henne inte alls, sedan hon inte hade vett att bli hemma i stället för Eva.»
Skrattande åt detta utfall svävade Louise bort i valsen med Jacobi, och grevinnan Solenstråle — balens sol — sade, i det de fläktade förbi hennes fåtölj: »Charmant, charmant!»
Framför detta par, vars vals utmärkte sig genom sin lätta, harmoniska rörelse, svängde ett, i nästan vilda kretsar, som ådrog sig allas blickar; det var Sara med den brusande Schwartz; hennes verkligen strålande skönhet och hennes klädsel, hennes stolta hållning och blixtrande öga väckte ett allmänt »ah!» av överraskning och beundran, där hon for fram. Vid att se på henne glömde Petrea att hon ännu satt. Petrea tyckte sig ej ha sett något mer hänryckande än Sara i valsens virvlar. Men grevinnan Solenstråle i sin fåtölj sade om detta par — ingenting; ja, man tyckte sig förmärka ett drag av ogillande i hennes min. Aftonstjärnorna seglade om med mycken hållning.
Efter valsen kom Elise till Sara. »Min söta flicka!» sade hon vänligt men allvarligt, »du får inte dansa så! Ditt bröst tål ej vid det. Hur varm du är! Du riktigt brinner!»
»Det är mitt klimat!» svarade Sara leende, »det mår jag förträffligt av!»
»Sitt denna dans, jag ber dig! Det är dig verkligen skadligt att så echauffera dig.»
»Denna dans? Omöjligt! Jag har lovat den åt överste H***.»
»Dansa åtminstone icke nästa vals, och om du vill göra mig till viljes, så dansa den äntligen icke med
