88
Susanna gnällde och suckade öfver, att hon var tvungen att skrifva ett "tråkigt svar" just under lofvet, och gossarna tyckte, att det var en förolämpning för hela familjen, att Ida ej stafvat deras guvernants namn rätt.
"Säg henne, att ni ej kan komma, förr än hon kan stafva det rätt," sade Sam, hvarpå Annie svarade med ett högljudt: "nej, nej!" Alla skrattade åt henne, för det hon kunde tro, att Sam menade allvarsamt.
Susannas biljett började så här:
"Min kära Ida,
"Vi vijla —"
Men nu såg hon, att ordet var galet stafvadt, och satt och betraktade det, tills hon slutligen märkte, att j och i skulle byta plats, hvarpå hon försökte att göra j till ett i, men gjorde då en plump, som Bessie råkade att få se.
"Åh, Susanna, du vill väl inte skicka det der till Ida?"
"Nej, det skulle verkligen bli en tråkig biljett," sade guvernanten och tog ett annat papper och linierade.
"Kan man då inte skicka bud med betjenten, att vi alla skola komma," sade Susanna, "utan att behöfva bråka med detta."
Men miss Fosbrook sade, att det skulle vara oartigt, och Susanna gnällde och sträckte på hvartenda finger, tills papperet var färdiglinieradt.
Då började hon med sin knaggliga och runda stil — och kom lyckligen öfver "vilja", och äfven öfver "mycket gerna komma", men när miss Fosbrook tittade upp, såg hon, att slutet af biljetten lydde så här:
"Mamma bor hos farmor, N:o 12 vid Grovensortorget.
Din tillgifna vän,
Susanna Merrifield."
"Mitt barn, jag är mycket ledsen."
"Hvad! Är det der inte bra?" suckade Susanna, och såg förtviflad ut.
