Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
87

blifva en man, i detta ords bästa bemärkelse. Ej heller hörde hon honom mera nämna ett ord om sina gäckade förhoppningar.

Detta gjorde, att hon ännu mindre än förut tyckte om Henrys skryt, och hon försökte alltid att afbryta denne, så snart han började dermed. Den unga pratmakaren fann henne förarglig och gömde för sina systrars räkning alla dessa underbara historier, i hvilka han alltid inflickade ett: "det vill säga", samt skröt endast för gossarne Greville med sina mandomsprof.

Pepparkaksmannen kom ej på lördagen, och miss Fosbrook hade sparat in alla deras frimärken, genom att lägga deras små bref in i det, hon skrifvit till mrs Merrifield, så att på måndagsmorgonen skatten ökades till sju shillings och sex pence, ehuru alla Henrys sex pence genom plikter och det, som han var tvungen att köpa, smält ihop till en half pence, "hvilket ej lönade mödan att gifva."

Samma dag ankom en betjent ifrån herrgården, förande med sig ett litet nätt bref med en liten törnros på kuvertet och adresseradt till miss Merrifield. På brefpapperet var äfven en törnros, och hela brefvet var mycket nätt skrifvet.

"Min kära Susanna!

"Mamma ber mig fråga, om ej du, Bessie och Annie vilja komma och äta middag med mig i morgon. Kom tidigt, så skola vi leka, och bed miss Fosbury komma med er. Mamma hoppas, att din mamma mår bättre, och skulle gerna vilja veta hennes adress i London.

Din tillgifna vän,
Ida Arabella Greville."


"Åh, miss Fosbrook, få vi gå?" ropade flickorna med glänsande ögon. Mrs Merrifield hade skrifvit, att de kunde få gå dit en eller två gånger, men ej för ofta, ty besöken vid herrgården voro ej bra för alla barnen. Som detta var den första bjudningen, samtyckte Christabel med glädje, ehuru hon sjelf var litet blyg för att gå dit. Elisabeth bad att få rosen, för att rita af den, och som ingen af småbarnen voro närvarande och begärde den, erhöll hon densamma.