slog i och klingade med damerna. Sedan man under muntraste glam vederkvickt sig med varjehanda läckerheter, anmälde sig en, som kallade sig »en sonson av Noak», och begärde att för sällskapet få uppvisa åtskilliga sällsynta djur samt andra »schöne rariteten», som fordom funnits i arken. »Noaks sonson» kallades in med stor popularitet, och i dörren visade sig ett ansikte, som, på ett stort grått skägg när, hade en förunderlig likhet med Jeremias Munters. I ett annat rum var hans menageri och konstkabinett uppställt. Sällskapet förfogade sig dit, och här visades flera ovanligt bildade djur, och uppfördes små scener, vid vilka »Noaks sonson» höll tal och förklaringar, nästan lika humoristiska och kvicka (jämlika är omöjligt), som Jafet i den underliga, men kosteliga boken »Noaks ark». Tvenne sonsöner av Noak, liknande — inga av familjens bekanta, voro behjälpliga vid representationen, som slutade därmed, att Noaks lärde sonson gav var och en av åskådarna en liten suvenir av »arkens innanmäte», och det med en sådan takt, att var och en fick just vad som gjorde den nöje. Louise fick dessutom en märkvärdig predikan, som skulle vara hållen av gubben Noak själv på första söndagen av vistandet i arken. Men nära dess titelblad låg ett stycke vers, som tydligen var av ett vida senare dato. Louise läste det likväl ej nu, utan gömde det högt rodnande. Lika rolig som roande hade hela denna tillställning varit, om icke »föremålet» — ett av dess förnämsta föremål — synbarligen varit ur stånd att njuta den. Ehuru Louise verkligen gjorde våld på sig för att deltaga och synas glad, blev hon för var
