Och Elisabeth då — hon uppläste utan att stappla sin franska och sin geografi, och hade skrifvit mycket ordentligt. Franska innanläsningen gick bra, den engelska likaså, men hon blef litet surmulen, emedan miss Fosbrook ej hade tid, att låta henne läsa, huru det gick med Karthago. Äfven höll hon mycket länge på med att lära sig en vers i läseboken, ty hon tyckte mera om att slå upp och läsa andra verser i boken, än dem hon hade till lexa, och derefter skulle hon räkna. Miss Fosbrook ropade henne tre gånger, och då först vände hon sig till henne, men var ytterst misslynt, för det hon blifvit afbruten midt uti "Gråmunkebrodrens" sång, för att läsa upp tjugo rader af Cowpers "Vintermorgon". Detta gjorde hon i en ängslig gnällande ton, men likväl utan ett enda fel.
En af de förskräckligaste nyheter, miss Fosbrook hade infört, var, att hon ville, att man icke allenast skulle räkna ut talen, utan ock förstå dem. Hon gaf mycket kortare tal än mamma, som ibland satte upp sådana rysligt långa multiplikationstal, att man i evighet fick sitta och räkna på dem, men hvem skulle ej hellre hafva räknat ut ett långt tal, än förklarat, hvad "låna" betydde?
Om nu ej svinet varit, så skulle denna förskräckliga fråga troligen föranledt ett myteri i skolrummet. Det var tillräckligt svårt att uträkna, utan att man till på köpet skulle bli tillfrågad om, hvad som menades dermed, och hvarför man skulle göra det.
Hur var det med Bessies räkning? Miss Fosbrook räknade: "4 från 8, 4. 7 från 1 — går det an, det, Bessie? — 7 från 10 gör — nåå?"
3, och 1 dertill gör 4, svarade Bessie gnälligt, då hennes trea ändrades.
"Nå, än sedan då?"
"Låna ett."
"Hvad sade jag meningen vara med att låna ett?"
"Tiorna," sade Bessie, icke derför att tiorna hade något att göra med saken, utan endast derför
