen, att du behöfver vara närvarande vid en krigsrätt, men jag är tvungen hålla en dylik, när vi druckit té."
Det gjorde Christabel ondt, att barnen skulle nödgas tala i sin fruktansvärda farbrors närvaro, men det kunde ej hjelpas, ty det fanns intet annat rum i ordning, och ute hällregnade det.
Herrarne hade jemt så mycken tid på sig, att de hunno bese dockskåpet och hyllan, på hvilken Toby stått, och återvända till matsalen, innan barnen kommo in och helsade på sin farbror. Susanna höll George i ena handen, och tallriken med bakverket i den andra.
Farbror John sade, att han aldrig sett så kuriösa bullar. Kullen på Purdays hatt hade fallit bort under gräddningen, och båda armarna hade gått af, och på somliga ställen var han alldeles bränd, ja han var på det hela mycket otreflig att se på.
