64
hemtade andan, slocknade den åter. Han försöker igen — puff — puff — hvad han blåser ifrigt, elden tycker bestämdt om de små spånor, Annie kastat på den; den förtär dem, den ena efter den andra — och slutligen blir det en stor flamma. "Hurra!" "Kasta på mer, men ej för mycket." "Släck inte ut den." Ack! se nu en så stor låga, som brakande smyger uppför denna hög af stickor och skal; den låter ej qväfva sig, den skjuter upp jättehög, den liknar ett rödt, fladdrande banér. — Barnen skrika af förtjusning och beundran, lilla George högst af alla, ty Susanna håller hårdt fast i honom, på det han ej skall springa in i den lysande flamman.
Miss Fosbrook blir helt förskräckt, men hon ser att alla barnen ställt sig mot vinden, och de tyckas vara vana dervid, så att hon hoppas att ingenting är att befara, och lågan sjunker ihop fortare än den uppstigit. Nu är alltsamman åter en oskadlig, rykande askhög, lik en vulkan efter ett utbrott.
"Vi få ej låta elden flamma upp igen," sade Sam, "underhåll den bra med stickor, så att vi kunna få litet hvit aska till potatesen. Nu skall jag göra en ugn."
Alla hade slagit sig ned kring denna temligt heta vrå; somliga knäböjde, andra sutto på marken, bland dem David, som lät händerna hvila på sina tjocka knän.
De bemödade sig att vårda denna röda gnista, som smyger från hyfvelspån till hyfvelspån, öfverallt lemnande svarta spår efter sig. Plötsligt, medan röken liksom med en ogenomtränglig slöja omgaf allt på andra sidan, kom en väldig massa ogräs rullande ned på elden och föll med sådan häftighet på barnens hufvuden, att Johnnie kullkastades, men han föll lyckligtvis icke i elden, utan ett stycke derifrån, i en mängd kålblad. Ogräset höll äfven på att nästan begrafva Sam, hvilken kastat sig öfver sin dyrbara ugn och fortfor att blåsa, som om ingenting händt, under det att de andra om hvarandra utstötte sådana
