litet danslycka som hon, men som tydligen bar det vida sämre, och tycktes vara gråtfärdig och upptröttad åt att sitta. Petrea, vars lynne var att gärna dela med sig allt vad hon ägde (ofta förbiseende huru föga avundsvärt det var för andra) och som nu kände sig i besittning av en god portion tapperhet, önskade meddela sin kamrat i otur något därav, och slog sig därför ned hos henne. »Jag känner ingen människa här, och jag har så gruvligt ledsamt!» var den opåkallade hjärteutgjutelse, som här mötte vår Petrea och gick rakt till hennes deltagande hjärta, Petrea nämnde för den unga olyckliga alla personer hon kände i sällskapet, och sedan, för att undkomma den närvarande stundens tyngd, kastade sig Petrea ut i framtiden med stora planer och tillställningar. Hon sökte förmå sin nya bekanta att giva sig »parole d'honneur» på att samfällt med henne framdeles inrätta en sällskapsteater, vilket mycket skulle bidraga att göra sällskapslivet mera intressant. Vidare skulle de tillsammans inrätta ett institut för barmhärtiga systrar i Sverge samt göra en pilgrimsfärd till Jerusalem; vidare skulle de skriva romaner tillsammans, och följande dagen, eller rättare natten, skulle de stiga upp klockan halv två och klättra upp på ett högt berg, för att se solen uppgå. Petrea slutade dessa och flera propositioner med att proponera du-skap med sin nya bekanta. Men ack! Varken Petreas goda kurage och stora planer, varken sällskapsteatern eller pilgrimsfärden till Jerusalem och allra minst du-skapet hade någon makt att uppliva den sittande surmulna, unga flickan. Petrea såg tydligt, att en uppbjudning till dans skulle verka
