sjuklighets skull, och snart tävlade både Eva och Petrea om vem av dem som skulle bli hemma hos henne. Leonore förklarade kallt och buttert, att ingen behövde bli hemma för hennes skull; hon behövde ingen; hon ville helst vara allena; alla systrarna kunde gärna fara! Hon kunde leva ändå! Stackars Leonore var avigvänd bliven av sjukdom och innesittande; hon gömde sitt skönare väsen i ett moln av grämelse och dåligt lynne, som avkylde värmen och vänligheten, som man så gärna ville visa henne.
Emellertid blev det mycken rörelse bland de unga i familjen. Ty mycket skulle uppköpas och sys och ställas i ordning för att döttrarna med heder och behag skulle kunna uppträda på bröllopshögtidligheterna. Vad mönstringar med klänningar, blommor, band, halsband, handskar m. m.! Vad rådslag och funderingar över de nya uppköpen; vad uträkningar, på det att den penningskänk, som den gode fadern oombedd givit var sin dotter, icke måtte överskridas!
Man kom överens om att på den stora balen, som gavs samma dag som familjen anlände till Axelholm, skulle Sara, Louise och Eva uppträda i en lika dräkt, bestående av vita linongklänningar, ljusröda skärp och törnrosor i håret. Petrea var förtjust av detta projekt och tvivlade icke på att benämningen »de tre gracerna» skulle allmänt tilldelas hennes systrar; för egen del hade hon ganska gärna velat förtjäna att kallas Venus, men det var, tyvärr, ej att tänka på. Hon studerade sitt ansikte i alla speglar — det hade ändå sina behag, tyckte hon, »om blott näsan kunde göras litet annorlunda»! Någonting i himmelsblått
