Alla åtta barnen skyndade med höga rop af förtjusning fram till en rykande sophög, som bestod af torra löf, ärt- och potatesskal, samt en hel mängd kålblad; alltsammans var mycket jordigt, och det var märkvärdigt, att en så qväfvande rök kunde uppstå af hvad som blott tycktes vara en smutshög. Men detta bekymrade ej barnen. De sprungo rundtomkring elden, några kröpo på sina knän, andra hoppade jemnfota, och från alla sidor hörde man röster, som ropade: "så roligt, så roligt!" — "Nu lägger jag dit potates!" — "Åh, du får lof att skaffa dig några stickor först, annars kan det ej bli någon aska!" — "Det är ju alls ingen låga!" — "Kan du inte gå ur vägen, jag vill skaffa mig ett bra ställe!" — "Hvar och en skall hafva sin egen ugn och steka sin potates!" — "Hör du, Sam, du knuffar mig ju in i elden! —"
De sista orden kommo naturligtvis från Elisabeth, och derpå skreks från ett annat håll: "akta dig Bessie, så du inte trampar Georgie. Ja, Georgie lilla, du får plats här."
"Jag måste hafva stickor," ropade Harry, under det att Sam låg på knä och rörde i elden, der han såg några röda kol. Dessa blåste han oupphörligt upp, och lade torra löf och hyfvelspån öfver dem. "Annie, Johnnie, Davy, skaffa mig stickor, så skall jag göra en ugn."
Annie lydde, men smågossarne äfvensom Sam voro sysselsatta på andra sidan om elden, och Johnnie svarade vresigt: "skaffa dig dem sjelf!" David svarade ej alls.
Kanske Harry med våld skulle tvingat dem att hjelpa sig, om ej Susanna hastigt kastat till honom en hop torr ved, som hon hade inbillat lilla George, att han ensam hopplockat. Det blef en allmän fröjd, i hvilken Christabel ej kunde undgå att taga del, när Sam blåste och de röda kanterna af ett hyfvelspån började glöda och småningom tände eld på en potatisstjelk, som han lade derpå; ju mera han blåste, ju mera sprakade elden, men för hvar gång han
