186
mycket flitig, och att din farbror vill ha den godheten att undervisa dig."
Henry gret bittert. Det var ju alldeles förskräckligt, att nödgas läsa lexor ensam med farbror John på de andra gossarnes fristunder och att vara under tant Alices uppsigt, när farbror var i skolan.
Fadern sjelf torde ej varit synnerligt glad, ty ehuru hans röst lät uppmuntrande, låg det dock ett djupt lidande i tonen, då han sade: "om du blott ett halft år är riktigt flitig, Harry, så är jag säker på, att du blir intagen i skolan, och då blir du mycket lycklig, om du ej låter förleda dig till det, som ondt är, af hvarje odugling som liknar en Greville.
Henry gret och tycktes ej vilja låta trösta sig.
"Det gör mig ondt, att jag skall nödgas lemna dig på detta sätt," fortfor fadern, "men när jag kommer hem igen, skall du nog inse, att detta var det bästa för dig, och då skall du anse farbror John såsom din bästa vän. Kära Harry, då är du ju en lång fjorton års pojke. Jag hoppas, att du då är rättskaffens och manlig. Du kan ej vara det ena, utan att vara det andra. Se så, god natt nu, min gosse, och må Gud välsigna dig."
Han kunde kanske hafva talat mera med Henry om hans fel och dess följder, men denne skulle säkert tänka mer på, hvad hans far hade sagt, när han blef äldre och förståndigare.
Ifrån Henry gick kapten Merrifield till skolrummet, der miss Fosbrook stod och packade in de små flickornas saker med lika stor ifver och välvilja, som om hon varit deras äldre syster.
Han tackade henne hjertligt, och utan att skicka bort flickorna, som höllo på att tråckla hvita remsor på sina bästa klädningar, frågade han henne, om hon ville stanna vid Stokesley. Han sade, att han ej ville lemna sin hustru, utan någon person, på hvars hjelp och goda handlag med barnen han kunde lita. Huru nödvändigt det än var för honom att få sysselsättning, hade han dock måst vägra att antaga
