ten plats där vid bordet för sig och sin bok, men det var omöjligt; där fanns alldeles icke rum för lillan. Nästan i detsamma kommo Jacobi och Henrik ner. De sökte genast platser i de unga damernas krets, och se! det fanns förträffligt rum för dem vid bordet. Gabrielle stack då fram sitt lilla huvud emellan Louise och Petrea, och bad systrarna gissa den gåtan:
»Var är det, som sex få rum att sitta, men icke fem?»
Systrarna skrattade, Louise kysste den lilla fina moralisten, och Petrea lämnade bordet, herrarna och en politisk diskussion, som hon begynt med Henrik, för att sätta sig avsides med Gabrielle och berätta henne om »Thiodolfs Fahrten», vilket var en av vår »lilla frökens» högsta njutningar.
»Apropå!» utropade Henrik, »står icke i övermorgon det där bröllopet, som vi skulle bli bjudna till? N. b. efter egen uträkning. Tant Evelina har verkligen mycket mindre geni än jag trodde henne om, som icke…»
»Tant Evelina står nu här för att om möjligt försvara sitt geni», sade en vänlig röst, och tant Evelina stod till allas förvåning och fröjd mitt i rummet.
Efter de första hälsningarna och förfrågningarna framförde Evelina med synbart nöje och hjärtlighet en bjudning — icke, som Henrik väntat, till bröllop, utan på hemkomstöl. Lauras vigsel med major G. skulle ske i största stillhet hos hennes fostermor, i nägra få släktingars närvaro. Men brudgummens mor, en av dessa glada och goda människor, som betydligt lätta på världen (och som världen dock så li-
